Tag Archives: arbetslöshet

Sverige är bäst

… menar Bo Ekman och James Wine på Tällberg Foundation som vägt ihop ett antal index där Sverige totalt hamnar på en förstaplats. Ekman och Wine skriver:

Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags meta­index. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har till exempel siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.

Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jäm­förande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en det globala samhällets nationalpark.

Och egentligen borde väl detta inte förvåna någon. Lägger man samman faktorer som utbildning, fattigdom, globalt inflytande, miljö, jämställdhet, växthusgasutsläpp, politisk stabilitet, kriminalitet, naturalisering, arbetslöshet, korruption, folkligt inflytande, folkhälsa och sociala skyddsnät är det svårt att tänka sig att något land skulle vara bättre än Sverige. Detta innebär inte att alla svenskar lever perfekta liv. Sverige har tveklöst många och svåra problem. Även i Sverige finns många människor som lider, lever under omänskliga förhållanden och som samhället blundar för. Många svenskar har dålig hälsa, och problemen är av såväl fysisk som psykisk natur. Samtidigt är det också många som aldrig får möjlighet att utnyttja sin potential och sträva efter att uppnå sina drömmar. Allt detta måste vi naturligtvis försöka ändra på.

Men medan vårt ständiga arbete för att göra Sverige bättre pågår bör vi samtidigt erinra oss att Sverige på många sätt faktiskt är ett fantastiskt land. Och får man frågan om vilket man tycker är världens bästa land är det svårt att svara något annat än just Sverige.

Simon Hedlin Larsson

Maud Olofsson och jobbskatteavdraget

Såhär försvarade Maud Olofsson regeringens jobbskatteavdrag i partiledarutfrågningen i SVT:s “Gomorron Sverige“:

Om man tittar på jobbskatteavdraget så är det de som har de absolut lägsta inkomsterna som har fått de största skattesänkningarna. /…/ Och det har lett till att ungefär någonstans mellan åttio och hundratusen fler får jobb. Om man ser att det lönar sig att arbeta, ja men då kanske man går upp i heltid eller blir mer aktiv i sökandet. Eller en småföretagare kanske kan anställa en till.

Men vänta nu. Vad spelar det för roll om någon går från deltid till heltid? Hur skapar det fler jobb? Rent matematiskt försvinner ju åtminstone en teoretisk deltidsanställning för varje person som går upp i heltid. Det innebär såklart inte att det är något negativt att människor arbetar heltid, tvärtom, men det kan knappast sägas minska arbetslösheten att människor går upp i arbetstid.

Och att det skulle skapas tiotusentals jobb genom att friktionsarbetslösheten minskar till följd av mer aktivt sökande känns ganska långsökt. Ungdomsarbetslösheten är skyhög i Sverige. De som är unga kan ju fundera över hur många av deras arbetslösa vänner som under de fyra senaste åren helt plötsligt och mirakulöst har blivit mycket mer aktiva i sitt sökande, och dessutom fått jobb till följd av detta. Förmodligen väldigt få.

Det tredje argumentet som Olofsson tar upp, att småföretagare skulle få råd att anställa fler på grund av jobbskatteavdraget, håller inte heller. Statistiken visar att bruttolöneökningarna för arbetare under denna mandatperiod har varit normala, och därför är den enda möjligheten som skulle ge småföretagare möjlighet att anställa fler om de själva gick ner i bruttolön. Dock är det mycket ovanligt att människor i någon bredare omfattning sänker sina löner, och det verkar i sådana fall mer realistiskt att en och annan småföretagare skulle ha fryst sina löner och bara justera dem efter inflation, vilket ändå lär ha gjorts av max en handfull personer.

Om detta ska ge jobb måste dessutom personen i fråga tjäna väldigt mycket. Säg att småföretagare x avstår från en löneökning på två procent årligen mellan 2006 och 2010. Över en fyraårsperiod blir två procent drygt åtta procent totalt ((1,02^4)-1,00). Detta innebär att dessa åtta procent i avstådd löneökning måste motsvara hundra procent av bruttolönen för en eventuell ytterliggare anställd för att inkomstskattesänkningar i detta avseende ska generera jobb. Det krävs inte mycket betänketid för att inse att de småföretagare som på grund av jobbskatteavdraget har fått råd att anställa fler måste tillhöra bland Sveriges absolut rikaste personer. Det vill säga knappast “de som har de absolut lägsta inkomsterna”. Och knappast har detta gett 80 000-100 000 jobb.

Simon Hedlin Larsson

Sverige har ingen arbetslinje

Expressens ledarredaktion tycker att alliansen borde tala mer om “de rödgrönas farväl till arbetslinjen med alla deras olika bidragshöjningar”. Problemet är bara att Sverige i dagsläget inte har någon arbetslinje, och inte heller ser ut att få det oavsett vem som går segrande ur september.

För att Sverige ska kunna få en riktig arbetslinje krävs det att någon politiker har mod att styra om till en ny kurs inom arbetsmarknadspolitiken. En flexibel arbetsmarknad är den enda fungerande metoden för att kunna kombinera låg arbetslöshet och god samhällsekonomisk utveckling. Tyvärr vinner man inga val på det, och den som rör vid arbetsrätten lär ha satt sin sista potatis i politiken.

Men tänk ändå vilken grej det hade varit om ett borgerligt regeringsalternativ gick till val utan att lämna några klara besked om arbetsmarknaden, bara för att efter en valseger luckra upp den. Man bryter inte mot några vallöften och kan omöjligt beskyllas för att ha agerat omoraliskt. Visst lär man ändå ha mycket svårt att bli omvald efter att ha rört arbetsskyddet, men ibland kan det faktiskt finnas en poäng i att göra vad som är rätt istället för att göra vad som är enkelt…

Simon Hedlin Larsson

Fegt i debatt om jobben

Tyckte man att de tre brittiska partiledardebatterna var tomma på innehåll så var det inget mot gårdagens “Agenda” då Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros mötte finansminister Anders Borg. Inför sådana debatter bör man påminna varandra en kvart före sändning om att sätta på vattenkokaren och ta fram kaffet så att man inte somnar.

Kort sammanfattning: ingen sa någonting som var särskilt intressant.

De rödgröna behåller det mesta av alliansens jobbskatteavdrag och drar in pengar genom att höja arbetsgivaravgifterna för att anställa unga samtidigt som man lägger på en del klimat- och miljöskatter. Dessa ska sedan satsas på höjda bidrag och sänkt skatt för pensionärer. Vad hände med jobben?

Din politik leder till högre räntor, sa Anders Borg. Din politik leder till högre räntor, svarade Thomas Östros. Din politik leder till orättvisa, sa Anders Borg. Din politik leder till orättvisa, svarade Thomas Östros.

Båda blocken hävdar att de driver en politik för full sysselsättning. Men bortsett från (ineffektiva) satsningar och höjda transfereringar talar ingen om arbetsmarknaden. Företagen glöms också bort. Visst vill både Borg och Östros vara kompisar med småföretagen, men ingen av dem föreslår ju de politiska åtgärder som småföretagen mest skulle behöva. Det närmaste de rödgröna kommer är någon slags arbetsgivaravgiftssänkning för att anställa vissa ungdomar, och de borgerliga verkar inte vilja göra speciellt mycket alls. Att inte göra mer för att öka entreprenörskap och förbättra villkoren för företagande är lika dumt som det är fegt.

När de två finansministerkandidaterna säger att de vill ha full sysselsättning kan man därför inte dra någon annan slutsats än att det i sådana fall blir genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, det vill säga pappersvändning på myndigheter, och större offentlig sektor, det vill säga lägre kvalitet, högre pris och långsammare utveckling – allt finansierat med dina skattepengar.

Simon Hedlin Larsson

Länkar: 1, 2, 3.

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

SvD Faktakollen

Svenska Dagbladet har idag presenterat sin nya blogg, Faktakollen. Här kommer politiska utspel att granskas. Stämmer statistiken? Är påståendet rätt?

Först ut på Faktakollen gäller Anders Borgs påstående att 50 000 fler är sysselsatta och Thomas Östros påstående att arbetslösheten ökat med 100 000 personer. Vem har rätt? I detta fall – båda. Och svaret heter: befolkningsökning.

Det intressanta är därför att kika på sysselsättningsgraden, som då tyvärr minskat sedan år 2006. Varför vänstern inte använder den siffran istället kan man ju fråga sig. Kanske för att 100 000 fler arbetslösa låter mer dramatiskt?

Egentligen är ju dock argumentet lite tramsigt, för har ett land en hyfsad befolkningsökning stiger antalet arbetslösa konstant eftersom att man sällan klarar av att pressa ner arbetslösheten så mycket som skulle krävas för att minska det absoluta antalet utan sysselsättning. Nederländerna som har OECD:s lägsta arbetslöshet kan ju i praktiken inte ha särskilt mycket lägre arbetslöshet, vilket innebär att så länge befolkningen ökar kommer den politiska oppositionen, med Östros logik, alltid kunna skylla på att antalet arbetslösa har ökat.

Simon Hedlin Larsson

Har sysselsättningen eller arbetslösheten ökat?

Dagens Nyheter har gjort en, med svenska mediers mått mätt, ovanligt bra analys av siffrorna om sysselsättning och arbetslöshet. Artikeln förklarar hur det kommer sig ingen behöver ha fel när regeringen säger att sysselsättningen har ökat, samtidigt som oppositionen hävdar att arbetslösheten har detsamma. Ser man det under en längre period så är det tvärtom ganska naturligt att båda parter har rätt, vilket påpekas i texten. Eftersom befolkningen ökar, i Sverige som i de flesta andra länder, är det inte konstigt att både antalet sysselsatta och arbetslösa stiger.

Simon Hedlin Larsson