Tag Archives: avundsjuka

Evighetsdisskusionen om bonusar

Så var det dags igen. I gårdagens SVT Agenda uppfattade människorna på stan som blev intervjuade det som stötande att banker trots politikernas uppmaningar fortsätter att dela ut bonusar. Jag kan hålla med om att i de fall då en bank har tilldelats skattepengar av staten bör den inte fortsätta att dela ut bonusar – och jag ställer mig även mycket skeptisk till det faktum att världens politiker räddade bankerna då det finns goda argument för att de skulle ha låtit de finansiella institutionerna betala priset för riskerna de tagit och tillåtits att kollapsa (läs exempelvis Niall Ferguson i Newsweek om just detta).

Dock så tenderar den svenska debatten att göra liten skillnad mellan banker som fått skattepengar och banker som inte har fått skattepengar; bonusar är lika dåligt oavsett, och det gäller dessutom för alla företag och organisationer. Och i ett land som Sverige med så mycket avundsjuka och jantelag lär ju denna diskussion pågå i all oändlighet, och kanske just därför är det extra viktigt att vi som inte har något emot prestationsbaserade bonusar hela tiden finns med i debatten och pekar på den naiva inställning som många kritiker har.

Varför kan inte alla som tycker att företag bör dela bonuspengarna mellan alla anställda gå ihop och köpa eller starta en bank och göra precis så. Sedan får de gärna förklara för mig hur de ska attrahera kompetenta personer till ledningen och styrelsen. Kortare arbetsdagar och minskad arbetsbörda? Nej, det blir ju en form av löneförhöjning sett timm kr/timme. Förmånatliga pensionsvillkor, exempelvis gå vid 60? Nej, även detta gynnar den ekonomiska ersättningen. Och så vidare.

Min personliga uppfattning är att det viktigaste på ett arbete är arbetsuppgifterna och kollegerna. De förra känner man förhoppningsvis väl till innan man blir anställd, men viktigt att komma ihåg är att de kan vara mycket likartade inom många företag och därför inte spela så stor roll när man väljer mellan A och B. De senare vet man sällan någonting alls om, för även om man kanske läst på om de andra i ledning och dylikt har man liten uppfattning om exempelvis hur bra de är på att samarbeta och på att agera i krislägen.

Så hur ska mutinationella företag kunna konkurrera om samhällets mest kompenta personer om inte just genom löner? Och som förespråkare av rörliga, prestationsbaserade bonusar tycker jag personligen att det är bättre att man får betalt efter att aktiekursen har stigit, företaget har uppvisat ett positivt resultat tre år i följd, eller efter någon annan parameter som mäter bolagets utveckling. Alternativet blir ju att betala ut skyhöga, fasta ingångslöner utan några som helst krav på motprestation, och jag har svårt att tänka mig att det är något som bonuskritikerna gillar, trots att det skulle bli resultatet om de fick som de ville.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Vi måste tillåta andras framgång

Mellanmjölkens och lagomhetens Sverige verkar inte ha några gränser. Den senaste veckans pajkastning mot Michael Treschow och andra företagsledares ersättningar är ett levande bevis på den hårt inpräglade Jantelag som till synes är en del av det svenska sättet att tänka. Det talas om rättvisa, det talas om jämlikhet.

Vad jag undrar är hur lika man kan behandla människor innan det plötsligt blir orättvist eftersom man till slut inte tar hänsyn till människors individualitet och personliga egenskaper.

Småstadsmentalitet och avundsjuka. Eller kan det finnas någon annan orsak till all den kritik som riktats mot Treschow? Jag vet inte, men jag tror det handlar om att vi i Sverige har så oerhört svårt att unna en annan människa framgång. Det ska vara lika, inte för lite, inte för mycket, utan lagom. Sticker man ut blir man genast ett offer för avundsjukan.

Det är med oroliga ögon jag ser på Sveriges framtid när människor inte verkar tillåtas att lyckas. Hur ska vi kunna klara globaliseringens hårda krav på konkurrens när människor inte tillåts göra framsteg utan att kritiseras och missunnas?

Framgång handlar ofta om att vilja vinna. Att människor är framgångsrika och vill vinna är inte något negativt. Tvärtom, människors ständiga envishet för att vilja bli bättre är den främsta anledningen till utveckling. När enskilda individer lyckas för det ofta med sig något gott för andra, inte minst i samband med företagande och entreprenörskap.

”Om vi vill att hela världen ska bli rik, måste vi börja älska rikedomen. I skillnaden mellan fattigdom och rikedom är problemet fattigdomen, inte skillnaden” skriver P. J. O‘Rourke. Tänk om vi alla tänkte så.

Simon Hedlin Larsson