Tag Archives: Barack Obama

Vågar väst försvara friheten?

26 juni innebär den internationella dagen mot tortyr. Och delar av västvärlden vill gärna se arbetet mot tortyr som högprioriterat. Ofta talar man om utsatta människor i fattiga länder, men kanske ska man börja med att rannsaka sig själv och det som man själv bär ansvar för? Vad har exempelvis hänt med den utlovade nedstängningen av Guantánamo…?

Simon Hedlin Larsson

True irony

Heritage Foundation writes on its blog:

/…/ President Obama’s Commission on Fiscal Responsibility and Reform (more popularly known as the “debt commission”) is running out of money /…/.

Obamus prematurus

Source.

Karzai’s check-in baggage

Source.

Problemet med Hamid Karzai

Bilden är hämtad här.

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson

Nya energikällor är inte automatiskt bra energikällor

Bilden är hämtad här.

There is nothing like American politics

(Image source.)

The massive Republican effort

It is easy to talk

This is pretty much what American politics looks like at the moment, President Barack Obama talks, but he gets no legislation passed by the Congress:

Original source here.

Simon Hedlin Larsson

A summary and an update regarding the health care reform

For those who have not followed the American health care debate but are interested in a concise insight, CNN has published an article containing the highlights of President Barack Obama’s proposal:

“Obama’s proposal is a long way from becoming law. His proposal would need to be drafted into legislation, debated and passed by the House and Senate. As the past year has shown, health care is an emotional subject, and debate can drag on for months.Immediate reaction from Republicans suggests that this time around, it won’t be any easier.

‘Nearly one year ago, the president moderated a health care summit that kicked off a national debate that has led us to where we are today: a partisan bill devoid of support from the American people and a diminished faith in this government’s capacity to listen. Let’s not make the same mistake twice,’ Senate Minority Leader Mitch McConnell said.

House Minority Leader John Boehner revived the abortion debate, saying, ‘Republicans are also standing with the American people by calling for health care reform to protect human life and not use taxpayer money to fund abortion. … Health care reform should be an opportunity to protect human life — not end it — and the American people agree.'”

And in case somebody would like an update on what options Mr Obama faces, and what the opportunities and risks are, Clive Crook had an excellent column in Financial Times the other day:

“Republican opposition to the Senate bill has been cynical and unprincipled. It is a scandal that not one Republican has been willing to speak up for a reform that, in the end, was a centrist proposal – much like the one that Mitt Romney, the party’s front-runner for the presidential nomination in 2012, signed as governor of Massachusetts. Blocking the reform was bad policy but good politics, because the reformers have failed to persuade the public. More confused and exhausted than anything else, voters are fearful of this legislation. That is why pressing on is such a gamble.

/…/

For that huge gamble to succeed, and to have any hope of staving off disaster in November, Mr Obama and his squabbling, tone-deaf, self-wounding party would then have to turn to the country and explain their plan. Odd, you might think, to have left that so late. Some traditions die hard. Even when they are right, Democrats have a knack for getting it wrong.For that huge gamble to succeed, and to have any hope of staving off disaster in November, Mr Obama and his squabbling, tone-deaf, self-wounding party would then have to turn to the country and explain their plan. Odd, you might think, to have left that so late. Some traditions die hard. Even when they are right, Democrats have a knack for getting it wrong.”

Simon Hedlin Larsson

Blocköverskridande drömmar går före (politiskt) fall?

Har president Barack Obama slagit knut på Demokraterna genom att helt överlåta arbetet med sjukvårdsreformen till kongressen? Bipartisanship låter kanske bra, men som politiker kanske man också bör tänka en del på vad man kan få uträttat, och hur man ska utnyttja sitt politiska mandat för att bäst gå tillväga. Obama lär ha gjort just den avvägningen – men kanske har han varit för mycket visionär och för lite realist?

Bilden är hämtad här.

Förändring eller bristen därav?

Det ser ut som om det ukrainska folket har röstat bort den orangea revolutionens företrädare från makten i Ukraina. Valobeservatörer från Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE) menar på att Ukraina trots sina brister ändå får ses som ett demokratiskt föredöme för gamla satellitstater i Östeuropa.

Flera väljare som intervjuats i internationella medier har påpekat att de stödde den orangea revolutionen i slutet av år 2004, men i årets presidentval lagt sin röst på Viktor Janukovitj. De berättar hur de för drygt fem år sedan demonstrerade, kampanjade och röstade för förändring, men upplever att det sedan dess endast hänt mycket lite.

Är det fler som inte kan låta bli att snegla bort mot landet på andra sidan Atlanten? Profetia inför 2012 års presidentval, någon?

Simon Hedlin Larsson

Barack H. W. Bush?

En del menar att president Barack Obama har vunnit både Nobels fredspris och amerikanska folkets hjärtan helt enkelt genom att inte vara George Bush. Och det kanske stämmer det till viss del, men i sådana fall beror det nog mer på just det faktum att de är olika personer, snarare än att de har olika åsikter. Den slutsatsen kan man i alla fall dra av Obamas State of the Union-tal i natt, som hade flera likheter med George Bush sista State of the Union för två år sedan. En vettig fråga att ställa är hur mycket åsikterna egentligen går isär. Följande är utdrag (obs, min fetstil) från State of the Union år 2008 (Bush) respektive 2010 (Obama).

George Bush år 2008:

“So last week, my Administration reached agreement with Speaker Pelosi and Republican Leader Boehner on a robust growth package that includes tax relief for individuals and families and incentives for business investment.”

Barack Obama år 2010:

“While we’re at it, let’s also eliminate all capital gains taxes on small-business investment and provide a tax incentive for all large businesses and all small businesses to invest in new plants and equipment.”

Bush:

“American families have to balance their budgets, and so should their government.”

Obama:

“/…/ families across the country are tightening their belts and making tough decisions. The federal government should do the same.”

Bush:

“So I ask the Congress to double Federal support for critical basic research in the physical sciences and ensure America remains the most dynamic nation on earth.”

Obama:

“Next, we need to encourage American innovation. Last year, we made the largest investment in basic research funding in history, /…/”

Bush:

“Over the past 7 years, we have increased funding for veterans by more than 95 percent. As we increase funding, we must also reform our veterans system to meet the needs of a new war and a new generation. I call on the Congress to enact the reforms recommended by Senator Bob Dole and Secretary Donna Shalala, so we can improve the system of care for our wounded warriors and help them build lives of hope, promise, and dignity.”

Obama:

“That’s why we made the largest increase in investments for veterans in decades last year. That’s why we’re building a 21st-century [Veterans Affairs]. And that’s why Michelle has joined with Jill Biden to forge a national commitment to support military families.”

Bush:

“The other pressing challenge is immigration. America needs to secure our borders — and with your help, my Administration is taking steps to do so. /…/ Yet we also need to acknowledge that we will never fully secure our border until we create a lawful way for foreign workers to come here and support our economy. This will take pressure off the border and allow law enforcement to concentrate on those who mean us harm.”

Obama:

“And we should continue the work of fixing our broken immigration system, to secure our borders, and enforce our laws, and ensure that everyone who plays by the rules can contribute to our economy and enrich our nations.”

Bush:

“Every Member in this chamber knows that spending on entitlement programs like Social Security, Medicare, and Medicaid is growing faster than we can afford. /…/ I have laid out proposals to reform these programs. Now I ask Members of Congress to offer your proposals and come up with a bipartisan solution to save these vital programs for our children and grandchildren.”

Obama:

“As temperatures cool, I want everyone to take another look at the plan we’ve proposed. /…/ But if anyone from either party has a better approach that will bring down premiums, bring down the deficit, cover the uninsured, strengthen Medicare for seniors, and stop insurance company abuses, let me know. /…/ Here’s what I ask Congress, though: Don’t walk away from reform, /…/”

Not too different after all? (Originalbilderna är hämtade här och här.)

Bush:

“America is leading the fight against global poverty, with strong education initiatives and humanitarian assistance. America is leading the fight against global hunger. Today, more than half the world’s food aid comes from the United States. /…/ America is leading the fight against disease. And I call on you to double our initial commitment to fighting HIV/AIDS by approving an additional $30 billion over the next 5 years.”

Obama:

“We’re working with Muslim communities around the world to promote science and education and innovation. /…/ We’re helping developing countries to feed themselves and continuing the fight against HIV/AIDS.”

Bush:

“Let us fund new technologies that can generate coal power while capturing carbon emissions. /…/ The United States is committed to strengthening our energy security and confronting global climate change. And the best way to meet these goals is for America to continue leading the way toward the development of cleaner and more efficient technology.”

Obama:

“It means continued investment in advanced biofuels and clean-coal technologies. And, yes, it means passing a comprehensive energy and climate bill with incentives that will finally make clean energy the profitable kind of energy in America.”

Bush:

“We are working for a successful Doha round of trade talks, and we must complete a good agreement this year. At the same time, we are pursuing opportunities to open up new markets by passing free trade agreements. I thank the Congress for approving a good agreement with Peru. Now I ask you to approve agreements with Colombia, Panama, and South Korea.”

Obama:

“And that’s why we’ll continue to shape a Doha trade agreement that opens global markets and why we will strengthen our trade relations in Asia and with key partners like South Korea, and Panama, and Colombia.”

Bush:

“Together we should take the next steps: /…/ Let us increase the use of renewable power and emissions-free nuclear power. Let us continue investing in advanced battery technology and renewable fuels to power the cars and trucks of the future.”

Obama:

“And no area is more ripe for such innovation than energy. You can see the results of last year’s investments in clean energy in the North Carolina Company that will create 1,200 jobs nationwide, helping to make advanced batteries, or in the California business that will put 1,000 people to work making solar panels. But to create more of these clean-energy jobs, we need more production, more efficiency, more incentives, and that means building a new generation of safe, clean nuclear power plants in this country.”

Det lär vara somliga som har reagerat på president Barack Obamas State of the Union och tänkt: har vi inte hört det där förut? Och svaret är:

Yes We Have!

Simon Hedlin Larsson

Bipartisanship

Bilden är hämtad här

Welcome…

Bilden är hämtad här

Messias har landat

“That’s why I come here today, not to talk, but to act,” sa Barack Obama i talarstolen på Bella Center (se även 1, 2, 3). Om det stämmer vore det i sådana fall första gången under hans tid som president. Tala är ju annars hans grej…

En för övrigt intressant iakttagelse är att Obama först inte tänkte komma till Köpenhamn, men när han bestämde sig för att göra en visit och väl är på plats menar han att klimatförändringar är ett mycket stort hot för planetens framtid av en lång rad olika anledningar. Detta kan ju bara innebära två saker. Antingen tyckte han inte att det var så viktigt med klimatfrågan, men så har han ändrat uppfattning de senaste månaderna. Eller – vilket är mer troligt – så har han hela tiden sett klimathotet som en viktig fråga som kräver handling och internationellt samarbete.

Om det senare stämmer väcks dock en annan fråga, varför bestämde han sig så sent för att komma till Köpenhamn? Och varför ändrade han sig två gånger innan han bestämde sig för att dyka upp på fredagen (idag)? Om nu climate change är så viktigt kunde han ju lämnat besked om deltagande för längesen. Kanske gillar Obama trots allt att uppfattas som en frälsare? Ser man rent taktiskt på det framstår han ju alltmer som en räddare i nöden när han väntar med att meddela världen sitt deltagande i ett extremt hypat internationellt toppmöte.

Såhär i juletider verkar nästan fler människor tro på Obama än på gud. Och då verkar det ju passande att Messias landar i Köpenhamn med Air Force One en vecka före jul, inte för att prata utan för att agera.

Men eftersom den amerikanske presidenten inte har kongressen med sig lär människor som följer nattens förhandlingar bli besvikna.

Simon Hedlin Larsson

Livräddare i Köpenhamn? (Probably not.)

(Bilden är hämtad här)

Ett pris på svenskt vis

Nu har Barack Obama landat i Oslo (se även 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18). Och jag kan inte bara sluta tänka på hur märkligt det är att han har fått fredspriset. Att tilldela en regeringschef fredspriset är behöver inte vara vare sig kontroversiellt eller fel, så länge han eller hon verkligen har gjort någonting konkret för freden. Men då ska man ha gjort någonting också, och det har ju inte Obama.

Ordet “pris” betyder enligt Nationalencyklopedin “i förväg fastställd belöning för viss prestation”. Visst är kan väl att prata också vara en prestation, men i sådana fall finns det många mycket mer lämpade pristagare. Att Obama tilldelas Nobels fredspris bör snarare tolkas som att man försöker uppmuntra Obama till att hålla sitt ord, och också ställa lite krav på honom ifall han inte skulle göra det.

Detta är ju egentligen bara så typiskt svenskt att man nästan undrar om inte riksdagen har fått vara med och påverka det norska stortinget. Enligt svenska principer ska ju aldrig den som är bäst belönas – den vet ju redan om det och om man dessutom tilldelar denne ett pris blir det väldigt orättvist mot de andra. Bättre är det då att antingen ge en förlorare ett tröstpris, eller ge någon latmask en rejäl belöning för att ha gått från latmask till medelmåtta, även kallat “Årets framsteg”.

Nu har jag i och för sig svårt att se Obama värdig priset i endera kategori; han har inte förlorat ännu, och förtroendemässigt har han sedan Inauguration Day gått från att vara frälsare till att vara människa – inte tvärtom. Kanske skulle han möjligtvis kunna få pris för “Årets tapp”, men en sådan kategori har jag aldrig hört talas om. Men å andra sidan, detta är ju ett pris på svenskt vis. Och ska det vara riktigt svenskt, då får alla pris så att ingen känner sig som förlorare och blir ledsen. Det är också viktigt att alla får samma pris för att tydliggöra att alla människor oavsett prestation ändå är lika duktiga och lika mycket värda.

Så Thorbjørn Jagland, ordförande i norska nobelkommittén – jag väntar på mitt fredspris!

Simon Hedlin Larsson

Det är ett litet beslut för en människa,

en otrolig mängd arbete för Secret Service.

Ungefär så kan man sammanfatta president Barack Obamas beslut att besöka Köpenhamn i klimattoppmötets slutskede istället för under nästa vecka, som det tidigare var planerat. För Obama spelar detta mindre roll; inget bindande avtal kommer att skrivas under, och han kan knipa politiska poäng genom att dyka upp när även övriga världens ledare är på plats.

För Secret Service och dansk polis respektive militär, å andra sidan, innebär detta extremt mycket jobb. Man kan nästan ana att topparna inom politik, polis och försvar i Danmark känt till detta tidigare, eller åtminstone vetat att risken för ändrade planer fanns, eftersom det kräver extremt mycket planering att ha just USA:s president på besök.

När George W. Bush var president besökte han en gång Michigan State University (MSU) för att hålla ett femminuterstal till studenter som precis hade tagit examen. Denna korta visit krävde flera veckors planering. Flera tänkbara rutter från flygplats till universitetscampus ritades upp på en karta, och krypskyttar och andra beväpnade fälstyrkor placerades ut runt dessa rutter för att kunna få presidenten ur staden om ett krig skulle startas under vistelsen.

Tusen heltidsarbetande eller så vars enda uppgift var att garantera presidentens säkerhet åkte till Michigan. Metalldetektorer sattes upp vid ingången till byggnaden där talet skulle hållas. Alla utrymmen gicks igenom av hundar i syfte att upptäcka bomber och liknande. Man vände upp och ner på varenda stol och varenda bord. Man garderade sig mot alla potentiella hot. Ingenting lämnas åt slumpen.

Egentligen är det hela ganska absurt, särskilt om man jämför med exempelvis en nordisk regeringschef som på sin höjd har med sig motsvarande ett par Säpovakter på en resa. Men är det världens mäktigaste person det gäller så är det.

Och likadant, om inte värre, är det när USA:s president reser utomlands. Inför Obamas besök i Norge den 10 december exempelvis svetsas 430 gatubrunnar i Oslo igen av säkerhetsskäl. Då undrar man ju bara hur det kommer att se ut i Köpenhamn 17-18 december… Men, men – man kommer nog vara säker i alla fall!

Simon Hedlin Larsson

Vad freden kräver

Claes Arvidsson har en mycket bra kommentar på SvD:s ledarsida idag där han menar att Barack Obama börjar göra sig välförtjänt av sitt fredspris genom att han nu har beslutat att skicka fler trupper till Afghanistan. Till skillnad från vad pacifister tror är värden som demokrati och frihet nämligen inte absoluta (människor föds inte till att tycka dessa är bra), och därför måste vi ständigt vara beredda på att stå upp för att försvara dessa.

Det är riktigt att nationalstater måste respektera suveränitetsprincipen, men nu när vi faktiskt är i Afghanistan vore det dubbelt fel att först invadera landet och sedan lämna det innan man har åstadkommit någon form av politiskt stabilitet. Allt annat än att fortsätta och öka de militära och civila insatserna i Afghanistan vore ett svek mot det afghanska civila folket, samt de närliggande länderna.

Simon Hedlin Larsson

Obama in Afghanistan

Bilden är hämtad här

En självklarhet att stanna i Afghanistan

Den militära närvaron i Afghanistan verkar ifrågasättas och diskuteras alltmer (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Och att just den svenska opinionen är så väldigt skeptisk, trots att vi säger oss vilja delta i internationella samarbeten, är egentligen inte speciellt konstigt.

I Sverige, som inte har någon modern erfarenhet av krig och snart kan fira jubileum för 200 år av neutralitet och passivitet, får ordet ‘vapen’ människor att hoppa i taket. Det är ett under att pacifisterna inte ännu har tvingat den svenska poliskåren att bära gurkor istället för batonger.

Många svenskar verkar nästan vilja avskaffa militär och försvar. Det skulle jag aldrig drömma om. Det som vi tycker är rätt och riktigt måste ständigt försvaras mot fientliga krafter som vill förstöra det som vi har byggt upp. Människor föds varken goda eller onda – däremot är vi mycket lättmanipulerade. Om vi nu tycker att folkvalt styre och rättssäkerhet är viktiga ting, måste vi vara beredda att stå upp för att försvara dessa.

Det är mycket riktigt så att man bör vara försiktig med att göra militära interventioner eftersom länder har rätt till sin suveränitet. Men ibland måste man också ingripa. Hur lät det inte efter folkmordet i Rwanda, eller när man i media började uppmärksamma Darfur i Sudan?

Många gånger har man fått höra  att världen har gjort för lite för utsatta civilbefolkningar. Men när man väl gör någonting, då skulle man ha låtit bli. Ingen vet hur många människor som har fallit offer för Janjawidmiliserna i Darfur, men hade USA eller NATO ingripit är jag helt säker på att man hade beskyllts för att vilja ha Sudans olja precis som följderna har blivit av Irakkriget.

Barack Obama och Hillary Clinton, som ansvarar för USA:s utrikespolitik, har således världens mest otacksamma arbete; för ingenting de gör kommer någonsin passa in på den svenska lagomheten, utan kommer alltid handla om att man har gjort för mycket eller för lite.

Nu är vi emellertid i Afghanistan och därför tycker jag att debatten om interventionen var rättfärdigad eller ej har spelat ut sin roll. Om den anses ha varit riktig och man gick in i Afghanistan gjorde man ju rätt. Och om man tycker att den militära interventionen var fel, då kan man ju omöjligt kräva att vi ska ta hem våra soldater; inte nog med att man i sådana fall har begått ett brott mot suveränitetsprincipen – man lämnar landet i spillror och utan en legitim regim.

Jag tror mycket på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling. Om människor dör av svält och sjukdomar finns det inga möjligheter till en god politisk utveckling med demokrati och rättssäkerhet. Vi måste bygga skolor, sjukhus, vägar, brunnar och kraftverk.

Vi behöver desarmera minor, övervaka så att nästa presidentval går mer regelrätt till, och verka för en ökad urbanisering och således ett mer enat land. Dessutom behöver vi fortsätta träna afghansk polis och militär, ha långt många fler dialoger med ledande talibaner, på sikt också inrätta en fredsstyrka (som gärna får vara muslimsk).

Men allt detta omöjliggörs så länge det pågår ett (egentligen flera) krig.

Och det är den mycket enkla anledningen till varför våra soldater behövs i Afghanistan.

Simon Hedlin Larsson

Ett av många lästips är för övrigt Fotini Christias och Michael Semples artikel i Foreign Affairs, “Flipping the Taliban“.

Världsfattigdomen kommer endast lösas av kapitalismen och den fria marknaden

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: