I natt blev det klart. Man nådde en överenskommelse, men det blev inget avtal med bindande åtaganden om koldioxidutsläppsminskningar på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).
Utfalllet var dock mycket väntat om man ser till hur splittrade länderna var, och också eftersom att det mesta hängde på USA vars kongress inte stöder presidenten i denna fråga och som dessutom använder sig av ett annat basår (2005) än alla andra länder när de utlovar utsläppsminskningar.
I mina ögon var detta emellertid inte ett misslyckande. Tvärtom har vi nu goda möjligheter att ägna tid och uppmärksamhet åt det som verkligen viktigt. Som samtalen har förts på förhandlingspassen har alldeles för stort fokus legat på siffror om utsläppningsminskningar. Förutom att dessa siffror inte säger någonting alls om lösningar och hur utsläppen ska minska är de förväntade konsekvenserna av global uppvärmning mycket grova uppskattningar.
Därför måste forskningsanslagen hädanefter öka rejält i tre avseenden som rör klimat- och energiforskningen, 1) för att ta fram mer exakta modeller vad gäller klimatförändringarnas konsekvenser och alltifrån hur mycket havsnivån stiger till följd av x antal graders medeltemperaturökning till vad som skulle hända med ekosystemen om vi använde oss av geoengineering för att motverka en global uppvärmning, 2) för att få fram mer exakta siffror på vad det kostar att minska koldioxidutsläppen så att dessa kan sättas i perspektiv till och jämföras med kostnaderna gällande punkt 1, och slutligen 3) för att ta fram nya energikällor som på sikt helt kan ersätta kol, olja och naturgas.
Diskussioner kring dessa tre punkter saknades i mångt och mycket på klimattoppmötet. Att man inte har tillräckligt bra information om vad klimatförändringarna respektive koldioxidutsläppsminskningarna kostar var helt uppenbart på Bella Center. Hade man trott att det kostade mindre att minska utsläppen med exempelvis 40 % än de konsekvenser som kommer av temperaturökningar då man bara minskar dem med 20 % hade man ju naturligtvis skrivit under ett avtal. Detta visar tydligt att klimatforskningen och närbesläktade områden måste få mer resurser.
Dessutom diskuterade man väldigt lite vilka metoder man skulle använda sig av för att minska koldioxidutsläppen och därför var det bra att man inte skrev under något avtal. Som Björn Lomborg på Copenhagen Consensus Center har påpekat otaliga gånger, vi måste fokusera mer på lösningarna. Och förhoppningsvis kommer man att göra det framöver nu när trycket på politikerna ökar i frånvaron av ett undertecknat avtal.
Som David McGuinty, Member of Parliament i Kanada samt Official Opposition Critic for Energy and the Environment, förklarade i ett samtal måste politiker ägna mer tid åt att måla upp möjligheter och inte problem. Att koldioxidutsläpp ökar jordytans temperatur och innebär ett hot för mänskligheten är de flesta överens om. Nu gäller det att visa hur den enskilda individen och dennes nära och kära kan tjäna på att göra gott för klimatet och miljön. Det räcker inte med att tjata om hotbilden – man måste erbjuda människor incitament och möjligheter till egen vinning.
Man kan inte kräva att alla människor i världen ska bry sig om vare sig regnskogen eller atmosfären. Däremot kan man från politiskt håll verka för att människor genom sina handlingar gör gott för omvärlden. Att subventionera vätgasbilar är ett exempel. Avdragsrätt för bidrag till välgörande ändamål är ett annat. Stöd till företag som bygger energisnåla byggnader är ett tredje. Men för att denna typ av politiska åtgärder ska bli effektiva måste tekniken utvecklas väsentligt. Dit når vi bara med mer pengar till forskning. Förhoppningsvis står det högre upp på agendan på COP16 i Mexiko nästa år. Kanske kan man då teckna ett avtal som även tar upp bindande åtaganden om öronmärkta pengar till forskning och utveckling.
2010 blir tveklöst ett spännande år!
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 