Tag Archives: bidrag

Säkerhetsfixerade politiker bakom otryggheten i samhället

I Sverige har vi en snedvriden uppfattning vad gäller trygghet. Vi har byggt vårt samhälle som om, något förenklat, människor till stor del är oförmögna att ta hand om sig själva och sina tillgångar, och som om det högsta måttet av trygghet är att pappa och mamma staten erbjuder generösa bidrag till alla som önskar.

Dick Klings nya bok, Tryggare kan alla vara, är en väckarklocka i trygghetsdebatten, som utmanar det utbredda och förlegade sättet att se på trygghet. Genom begreppen stötskydd och stöttålighet visar Kling på hur det förra leder till säkerhet, medan det senare leder till trygghet. I Sverige är vi således mycket säkra, men förhållandevis otrygga. Politiskt fokus har under alldeles för lång tid legat på att skapa säkerhet, och tryggheten har trots (eller tack vare) trygghetssystemen hamnat i skymundan.

Ett tydligt exempel på detta ser man på den svenska arbetsmarknaden. Högsta prioritet har varit att förhindra att fast anställda ska kunna sägas upp. Visst är det säkerhet, men är det trygghet? – nej knappast. Enligt Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) försvinner runt vart sjunde jobb varje år. Genom att så konsekvent och trångsynt fokusera på de anställdas trygghet har man i Sverige glömt bort att hundratusentals människor lämnar sina arbetsplatser varje år och behöver hitta en ny form av försörjning.

Tanken att arbetsgivarnas benägenhet att anställa skulle höra ihop med arbetsgivarnas möjligheter att avskeda verkar ha slagit förvånansvärt få. Kombinera detta med kostnaderna, byråkratin och svårigheterna att driva företag i Sverige, och man kan med enkelhet se varför svenskar håller fast vid sina jobb så länge som möjligt. Och detta gör vi oavsett om vi trivs eller inte. Ingen lär därför bli förvånad över att svenskar, bortsett från italienare, trivs sämst på sina jobb bland alla OECD-medlemmar. Politikernas strävan efter säkerhet åt de anställda har lett till en massvantrivsel bland arbetare, ett helvete för arbetslösa, och en utbredd otrygghet i hela det svenska samhället.

Trygghet har emellertid fler dimensioner än så. En viktig aspekt som Kling tar upp i sin bok är den ekonomiska tryggheten.  Ofta relateras ekonomisk trygghet till att ha sparat kapital som kan användas exempelvis för att betala oväntade utgifter. Men som Kling visar är det hela en tredjedel av alla i åldern 16-79 år som inte har något sparkapital alls eller mindre än 10 000 kr. I Sverige råder ett stort trygghetsunderskott.

Varför är det så få som sparar? Är vi svenskar såpass dumma att vi inte förstår vikten av att spara – det som Robert Solow påvisade i sin modell för femtio år sedan, och som tillhör de nationalekonomiska modeller som faktiskt har en stark koppling till verkligheten? Knappast. Problemet är snarare att vänsterregeringar systematiskt under 1900-talet har tagit bort nästan alla incitament och möjligheter för medel- och låginkomsttagare att spara pengar. Och de som väl har haft råd att spara pengar har jagats iväg till Monaco, Schweiz och Lichtenstein genom införanden av aggressiva kapitalskatter.

Bilden är hämtad här.

Lars Kriss skriver i Södermanlands Nyheter:

“Sveriges problem är inte den lilla del av befolkningen som lever på olika former av socialhjälp. Vår stora plump i protokollet är att medelklassen – i ett av världens i alla fall 25 rikaste länder – i väldigt hög utsträckning saknar eget sparande.”

I Sverige sparar staten åt hushållen. Skatt samlas in och återbetalas genom olika bidrag och utbetalningar. Men är det verkligen någon som på fullaste allvar tror att staten vet bättre hur dina pengar bör spenderas än du själv? Och att det dessutom gäller människor i så stor utsträckning att det legitimerar världens högsta skattetryck?

Skatt är hejdå till halva inkomsten, kommunbistånd till Kinaresor, stöd till vänsterextremister i Latinamerika och föreningsbidrag till kaffekokarklubbar. Men i Sverige tycker många det är okej att bli av med runt varannan krona de tjänar, “skatten går ju till de behövande”. Faktum är dock att större delen av all skatt man betalar återgår till en själv, bara att det sker under ett senare skede i livet. VM-guld i skattetryck kommer aldrig kunna motiveras med fattigdomsbekämpningsargument. Som Dick Kling påpekar skulle runt 3 procent av statsbudgeten räcka för att försörja alla Sveriges materiellt fattiga. De övriga 97 procenten av våra skattepengar måste således motiveras av andra skäl. Som att staten ska förvalta dina pengar för att du inte ska slarva bort dem, och för att du ska spendera dem på rätt saker.

Men hur vet staten vad som är rätt för dig? Och vad är det som säger att staten inte slarvar, utan tvärtom är expert på att hantera pengar? Har ni ringt Skatteverket någon gång? Senast undertecknad gjorde det förra veckan slutade det med sju handläggare, fyra direktnummer, tre receptionister och två växlar för att åtgärda ett problem som berodde på ett digitalt inmatat stavfel från Skatteverkets sida. Brittiska call centers i Calcutta framstår som röda mattan och glas med bubbel i jämförelse.

Som PJ Anders Linder skriver i sin söndagskrönika i SvD:

“Om man tar för givet att Storsamhället ska ordna tryggheten, kan man lätt få problem när det misslyckas”

Hela poängen görs därför bäst i form av en fråga. Hur många känner sig trygga i att staten kommer att hjälpa en ifall man skulle förlora sin inkomst eller bostad och råka ut för en större kris?

Få lär se staten som en livlina, och framförallt inte som den bästa livlinan. Ändå låter många svenskar staten ta merparten av allt de tjänar. Man blir lätt mörkrädd…

Simon Hedlin Larsson

Glöm a-kassan och satsa på att hjälpa företagen

Jag såg precis gårdagens SVT Debatt som handlar just om Saab och dess framtid, apropå mitt tidigare inlägg. Många som deltog i programmet påpekade att staten borde ingripa. Jaha, säger jag. Och göra vadå? Ska de köpa Saab och sitta med företaget i tjugo år tills man har lyckats sälja företaget?

Det som är fint med marknadsekonomi är att alla får rätt att äga allt som finns på marknaden. Istället för att endast staten, korporationer eller liknande har rätt att äga, har även du och jag möjlighet att köpa exempelvis företag. Att GM inte lyckats sälja Saab innebär i princip att ingen i hela världen har velat investera i Saab. Varför ska då svenska staten skjuta till medel för att ta över ägandeskapet? Det låter nästan som att människan bara är tänkt att utföra en typ av arbetsuppgifter, och bara dessa – livet ut.

I Sverige finns det nämligen en märklig föreställning om att det värsta som kan hända i livet är att man byter jobb. Förutom att det är ett tecken på att man har det rätt så bra säger det också något om hur arbetsmarknaden ser ut. På somliga låter det som om man ska ta ett jobb när man är 18 år och sedan arbeta på samma plats tills man fyller 65. I mina öron låter inte det särskilt tilltalande. Speciellt inte då många klagar över hur de vantrivs på sina jobb, och fackmedlemmar säger hur underbart det vore att få sluta vid 60 eller 55 eller 50.

Jag kanske är blåögd, men jag lever i alla fall i tron om att var och en ska försöka hitta ett arbete som man faktiskt trivs på; att det inte handlar om att må dåligt åtta timmar per dag, träffa kollegor man inte tycker om, ha en alldeles för kort lunchrast och utföra arbetsuppgifter man avskyr, tills man äntligen få gå hem och vila ut – bara för att karusellen ska börja på nytt nästa dag.

Alldeles för mycket tid ägnas åt att debattera a-kassan. Det handlar inte om den. Prioritet nummer ett är att underlätta för företag att anställa. Gör vi det behöver man inte vara lika rädd för att förlora jobbet, för då vet man att chansen är god för att man kan hitta ett nytt jobb inom kort. Som det har varit, framförallt innan valet 2006, har a-kassan nästan setts som ett bidrag man ska leva på från det att man har blivit arbetslös tills man får ut pensionen.

Hur sunt är det?

Simon Hedlin Larsson