Tag Archives: bildningsideal

Anglosaxisk bildningstradition

Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter:

Inträdesprovet till All Souls College i Oxford är, enligt International Herald Tribune, världens svåraste. Under två dagar har de sökande sammanlagt tolv timmar på sig att skriva ett antal uppsatser i olika ämnen. /…/ Och så finns essäfrågornas kronjuvel, ettordsämnet. Utifrån ett enda substantiv ska studenterna skriva en elegant och sammanhängande uppsats som visar att de är särskilt lämpade för All Souls. /…/ Förmågan att jonglera med ord och improvisera fram en text från ett stickord är kanske mer en måttstock på journalistisk talang än på vetenskapligt sanningssökande. Det är knappast en tillfällighet att den brittiska pressen är fylld av fyndiga och välskrivande skribenter med en examen från Oxford eller Cambridge.

Denna slutsats är konstig. Varför skulle förmågan att kunna uttrycka sig intellektuellt i skrift vara knuten just till journalistik? Att den brittiska pressen håller hög standard har många faktorer, men om man vill lyfta fram den viktigaste faktorn på utbildningssidan lär det vara bildningsideal. Bland de populäraste kurserna på Oxbridgeskolorna är PPE, Politics, Philosophy and Economics – en oerhört allmänbildande utbildning. Och då kan vi jämföra med Sverige. Hur mycket filosofi är det i statsvetenskaplig undervisning på svenska universitetet? Hur mycket Wittgenstein, Virilio och Augustinus läser man när man tar en svensk pol kand? Hur mycket obligatorisk genus”vetenskap” är det? Just precis…

Ska man dra någon generell slutsats från de hårda inträdesproven till Oxbridge vore det snarare mer lämpligt att säga att det knappast är en tillfällighet att Storbritannien har vunnit näst flest nobelpris av alla länder genom många framstående akademiker med en examen från eller tenure vid Oxford eller Cambridge (Cambridge är för övrigt det universitet som har flest nobelpristagare knutna till sig). De höga mått av kreativitet och självständigt tänkande som anglosaxiska universitet i allmänhet, och Ivy League+Stanford+Berkeley+Chicago och Oxbridge+LSE i synnerhet, kräver och uppmuntrar till utrustar eleverna med en skarpare analytisk förmåga som inte helt oväntat leder till fler nya upptäckter (innovationsgrad och nobelpris) och framgångsrika entreprenörer (hur många på Forbes topplista över rika företagare och på Times lista över världens stora ledare har inte läst en AB/BA, LLB/JD eller MBA på något av ovanstående universitet?)

På denna punkt ligger Sverige långt efter. Vi må ha hög lägstanivå, och antalet högskolepoäng per capita lär knappast vara fler i något annat mångmiljonland. Men den svenska högstanivån på grundutbildningar är skrämmande låg. På den punkten har vänstern lyckats. Duktiga elever har konsekvent hållits tillbaka, och medan ett skarpt intellekt i tonåren i USA och Storbritannien belönas med student awards och scholarships får jämnåriga svenskar nöja sig med att irritera läraren genom att ännu en gång försiktigt säga att man läst ut boken som man fick i extrauppgift att läsa för att man var klar med alla obligatoriska skoluppgifter.

Simon Hedlin Larsson

Reflektioner efter brittisk partiledardebatt

Annika Ström Melin inleder sin ledarkrönika i Dagens Nyheter med att ta upp gårdagens brittiska TV-sända partiledardebatt (den första någonsin):

För första gången sändes en valduell i brittisk tv i går kväll. Det är i skrivande stund inte känt hur det gick för Labourledaren Gordon Brown, Tories David Cameron och Liberalernas Nick Clegg.

Därefter går hon in på den övriga valrörelsen och konstaterar:

Men den korta brittiska valrörelsens inledning har varit märklig. Alla partier verkar vilsna och undviker att tala om den stora, svarta skugga som hänger över valet: det gigantiska budgetunderskottet.

Kanske hade det varit bra om Ström Melin faktiskt hade sett partiledardebatten då man ägnade en kvart eller så åt att diskutera budgetunderskottet? Att sedan dra associationer till Mao två gånger gällande Labours respektive Conservatives valmanifest känns tämligen oseriöst och inte särskilt effektfullt. Och att som Ström Melin gör dra slutsatsen av att Gordon Brown inte är uträknad för att Tories saknar ekonomiska inslag i sitt valmanifest är ett ganska svagt argument. Labour har ju inte heller några siffror i sitt valmanifest.

Hur som helst, ser man till själva debatten så ser liberaldemokraten Nick Clegg ut att ha vunnit folkets hjärtan och hjärnor. En Populusundersökning utfärdad åt The Times visar att 61 procent ansåg att Clegg vunnit debatten. David Cameron och Gordon Brown fick 22 respektive 17 procent.

Två intressanta noteringar var för övrigt att alla tre lät som sverigedemokrater när de pratade om invandringen, samt att de brittiska partiledarna är så extremt mycket mer retoriskt skickliga än sina svenska motsvarigheter. Visst beror nog mycket på befolkningsstorlek, men man ska inte heller underskatta anglosaxiska bildningsideal. För övrigt var det mycket humor att gå från långsamma replikskiften i budgetdebatten mellan Ulla Andersson (v) och Roger Tiefensee (c) till skarpa och välformulerade argument i den brittiska partiledardebatten. Ibland är skillnaden milsvid.

Simon Hedlin Larsson