Tag Archives: bistånd

Skrota enprocentsmålet: Att göra nytta istället för att ha dåligt samvete

En erfaren person inom utvecklingsfrågor, Alexandra Silfverstolpe Tolstoy, skriver idag på SvD Brännpunkt om sina erfarenheter på bland annat Sida och World Food Programme (WFP):

Släpp istället på betalningstrycket. Det går inte att driva en seriös ”aktiv utvecklingspolitik” med ett överordnat utbetalningsmål. Vi behöver resultatmål. Vi behöver bli bättre på att använda oss av resultat från forskning samt oberoende externa utvärderingar och revisioner som instrument för återkoppling och lärande – och göra denna information lätt tillgänglig för allmänheten. Det krävs en reformering inte bara av biståndet utan även av biståndsorganisationerna. Skapa incitament för resultat, inte för utbetalning!

Det är mycket svårt att förstå varför man ska betala ut en viss andel av sin faktorjusterade produktion. Som konstaterades för några dagar sedan är det i själva verket obegripligt varför man ska ha ett biståndsmål som uteslutande baseras på ens inkomst. Blir afrikaner söder om Sahara mindre fattiga för att vi i västvärlden skänker en viss procent av allt vi tjänar? Enprocentsmålet känns antingen som en konsekvens av dåligt samvete eller som en rent solidaritetshandling. Men om man nu har så dåligt samvete, varför inte bara gå emot giriga mjölkbönder och markägande aristokrater och ta bort handelshinder som stänger ute den fattiga världen från jordbruksmarknaden?

Och till de som å andra sidan tycker att enprocentsmålet är att visa solidaritet: ni kan ju inte på allvar tro att det fungerar; att världens fattiga skulle tycka att vi är solidariska – oavsett hur stor andel av vår inkomst vi ger bort. Fråga bara den jamaicanske mjölkbonde som har fått se en tredjedel av sitt lands mejeriproduktion försvinna under bara något decennium på grund av EU:s jordbrukssubventioner, som är världsbäst på att konkurrera ut fattiga bönder. Eller varför inte den sydafrikan som arbetar inom sockerindustrin och har sett motsvarande sak hända i dennes land?

Just nu ger västvärlden med ena handen och tar med den andra. Man ger bistånd – som inte gör särskilt mycket nytta (om någon) – samtidigt som man tar konkurrensfördelar – som leder till förödelse och misär.

Simon Hedlin Larsson

En vettig röst i biståndsdebatten

Om man vill diskutera världens utveckling är svensk media ett dåligt forum. De få kloka personer som lyckas göra sina röster hörda är få och blir ofta kallade för extrema nyliberaler och avfärdade som galningar. Det som är mest sorgligt är naturligtvis att världens fattigaste och mest utsatta människor förlorar på att Sverige och EU driver en dålig handels- och biståndspolitik. Men det är också bra sorgligt att den svenska biståndsdebatten verkar ha så svårt att ta åt sig vad den internationella forskningen och omvärldens erfarenheter säger. Tänk om man diskuterade lite mer Robert H. Bates, Abhijit V. Banerjee och Angus Deaton – vilken skillnad det hade blivit på debattklimatet.

Nu har emellertid – glädjande nog – en av dessa få kloka röster gjort sig hörd, och dessutom på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Hans Bergström, före detta chefredaktör, skriver:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Fattigdomsbekämpning borde vara det viktigaste gemensamma målet för alla världens länder. Och även om minskad fattigdom inte är svaret på allt är ökat välstånd för de fattigaste tveklöst en av flera faktorer i att lösa allt från krig, vattenföroreningar och förtryck, till klimatfrågan, narkotikahandel och religiös extremism. Just eftersom det är så otroligt viktigt att minska världsfattigdomen är det också viktigt att vi gör det som faktiskt är rätt och inte det som känns rätt.

Det bästa exemplet på internationell känslopolitik är förmodligen enprocentsmålet (eller skuldavskrivningar), som syftar till att rika länder ska avsätta motsvarande en procent av BNI till bistånd. Notera alltså att enprocentsmålet är en relativ summa av ett lands totala produktion justerat för faktorinkomster. Det har således ingenting att göra med att vi hoppas kunna bygga säg 40 000 skolor, 25 000 sjukhus, 1 250 mil väg, 60 000 vattenbrunnar eller 5 000 mikrokreditinstitutioner – något konkret och absolut. Allt handlar bara om att landet ska skänka en procent av den egna inkomsten, oavsett hur stor eller liten den är. Detta är klassisk vänsterpolitik byggd på känslor. Det ska svida och det ska ske genom kollektivt tvång – annars fungerar det inte.

Och kanske är det därför föga förvånande att när irrationella känslor har fått styra utrikespolitiken under så pass lång tid har också mycket liten utveckling skett. Tar man bort den kinesiska fattigdomsbekämpningen, det vill säga enbart räknar den utomkinesiska fattigdomen, har den på en tjugoårsperiod tyvärr varit mer eller mindre konstant. En stark global befolkningsökning har naturligtvis gjort att fraktionen absolut fattiga är färre än för tjugo år sedan, men det är minst lika många hungriga magar att mätta, och det är minst lika många människor som lever under helt obegripligt dåliga förhållanden. Det är det viktiga och det vi måste förhålla oss till.

Hans Bergström är inne på samma tema (även om han citerar enbart den afrikanska fattigdomen och inte den utomkinesiska):

Trots massiva, internationella och svenska, biståndsinsatser lever i dag närmare hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom – i stort sett samma andel som för tre decennier sedan.

Samtidigt har ekonomierna i många av Ost­asiens länder vuxit utomordentligt snabbt och hundratals miljoner människor har tagit sig ur djup fattigdom – en i världshistorien helt unik utveckling.” Varför tar man i den svenska biståndspolitiska debatten aldrig upp frågan varför denna skillnad, frågar [Nils Börje] Tallroth.

Ja, det är en bra fråga. Förmodligen för att om man kikar på Asiens utveckling så måste man se och bekräfta handelns enorma betydelse för utveckling och välstånd, och det är något stora delar av vänstern helst vill undvika. En del av vänstern, globaliseringsmotståndarna, tror att man dör eller blir allvarligt sjuk av att byta jobb och vill därför ha mer robusta skyddstullar och ökade subventioner för att minimera konkurrensen från andra företag. En annan del av vänstern, miljöpartiklarna, är emot den största delen av konsumtionen – som har varit den avgörande delen i det sydostasiatiska miraklet – och menar att mer bistånd och mindre handel leder till en bättre och framförallt en lyckligare värld (det ordinära fenomenet lycka är ju nämligen ett så exemplariskt mål för politiken…).

Vad som egentligen den globala fattigdomsbekämpningen behöver togs upp här senast igår, men även på den punkten levererar Bergström och därför får han sista ordet:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Simon Hedlin Larsson

Män först – för allas skull

Expressen har en huvudledare idag som nog välkomnas på sina håll. Man konstaterar bland annat att “[k]vinnor arbetar hårt och är ansvarstagande”, “[g]es bistånd till män är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna”, “mikrokrediter till kvinnor även stärker barnen, familjerna – hela samhällen”, och att “återbetalningsfrekvensen bland kvinnor som fått mikrolån skyhög”.

Och det finns inga skäl till att tro att det inte skulle ligga en viss sanning i det som Expressen skriver. Och vikten av global women empowerment kan inte nog understrykas. Men nyfiken som man är undrar man ju hur det hade låtit ifall texten hade sett annorlunda ut. Hade vänsterfeministerna köpt resonemanget som absolut sanning ifall den hade sett ut på följande vis?

“Män arbetar hårt och är ansvarstagande. De överkonsumerar inte, slösar inte och överger inte sin familj.” Det har sagts av den förre DEF-chefen Mercy Parnevik, som nu driver finansbanken “Feet to Feet”. Parnevik har, vad man än tycker om generaliseringar, rätt i sitt påstående. Ges bonusar till kvinnor är risken tyvärr stor att de slösar bort pengarna. Bonusar till män hjälper desto fler; män tar hand om sina barn och planerar långsiktigt. Exempelvis är återinvesteringsfrekvensen bland män som fått bonusar skyhög. Pengarna ger helt enkelt effekt och växer. Flera studier från internationella organisationer – bland annat Världsbanken – visar hur utbildning, förtroende och rörlig ersättning till män även stärker barnen, familjerna – hela samhällen.

När män får makt och resurser i rika länder satsar de framför allt på två saker: samhällsnyttiga investeringar och sina barns utbildning.

Traditionellt har familjens investeringsbeslut hanterats framför av kvinnor. Att flytta tyngdpunkten till män borde vara ett centralt mål för snart sagt alla hushåll. Vad gäller prestationsbaserade löner måste de rika länderna trycka på för att förändra lagar och seder som oförtjänt kritiserar män. Det är inte taget ur luften, utan bevisat av osentimentala ekonomer: länder där män har knappa resurser är länder som har mäkta svårt att ta sig upp ur fattigdom. Män först, alltså – för allas skull.

Simon Hedlin Larsson

Sida + Arena = sant

Biståndsmyndigheten Sida tar ännu ett kliv åt vänster när man anlitar Arena som producent åt tidningen OmVärlden. Resume rapporterar:

Sidas upphandling av tidningen Omvärlden stod i slutändan mellan två anbudsgivare: Arena som fick jobbet och A4 som överklagade. I sitt svar till Förvaltningsrätten säger Sida:

Skallkravet att chefredaktören ska ha journalistutbildning på högskolenivå eller motsvarande utbildning uppfylls av Jesper Bengtssons fil kand i statskunskap och kommunikationsteori. Jesper Bengtsson har varit chefredaktör för SSU:s debattidskrift Tvärdrag, ledarskribent på Aftonbladet och är ordförande i svenska Reportrar utan gränser.

Skallkravet på redaktionschefen om minst ett års erfarenhet av redaktionell ledning uppfylls av att Anki Woods varit redaktör tidningen Barnens framtid, som ges ut av Plan fyra gånger om året. Hon är anställd på Global Reporting som ingår i Arenas anbud och har omfattande informationsuppdrag åt Sida.

Tidningens oberoende och Arenas 4,5 miljoner från LO för att expandera sajten Dagens Arena under valrörelsen tonas ner: ”Sida bestrider att upphandlingen innehöll något direkt kvalificeringskrav på oberoende”. /…/

Det bolag inom Arenagruppen som lämnat anbudet är startat i fjol och har inte lämnat i bokslut. Men i styrelsen sitter tre företrädare för TCO-fackförbund samt tre tunga LO-män: Kommunals förre vice ordförande Lars Åke Almqvist, Metalls andre vice ordförande Anders Ferbe och LO-chefen Wanja Lundby-Wedins talskrivare Mats Eriksson. Dessutom ingår Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein, som utses av LO, i styrelsen.

Hade det inte gällt Sida hade man frågat om det var ett skämt. Men när det gäller just den här organisationen är det svårt att bli förvånad längre.

Tidskriften OmVärlden uppger i sin egen beskrivning att den handlar om “bistånd, utveckling och globala frågor”. Att anlita en vänsterorganisation för att skriva om så uppenbart polariserade frågor är pinsamt. Och inte blir det bättre av att dessa frågor historiskt sett varit otroligt präglade av vänsterpolitik och -retorik.

Liberaler som läser detta kanske skojar om att det nu minsann bara kommer att bli gästkrönikor av Jeffrey Sachs och andra biståndskramare som tror att det enda sättet att bekämpa fattigdom är att de rika ger bort sina pengar. Men det behöver man inte ens skämta om; går man in på OmVärldens hemsida har Sachs nämligen redan publicerat två texter för tidskriftens räkning. Och det alltså redan innan Arena har tagit över produktionen!

Man ska väl inte dra för många slutsatser ännu, men nog kan man framöver vänta sig ännu fler artiklar om behoven av “rättvisa” och “solidaritet”; begrepp som emellertid saknar substans, speciellt när de kommer från vänsterkanten. För hur rättvisa är egentligen statliga subventioner, och hur solidariska är handelstariffer och importkvoter?

Simon Hedlin Larsson

Den biståndspolitik som varit

Claes Arvidsson i dagens Svenska Dagbladet:

“Igår togs nästa steg genom regeringens beslut att inför ytterligare ett mål: ekonomisk tillväxt.

Ekonomisk tillväxt blir alltså ett mål i biståndspolitiken först nu, 2010. Det säger mer än vad man egentligen skulle vilja veta om den biståndspolitik som varit.”

Snart är Haiti bortglömt igen

Hela världen uppmärksammar just nu Haiti (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15). Plötsligt verkar de flesta verkar engagerade i den lilla, annars obetydliga västindiska staten (DN.se har publicerat dubbelt så många nyheter om Haiti den senaste veckan än antalet gånger landet omnämndes på hemsidan under hela förra året). Människor skänker pengar och går med i Facebook-grupper. Man stoppar Twitter-aktiviteterna i fem minuter för att visa hänsyn mot Haitis befolkning (igår kl 21 CET), och på tisdag kommer flera hundratusen att klä sig i rött av samma skäl.

Men spelar allt detta överhuvudtaget någon roll? När några ungdomar sparkade ihjäl en jämnårig på Kungsholmen startades en berömd Facebook-grupp vid namn “Bevara oss från gatuvåldet“. En stor manifestation hölls i Kungsträdgården där tusentals människor visade att man tog avstånd från våldet. Två och ett halvt år senare kan man fråga sig om våldet har minskat. Nu är det visserligen svårt att med stor säkerhet fastställa brottsligheten eftersom vi bara har antalet anmälda brott respektive uppklarade fall att gå på. Men det totala antalet anmälda brott har i alla fall ökat med drygt 6 procent de senaste två åren (räkna själva på Brå:s hemsida). Antalet fall av misshandel har stigit med över 3 procent, och antalet fall misshandel mot barn 0-6 år har stigit med 28 (!) procent. Eftersom de flesta manifestationer och aktiviteter skedde i Stockholm kan man dock välja att enbart se till Stockholms brottsstatistik. Där visar det sig emellertid att antalet fullbordade mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång har stigit med 66 (!) procent bara under det senaste året. Trots att det hela tiden har funnits en Facebook-grupp med över 100 000 medlemmar som krävt att våldet ska minska!

Ett annat exempel är den senaste gången man fick telefonsamtal, mail, Facebook-meddelanden och SMS om att ta på sig någonting rött. Då gällde det munkarna i Burma. Är det någon som har koll på hur läget egentligen är i Burma idag? Har militärjuntan avgått? Har Aung San Suu Kyi släppts fri? Har den burmesiska befolkningen fått det bättre ställt? De dystra svaren på de tre sistnämnda frågorna är nej, nej och nej. Däremot toppar Burma inflationsligan och slutade år 2008 på en god tredje plats med 35 procents inflation.

Hur är det med Sudan då och folkmordet i Darfur som för ett tag kom att liknas med Rwanda i början på 1990-talet? Har västvärldens pengakastning hjälpt? Förra året tog Sudan emot sjunde mest bistånd i hela världen, och dessutom bra mycket mer per capita än Vietnam (4), Etiopien (5) och Pakistan (6). Biståndet – som i Sverige även kan benämnas fyraprocentsslöseriet – har inte fått den korrupta regimen att lämna över makten till folket (surprise, surprise). Snart är det val och Omar Hassan al-Bashir lär med största sannolikhet bli omvald, samtidigt som den regeringsstödda Janjaweedmilisen knappast har marginaliserats. Män mördas, kvinnor våldtas och barn hjärntvättas till att bli soldater. Stridigheterna mellan NCP och SPLM fortsätter, liksom konflikterna mellan boskapsskötare och bönder, rebeller och miliser, islamister och kristna fundamentalister, och sudaneser och ugandier. Och civilbefolkningen betalar fortsatt det högsta priset.

Om ett halvår eller så kommer Haiti vara bortglömt för att någon annan fråga står på tapeten, och landet kommer vara precis lika, om inte mer, politisk instabilt som det varit tidigare. Korruption kommer varvas med militärkupper som sätter oliktänkande i exil, människor kommer fortsätta svälta, och allt kommer vara precis som vanligt för människorna i det utsatta landet vars fattigdom når sådana extrema nivåer att den endast matchas av de fattigaste länderna söder om Sahara.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Bistånd löser inte fattigdomen

Dambisa Moyos Dead Aid tillhör visserligen inte de bästa böckerna om internationell utveckling, i synnerhet för att hon saknar konkreta, genomförbara lösningar på de problem hon målar upp. Dock framför hon en skarp kritik av den rika världens pengakastning på (bistånd till) diktatorer, som i Sverige uppgår till cirka fyra procent (se fyraprocentsslöseriet), och därför kan denna bokrecension (“Banned Aid”) i senaste Foreign Affairs vara att rekommendera. Dessutom skriver Jagdish Bhagwati (författaren till recensionen) väldigt bra, och hans väl belagda försvar av kapitalism och frihandel är helt klart värt att läsa.

Simon Hedlin Larsson

Pengar i sjön – håll till godo hajar

Sida skriver i ett öppet brev till biståndsminister Gunilla Carlsson att det inte är så enkelt som man kan tro att påvisa biståndsarbetets resultat som Carlsson verkar tro (se även 1, 2). Svenska Dagbladet skriver:

“Bland annat pekar Sida-cheferna på svårigheterna att visa konkreta resultat i länder där tillgången till statistik är sämre än i Sverige och generellt på att orsakssambanden mellan insatser och resultat är “svåra (eller omöjliga) att fastställa”.

Men varför ska svenska staten sprätta iväg 30 miljarder kronor per år till verksamheter som vars resultat inte kan utvärderas? Är det för att lärarna redan har så höga löner eller för att sjukvårdsköerna idag är så korta att man inte vet vad man ska göra med alla pengar och därför lägger runt fyra procent av statsbudgeten på spännande projekt vars effekter är “svåra (eller omöjliga) att fastställa”?

Vill man verkligen göra skillnad för världens fattiga människor bör man verka för att avskaffa och minska de rika ländernas handelshinder. I synnerhet gäller detta handelshinder som rör den agrara sektorn eftersom inget land någonsin har lyckats utvecklas utan ett högteknologiskt jordbruk och en demografisk transition.

Sida skriver själva i sitt brev till biståndsministern:

“Idag vet vi att ett pluralistiskt samhälle med olika aktörer som handlar i samverkan eller fredlig konkurrens i längden ger bättre resultat.”

Vad är detta om inte frihandel i ett nötskal?

Men Sida är, av naturliga skäl, mer benäget att försvara biståndet än fattiga länders rätt och möjlighet att ta del av omvärldens välstånd och utveckling. Sida når emellertid höjden av ironi när man bortförklarar behovet av uppföljning och utvärdering av konkreta resultat genom att hävda att Gunilla Carlsson lägger för stor vikt vid hur väl konsekvenserna av biståndsarbetet kan analyseras. Sida avvisar statlig styrning och menar att staten inte bör lägga sig i för mycket:

“[D]et fanns en gång en övertro, även utanför de kommunistiska staterna, på hur ett land i komplicerade planer uppifrån och ner kunde förändra sin verklighet.”

Just precis. För att avsätta fyra procent* av statsbudgeten för en verksamhet vars resultat ibland till och med är omöjliga att utvärdera är inte en “komplicerad plan uppifrån och ner”…

Simon Hedlin Larsson

*I syfte att få en uppfattning om hur mycket pengar fyraprocentsslöseriet motsvarar kan det jämföras med att Sverige år 2009 spenderar fler miljarder på internationellt bistånd än på migration, integration och jämställdhet, samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik, regional tillväxt, näringsliv, allmän miljö- och naturvård, och energi – tillsammans!

Hur långt sträcker sig solidariteten?

Det blir tveklöst intressant att se hur den folkliga opinionen i EU och USA utvecklas de kommande åren i frågan om de rikas stöd till de fattiga gällande klimatfrågan. Ofta hyllas och försvaras hård progressiv beskattning med att de rika minsann har råd (och i praktiken skyldighet) att dela med sig.

Är man nu beredd att vara konsekvent genom att säga att de rika länderna faktiskt har råd att betala för de fattiga ländernas utsläpp? Eller är solidariteten mellan rika och fattiga enbart så stark och så vacker så länge den håller sig mellan Jukkasjärvi och Ystad?

Simon Hedlin Larsson

Bortkastat bistånd

Av de inlägg jag har läst tycker jag att PJ Anders Linder har den bästa kommentaren gällande svenska kommuners biståndspengar. Bland det värsta jag vet är slöseri med skattebetalarnas pengar – som om man kunde spendera de lite hur som helst.

Och den här historien om hur svenskt bistånd finansierar somliga kommunalråds semesterresor är knappast förvånande, men gör likväl att man mår dåligt av att höra det. Inte nog med att det är skattemedel som bekostar dessa resor, det är pengar som är tänkta att gå till att hjälpa de i världen som har det sämst ställt.

Det är för övrigt myket enkelt att få en bild framför sig av hur detta går till; jag skulle gissa att det ser ut ungefär såhär:

1) Någon på kommunen tycker det vore intressant att göra ett internationellt projekt. Man spånar på lite idéer och kommer fram till att det vore kul att göra ett intellektuellt utbyte med Indien.

2) Man kontaktar en indisk organisation eller liknande och planerar för ett studiebesök. En projektplan författas och används för att äska biståndspengar.

3) 4-5 personer från kommunen åker till Indien, är där i en vecka, träffar lite människor från den nämnda organisationen, ser sig omkring, och har allmänt trevligt.

4) Delegationen kommer hem till Sverige, och skriver en rapport som läggs till handlingarna under nästa styrelsemöte och sedermera arkiveras i en pärm. Klart.

Kan någon nu säga mig när dessa skattepengar, som också är biståndspengar, som för hundratusen eller så finansierade denna resa, användes så effektivt som möjligt för att göra maximal nytta för Indiens svältande barn?

Dessa resor och liknande kommunala internationella projekt är oftast flummiga, utan en tydlig målbild och konkreta resultat. De gör säkert ingen skada – man lär ju i alla fall bidra en viss del till landets turism – men särskilt mycket nytta gör de inte heller.

Jag tror att jag och PJ Anders Linder landar i ungefär samma slutsats, vilket är att kommunalråd får åka på dessa resor om pengarna tas från en budgetpost som heter något i stil med “Kommunens utlandsresor för långsiktigt utvecklingsarbete”, och om man lyckas få skattebetalarnas godkännande för att bekosta detta.

Men kom inte och ta pengar från statens utlandsbistånd, det slösas redan tillräckligt som det är i dagsläget. Vill man, som jag, på allvar hjälpa världens mindre lyckligt lottade är det knappast en bra metod att ge biståndspengar till kommunerna. Då är det istället minskad protektionism och avskaffande av subventioner som stänger ute fattiga länder från världsmarknaden som gäller.

Simon Hedlin Larsson

Världsfattigdomen kommer endast lösas av kapitalismen och den fria marknaden

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: