Sida skriver i ett öppet brev till biståndsminister Gunilla Carlsson att det inte är så enkelt som man kan tro att påvisa biståndsarbetets resultat som Carlsson verkar tro (se även 1, 2). Svenska Dagbladet skriver:
“Bland annat pekar Sida-cheferna på svårigheterna att visa konkreta resultat i länder där tillgången till statistik är sämre än i Sverige och generellt på att orsakssambanden mellan insatser och resultat är “svåra (eller omöjliga) att fastställa”.
Men varför ska svenska staten sprätta iväg 30 miljarder kronor per år till verksamheter som vars resultat inte kan utvärderas? Är det för att lärarna redan har så höga löner eller för att sjukvårdsköerna idag är så korta att man inte vet vad man ska göra med alla pengar och därför lägger runt fyra procent av statsbudgeten på spännande projekt vars effekter är “svåra (eller omöjliga) att fastställa”?
Vill man verkligen göra skillnad för världens fattiga människor bör man verka för att avskaffa och minska de rika ländernas handelshinder. I synnerhet gäller detta handelshinder som rör den agrara sektorn eftersom inget land någonsin har lyckats utvecklas utan ett högteknologiskt jordbruk och en demografisk transition.
Sida skriver själva i sitt brev till biståndsministern:
“Idag vet vi att ett pluralistiskt samhälle med olika aktörer som handlar i samverkan eller fredlig konkurrens i längden ger bättre resultat.”
Vad är detta om inte frihandel i ett nötskal?
Men Sida är, av naturliga skäl, mer benäget att försvara biståndet än fattiga länders rätt och möjlighet att ta del av omvärldens välstånd och utveckling. Sida når emellertid höjden av ironi när man bortförklarar behovet av uppföljning och utvärdering av konkreta resultat genom att hävda att Gunilla Carlsson lägger för stor vikt vid hur väl konsekvenserna av biståndsarbetet kan analyseras. Sida avvisar statlig styrning och menar att staten inte bör lägga sig i för mycket:
“[D]et fanns en gång en övertro, även utanför de kommunistiska staterna, på hur ett land i komplicerade planer uppifrån och ner kunde förändra sin verklighet.”
Just precis. För att avsätta fyra procent* av statsbudgeten för en verksamhet vars resultat ibland till och med är omöjliga att utvärdera är inte en “komplicerad plan uppifrån och ner”…
Simon Hedlin Larsson
*I syfte att få en uppfattning om hur mycket pengar fyraprocentsslöseriet motsvarar kan det jämföras med att Sverige år 2009 spenderar fler miljarder på internationellt bistånd än på migration, integration och jämställdhet, samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik, regional tillväxt, näringsliv, allmän miljö- och naturvård, och energi – tillsammans!
SIMON HEDLIN 