Tag Archives: bolagsstyrelser

Wetterstrand vill välja bort halva befolkningen

Maria Wetterstrand lyckas i det tidigare nämnda öppningstalet på Miljöpartiets kongress dessutom stå för ett ganska bra citat när hon sa:

Det finns alltså inget fog för att hävda att Sveriges kvinnor saknar kompetens för styrelsearbete. Tvärtom. Och med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten.

Det finns en anledning att vi människor kommer i fler än en grunduppsättning – vi är alla olika och olikheter ökar sannolikheten för överlevnad. Det gäller även i börsnoterade bolag.

och utifrån det argumentera för könskvotering genom slutsatsen att:

Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk.

Jaså? Kan Wetterstrand då beskriva exakt vad som händer när man har fyllt en könskvot? Låt oss säga att 40 procent av vardera kön måste vara representerade i alla bolagsstyrelser. Styrelsen för bolag x består av tio ledamöter. Valberedningen hittar sex stycken kompetenta kvinnor som den vill nominera. Förklara gärna nu på vilket sätt som valberedningen _inte_ är tvungen att välja män till resterande fyra styrelseposter. Hur menar Wetterstrand att valberedningen i detta fall inte är tvungen att “bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag”?

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Hur var det nu med könets betydelse?

Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:

“När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.

För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)

2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.

Simon Hedlin Larsson

Upp-och-ner-vända världen

Vid somliga tillfällen undrar man om de som trodde att jorden var platt inte hade delvis rätt ändå, för nog känns det som att världen är helt upp- och ner ibland. Eller hur ska man annars tolka faktum som att Schweiz är regerande mästare för andra gången i rad i seglartävlingen America’s Cup, Raghuram Rajan på University of Chicago kritiserarar den fria marknaden, och att Storbritannien inte har lyckats vinna en Grand Slam-titel i herrtennis sedan 1936? Nu menar dessutom Vänsterpartiet att man måste se till individen, medan Per Schlingmanns Moderaterna hellre fokuserar på nyligen upptäckta skadliga, men delvis dolda, strukturer i samhället.

Det märkliga med detta strukturalistiska tänkande som Schlingmann förespråkar är att de sagda strukturerna (i detta fall främst patriarkatet) omfattar alla människor mer eller mindre omedvetet, vilket av naturliga skäl leder vidare in på frågan hur vissa privilegierade individer (partisekreterare hos Moderaterna exempelvis) kan observera dessa strukturer på ett någorlunda objektivt sätt, trots att de själva är en del av dem (för vidare kritik av strukturalism och utveckling av just denna fråga, se exempelvis McAnulla, S. (2002) ‘Structure and Agency’ i D. Marsh och G. Stoker (eds.) Theory and Methods in Political Science (Palgrave: Basingstoke) – Kapitel 13).

Precis som Maria Ludvigsson skriver på SvD Brännpunkt finns det många (om inte enbart) nackdelar med det kvoteringsförslag till bolagsstyrelser som Socialdemokraterna förespråkar och som Moderaterna halvt lutar sig åt:

“Rent praktiskt innebär kvotering att grupper måste identifieras och politiker avgör vilken grupp som ska prioriteras. Individuella rättigheter underordnas kollektiva och våra medborgerliga rättigheter kopplas till grupptillhörighet.”

Hon sätter huvudet på spiken när hon vidare skriver:

“När vänstern förespråkar styrelsekvotering är det logiskt eftersom man tror att politiker och stat bättre än företagare och ägare vet att organisera och styra företagen.

När en liberal borgerlig politiker gör detsamma blir det obegripligt, eftersom samma borgerlighet tilltror den fria ekonomin att utvisa vilka företag som har en lönsam styrelse och inte.”

Tur att det finns några som tänker åt borgerligheten i alla fall.

Simon Hedlin Larsson

Klokt om kvotering

Idag skriver moderaterna Sofia Arkelsten, Isabella Jernbeck, Ulla Hamilton, Jessica Polfjärd, Malin Löfsjögård, Pia Kinhult och Ulrika Karlsson ett skarpt inlägg om kvotering på SvD Brännpunkt:

“Medan kvoteringsivrare stirrar sig blinda på siffror och styrelsepresentationen i årsredovisningen ser vi på hur vägen dit ser ut och om den faktiskt är jämställd eller ej. Statistiken är inget problem i sig, men attityder och regler som på vägen har bidragit till de skeva siffrorna är det däremot. Politik är som svårast när det gäller att förändra attityder och det är precis vad jämställdhet handlar om. Medan elittyckarna fokuserar på statistik, vill vi förändra attityder. Det senare är svårare att påverka än det förra, men också betydligt viktigare.”

I couldn’t agree more.

Simon Hedlin Larsson

Kvotering är alltid fel

Idag är det många som ställer sig positiva till könskvotering till bolagsstyrelser. Och i teorin låter könskvotering ganska bra – jämn representation är många gånger eftersträvansvärt. Frågan är bara vad som ska klassas som jämn representation. Ska det vara en fixerad procentsats som “minst 40 % av styrelsens medlemmar måste vara kvinnor”? Eller ska man istället ta hänsyn till den målgrupp som företaget vänder sig till? Eller kanske bör könskvotering rent av utgå från vilka som äger aktier i bolaget? Dock så spelar detta egentligen mindre roll eftersom könskvotering, oavsett grund, kör över aktieägarna, hämmar bolagsstämmans beslutsrätt, och helt enkelt vore väldigt dumt att införa.

Ett aktiebolag ska sälja produkter, tjäna pengar och gå med vinst. Alla aktieägare är därför förmodligen överens om att företagets högsta förtroendevalda bör vara så kompetenta som möjligt för sitt uppdrag. Denna princip blir dock marginaliserad om styrelseledamöter plötsligt börjar kvoteras in på grund av kön, och inte på grund av hur lämpad för arbetet man faktiskt är. Av den enkla anledningen är alla former av kvotering som inte har med kvalifikationer att göra fel.

På senare tid har det varit en del uppståndelse kring frågan om könskvotering, mycket på grund av den starka överrepresentationen av män i bolagsstyrelser. Många oroar sig för hur framtiden för kvinnorna kommer att se ut. Det gör inte jag. Sedan kvinnor fick rätt att gå på universitetet och sedan könsroller aktivt började att motarbetas har förändringar börjat ske. Ser man till erhållna gymnasiebetyg, avklarade högskolestudier, ambitioner och driftighet tror jag mycket väl att vi män kan komma att få se oss omsprungna av kvinnor i framtiden. Om femtio år kanske någon föreslår könskvotering på grund av att det istället är män som är grovt underrepresenterade i bolagsstyrelser. Det förslaget kommer vara lika fel då som det är nu.

Simon Hedlin Larsson