Tag Archives: borgerliga alliansen

Viljan att arbeta eller viljan att anställa?

Ibland gör politiker faktapåståenden som i själva verket är felaktiga. Undersökningar har visat att detta är särskilt vanligt i muntliga debatter då siffror mer eller mindre greppade ur luften kastas fram och tillbaka utan att man har någon direkt möjlighet att undersöka motståndarens “fakta”. Dock händer det också att politiker säger saker som är fel med flit. Oftast handlar det om att man inte vill gå emot specifika väljargrupper genom att säga vad man faktiskt tycker och egentligen vet är rätt.

Ett bra exempel på detta är när statsminister Fredrik Reinfeldt i gårdagens SvD svarar på en läsarfråga om anställningsskyddet från “Kerstin”:

“Att göra det lättare att avskeda människor ger inte fler jobb. Vår inriktning är i stället att skapa grund för jobb åt fler. Det gör vi genom att göra det mer lönsamt att arbeta, billigare och lättare att anställa samt att möjliggöra för fler företag att starta, stanna och växa i Sverige” (Svenska Dagbladet 03/01-10: pp.8, obs min fetstil).

Fredrik Reinfeldt, som för övrigt är utbildad civilekonom, vet naturligtvis hur fel hans eget resonemang är. Som företagare vill du ha låga utgifter, och ta små risker. Att anställa personal som du inte kan göra dig av med är en stor kostnad (att förbinda sig till att betala ut lön till personal under en lång tidsperiod är dyrt) och en enorm risk (tänk om personen i fråga inte duger för sitt jobb?).

Om man gör det lättare för företag att avskeda kommer det bli lättare att anställa, vilket minskar arbetslösheten (se exempelvis Feldmann, H. (2009) ”The unemployment effects of labor regulation around the world”, Journal of Comparative Economics, 37(1): pp.76-90, och Di Tella R. och MacCulloch R. (2005) “The Consequences of Labor Market Flexibility: Panel Evidence Based on Survey Data”, European Economic Review, 49: pp.1225-1259).

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg ignorerar emellertid detta faktum av vad som förmodas vara taktiska skäl. Moderaterna är helt enkelt tvungna att fortsätta flirta med Socialdemokraterna – och i synnerhet deras högerfalang – för att kunna vinna årets riksdagsval. Problemet är att den nymoderata arbetslinjen mer eller mindre har tjänat ut sin roll om man inte också skapar incitament för att anställa – utan företagen kommer man helt enkelt inte längre än såhär. De flesta svenskar som är arbetslösa söker på ett eller annat sätt jobb. Det lär vara få av de som är utan sysselsättning som inte önskar att kunna försörja sig själva. Således handlar inte längre om viljan att arbeta, utan om viljan att anställa. Incitament för att jobba måste kompletteras med incitament för att rekrytera.

Tyvärr ser det dystert ut på fronten företagarpolitik. Moderaterna vet nämligen att även om de bara fortsätter tjata om arbete och innanförskap kommer få väljare höger om Centerpartiet gå och rösta på något annat än fortsatt förtroende för alliansregeringen. För många borgerliga väljare är det omöjligt att rösta på en rödgrön allians vars ekonomiska politik bygger på stora skattechocker, historiskt sett har fört en företagarfientlig politik, och vars statsministerkandidat så sent som hösten 2008 tyckte att staten borde köpa förlustföretaget Saab. Då får man helt enkelt nöja sig med en moderatstyrd koalition – det minst dåliga alternativet. Som det ser ut idag är dock det alternativet, på flera punkter, riktigt dåligt.

Simon Hedlin Larsson

Vilken blir Centerpartiets valfråga?

Igår lyckades Centerpartiet med en dubbel genom att bli publicerade på både SvD Brännpunkt och DN Debatt. Budskapet var tydligt: det är sänkta skatter och lägre ingångslöner som gäller. Och det finns en del som tyder på att det är dessa frågor man kommer driva hårt för att tvätta bort bilden av ett politiskt förvirrat parti (se exempelvis här).

Det är dock två viktiga frågor att ställa. 1) Kan Centerpartiet försäkra sig om att Moderaterna kommer tillåta att man gör arbetsrätten mer flexibel? 2) Hur skiljer man sig från Folkpartiet som också har sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska reformer högt upp på agendan?

Dessutom kan man fråga sig hur klokt det är att driva arbetslinjen i en borgerlig allians där åtminstone tre av de fyra partierna vill profilera sig tydligt för ökad sysselsättning och, enligt förra valets slogan, minskat utanförskap. Vilken vision har och vilken politik för Centerpartiet som gör att en osäker väljare ska lägga sin röst på Maud Olofsson och inte Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt?

Att nå kompromisser för att hålla ihop en koalitionsregering ska inte underskattas. Men med två partier som enligt opinionsundersökningar ligger nära fyraprocentsspärren är det också viktigt att de finner tydliga profilfrågor och naturliga målgrupper. Att vara helt ense om politiska frågor parterna emellan saknar betydelse om man sitter i opposition.

Det är helt klart trångt strax till höger om blockgränsen. De borgerliga partiledarna trampar varandra på fötterna. Och på deras huvuden står Anders Borg…

Simon Hedlin Larsson

Svenskheten slår till igen – men vad är egentligen svenskt?

Den borgerliga alliansregeringen har nu tillsatt en utredning för att få konkreta förslag på hur invandrare ska lära sig “vad det innebär att leva i det svenska samhället, jämställdhet och respekt för ungdomars integritet” (SvD).

Regeringens agerande är inget annat än beklagligt, och detta är resultatet av att den moderatstyrda båten har satt upp ett gigantiskt segel för att se vart vindarna blåser.

I mina ögon bör man bara ställa två krav på invandrare, vilka för övrigt gäller även för infödingarna: de ska lära sig språket och följa lagarna. Att försöka definiera vad som är svenskt och inte svenskt är bara trams, och rymmer dessutom en gigantisk dimension av godtycklighet som gör att det inte kommer finnas någon som helst enhetlighet i att lära ut och pröva denna svenskhet hos utlandsfödda.

Jag har förmånen att vara invandrare i två länder, Sverige och i Storbritannien, och jag har frågat mig själv: vad är egentligen svenskt respektive brittiskt? Ingen aning. Människor är ju lite hur som helst.

Om man ser till det som oftast utpekas vara typiskt för svenskar är det inte sällan: jantelag, småstadsmentalitet, köträngsel, passivitet och en misstro mot främlingar. Och mer av detta behöver vi ju knappast i Sverige, vilket jag utgår från att regeringen håller med om.

Nej, jag förstår inte riktigt vad som ska ingå i denna svenskhetsutbildning. Kanske ska man lära sig steka köttbullar, rulla polkagrisar, sjunga ABBA-låtar utantill, meta småfisk i bräckligt vatten eller något annat som just vi svenskar gör?

Förmodligen är detta en taktik från regeringens sida främst för att tilltala Sverigedemokraternas potentiella väljargrupper. Tyvärr är den lika förkastlig som tidigare populistiska utspel. Problemen med invandringen handlar nämligen inte om svenskhet och de “dolda normer” som integrationsminister Nyamku Sabuni pratar om.

Vad som är viktigt är istället att man genom nybyggnationer och markadshyror får bort den geografiska segregationen, ökar samarbetet mellan kommuner och lokala integrationsengagerade frivilligorganisationer, gör om den misslyckade SFI-utbildningen, höjer meritvärdet på utländska språk vid anställning inom offentlig sektor, gör det lättare för företag att anställa, samt inför ett medborgarskapstest som prövar personens kunskaper om svenska lagar.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Nyliberalismen spökar igen

Det var ganska komiskt att läsa fackliga representanter skriva på SvD Brännpunkt igår då de både en och två gånger attackerade den borgerliga alliansens påstådda nyliberala politik:

“Här borde S kunna axla ansvaret för att formulera småföretagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.”

Kan någon berätta för mig om någon inflytelserik nyliberal som tycker det är bra med dåliga kontroller och ekonomisk brottslighet? Jag kräver inte mycket så det räcker med _en_ person. Detta är ganska kass argumentation som tyvärr inte är helt ovanlig. Självklart har Sveriges socialister mängder av kritik mot regeringens politik, men det blir lite märkligt när man slänger in ordet nyliberal lite här och var bara för att det känns bra.

Att Göran Persson som skolminister kommunaliserade skolorna anser många har lett till negativa konsekvenser i form av att variationen mellan utbildningsmöjligheterna i olika kommuner har blivit mycket stora. Ska jag som inte gillar planekonomi då kalla denna kommunalisering och decentralisering för kommunism?

Nej, använd orden i dess egentliga bemärkelse, annars kommer de att tappa sina innebörder. Och jag kan nog tala för nyliberalismen när jag säger att vi visserligen föredrar att det finns många ägare framför att en liten politisk elit styr och ställer i människors vardag, men det finns ingen nyliberal som förespråkar varken lagbrott, otrygghet eller fiffel.

Sedan har den borgerliga alliansen inte ens fört en nyliberal politik, utan en mycket försiktig mittenpolitik som Yngve Holmberg på sin tid förmodligen hade kallat för socialistisk. Men det är en annan fråga.

Simon Hedlin Larsson

Partipolitisering när den som är som värst

Jag tycker ibland det finns skäl till att inte bjuda in politiker till debatter för att det alltför ofta blir, särskilt inför val, en diskussion om alla fel som regeringen har gjort, kontra att regeringen minsann har gjort allt i sin makt för att lösa problemet i fråga. Partipolitiseringen oavsett vilken fråga debatten gäller är naturlig, än dock beklaglig, för det är inte speciellt roligt att vara åskådare och det ger inte särskilt mycket heller. Men jag kan ändå köpa att det blir såhär i flera fall eftersom att om man vill diskutera exempelvis straffskalan för grov misshandel eller nya arbetsmarknadslagar kan det te sig lite märkligt om man inte har lagstiftare på plats. Vad jag däremot har svårt för är när man försöker göra partipolitik av precis allting.

Ta exempelvis den senaste tidens uppståndelse kring Thomas Bodström och hans utomparlamentariska uppdrag – en fråga där jag tycker att många borgerliga bloggare har gått bort sig rätt rejält genom att hacka på honom som om det vore förfärligt att han inte bor i plenisalen. Jag kommer att arbeta hårt för att den borgerliga alliansen ska bli omvald, men min förutsättning för att vara med i det politiska spelet är att göra det på ett schysst och ärligt sätt.

Det är väl jättebra att Bodström arbetar som advokat vid sidan av riksdagsarbetet? Alldeles för många riksdagsledamöter kommer direkt som sakkunniga från något departement och har väldigt liten erfarenhet av medelsvenssons vardag, vilket jag skulle säga är ett av de största problemen med dagens svenska demokrati (minska antalet ledamöter och individualisera valen i riktning mot Storbritanniens och Frankrikes system – men det är en annan fråga).

Sett till mina egna politiska åsikter tycker jag det är utmärkt att Bodström skriver böcker – då kan han förhoppningsvis vara med och stoppa anarkistiska Piratpartietsympatisörers strävan efter den fria fridelning och kopiering av upphovsrättsskyddat material som de anser vara en mänsklig rättighet (BBC-inslag efter EP-valet i somras), och istället försöka finna en lösning som både är modern ur tekniska aspekter samt skyddar och bevarar den personliga integriteten och samtidigt ger upphovsrättsinnehavaren betalt för dennes arbete.

Och eftersom jag är stark förespråkare av privata utbildningsinstitutioner är jag även positivt inställd till att Bodström sitter i Pysslingens styrelse. Återigen en stor eloge till honom för att han tar på sig  verklighetsförankrade uppdrag och träffar och pratar med väljare istället för att låsa in sig på sitt rum i ledamotshuset och ösa in motioner med endast sin egen namnunderteckning – som om hundrafemtiosju nedröstade yrkanden är ett bevis på att man är en hårt arbetande politiker värd att få sitta en mandatperiod till.

Som sagt, jag tycker det har skrivits mycket trams om Thomas Bodström den senaste månaden. Visst har han varit borta från en del voteringar i riksdagen, men personligen tycker jag inte att knapptryckandet är speciellt märkvärdigt, även om det givetvis fyller en symbolisk funktion. Innan omröstningarna sker i kammaren är frågorna oftast i praktiken avgjorda på förhand i utskotten. Och mig veterligen har Bodström aldrig missat ett utskottsmöte för att vara advokat eller skriva böcker. Dessutom brukar han vara med på i princip alla interpellationer och utfrågningar.

Nej, jag är gärna med och sågar Socialdemokraternas politik och förklarar varför en borgerlig allians är ett bättre regeringensalternativ än den rödgröna röran. Men om man ska attackera oppositionspolitikerna som individuella parlamentariker, då ska det göras på saklig grund. Och jag ser inga skäl till att inte erkänna att Thomas Bodström är en utmärkt politiker – även om jag dock (naturligtvis) tycker att han har fel politiska uppfattningar.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: