Tag Archives: brott

Brottsprevention och regeringens kriminalpolitik

“Forskning visar att bestraffning inte är en effektiv metod mot brott bland unga. Ändå bygger regeringspartierna sin kriminalpolitik på hårdare tag. Det är dags att kriminalpolitiken kunskapsbaseras,” skriver Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet, och Björn Fries, socialpolitisk rådgivare åt Socialdemokraterna i Stockholm, på SvD Brännpunkt.

I sak får man nog ge artikelförfattarna rätt. Ganska lite tyder på att hårdare och längre fängelsestraff minskar brottsligheten. Det enda sättet som detta kan förbygga brottslighet på är genom att frihetsberöva personer som annars hade kunnat begå nya brott. Men med den logiken är ju livstidsstraff för alla brott att föredra, och ett sådant samhälle kan man hoppas innerligt på att aldrig behöva få leva i.

Vad som dock kan sägas till regeringens försvar är att straffskalorna bör ses över och balanseras. Ett straff bör relativt sett andra straff vara rimligt. Sedan har alla olika uppfattning om vad som är rimligt, förstås. Men många håller nog med om att det idag finns generella obalanser då mindre förseelser ger lika hårda eller hårdare straff som grova våldsbrott, för att ta ett exempel. Att utarbeta ny straffskalor för ett flertal brott är därför välkommet. Dock ska man inte, som Sarnecki och Fries påpekar, tro att det är en effektiv metod för att minska brottsligheten i samhället. För det krävs helt andra metoder. En del av svaret ligger förmodligen dessutom utanför rättsväsendet, exempelvis har det forskats en del kring hur man ska bättre optimera resultaten från socialarbetares insatser för att minska brottsligheten, framförallt för att minska risken för återfall (se exempelvis Van Soest, D. 2005, ‘What Social Workers Can Do About Violence, Social Work in Health Care, 39 (3): pp. 435-453).

Simon Hedlin Larsson

Snart är Haiti bortglömt igen

Hela världen uppmärksammar just nu Haiti (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15). Plötsligt verkar de flesta verkar engagerade i den lilla, annars obetydliga västindiska staten (DN.se har publicerat dubbelt så många nyheter om Haiti den senaste veckan än antalet gånger landet omnämndes på hemsidan under hela förra året). Människor skänker pengar och går med i Facebook-grupper. Man stoppar Twitter-aktiviteterna i fem minuter för att visa hänsyn mot Haitis befolkning (igår kl 21 CET), och på tisdag kommer flera hundratusen att klä sig i rött av samma skäl.

Men spelar allt detta överhuvudtaget någon roll? När några ungdomar sparkade ihjäl en jämnårig på Kungsholmen startades en berömd Facebook-grupp vid namn “Bevara oss från gatuvåldet“. En stor manifestation hölls i Kungsträdgården där tusentals människor visade att man tog avstånd från våldet. Två och ett halvt år senare kan man fråga sig om våldet har minskat. Nu är det visserligen svårt att med stor säkerhet fastställa brottsligheten eftersom vi bara har antalet anmälda brott respektive uppklarade fall att gå på. Men det totala antalet anmälda brott har i alla fall ökat med drygt 6 procent de senaste två åren (räkna själva på Brå:s hemsida). Antalet fall av misshandel har stigit med över 3 procent, och antalet fall misshandel mot barn 0-6 år har stigit med 28 (!) procent. Eftersom de flesta manifestationer och aktiviteter skedde i Stockholm kan man dock välja att enbart se till Stockholms brottsstatistik. Där visar det sig emellertid att antalet fullbordade mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång har stigit med 66 (!) procent bara under det senaste året. Trots att det hela tiden har funnits en Facebook-grupp med över 100 000 medlemmar som krävt att våldet ska minska!

Ett annat exempel är den senaste gången man fick telefonsamtal, mail, Facebook-meddelanden och SMS om att ta på sig någonting rött. Då gällde det munkarna i Burma. Är det någon som har koll på hur läget egentligen är i Burma idag? Har militärjuntan avgått? Har Aung San Suu Kyi släppts fri? Har den burmesiska befolkningen fått det bättre ställt? De dystra svaren på de tre sistnämnda frågorna är nej, nej och nej. Däremot toppar Burma inflationsligan och slutade år 2008 på en god tredje plats med 35 procents inflation.

Hur är det med Sudan då och folkmordet i Darfur som för ett tag kom att liknas med Rwanda i början på 1990-talet? Har västvärldens pengakastning hjälpt? Förra året tog Sudan emot sjunde mest bistånd i hela världen, och dessutom bra mycket mer per capita än Vietnam (4), Etiopien (5) och Pakistan (6). Biståndet – som i Sverige även kan benämnas fyraprocentsslöseriet – har inte fått den korrupta regimen att lämna över makten till folket (surprise, surprise). Snart är det val och Omar Hassan al-Bashir lär med största sannolikhet bli omvald, samtidigt som den regeringsstödda Janjaweedmilisen knappast har marginaliserats. Män mördas, kvinnor våldtas och barn hjärntvättas till att bli soldater. Stridigheterna mellan NCP och SPLM fortsätter, liksom konflikterna mellan boskapsskötare och bönder, rebeller och miliser, islamister och kristna fundamentalister, och sudaneser och ugandier. Och civilbefolkningen betalar fortsatt det högsta priset.

Om ett halvår eller så kommer Haiti vara bortglömt för att någon annan fråga står på tapeten, och landet kommer vara precis lika, om inte mer, politisk instabilt som det varit tidigare. Korruption kommer varvas med militärkupper som sätter oliktänkande i exil, människor kommer fortsätta svälta, och allt kommer vara precis som vanligt för människorna i det utsatta landet vars fattigdom når sådana extrema nivåer att den endast matchas av de fattigaste länderna söder om Sahara.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Stäng ute dessa brottskulturer från Sverige!

I ett tidigare inlägg filosoferade jag en del kring vad som egentligen är svenskt, allteftersom intresset för frågor som rör invandring och förflyttning över gränserna har vuxit (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13). Fredrik Lindström, författare och populärhistoriker, säger till Agenda: “Att i en konfliktsituation alltid gå på den förnuftiga sidan och aldrig gå på den känslomässiga sidan, det skulle jag säga är väldigt, väldigt typiskt svenskt.”

Frågan är dock hur förnuftiga svenskar egentligen är när det förra året anmäldes 14 937 brott per 100 000 invånare i Sverige, det vill säga totalt 1 377 854 stycken. Det är ju också ett sätt att lösa konflikter.

Och kom nu inte med argument om att det anmäls många brott som egentligen inte är brott för det gällde svenskars förmåga att hantera konflikter, och hur förnuftigt är det att lösa en konflikt genom att anmäla en person för ett brott som aldrig har ägt rum?

Det är också intressant att koppla brottsstatistik till de vanliga ropen på att begränsa den icke-europeiska invandringen eftersom endast de närbeliggande kulturerna kan följa lagarna och vet hur man ska bete sig. Just precis. Det är därför det i Finland begås näst flest brott per invånare  i världen. Danmark kämpar på och ligger på en stolt fjärde plats, medan Norge är lite lydigare och bara ligger på en tionde plats bland jordens cirka tvåhundra länder.

Här har ni det skötsamma Norden!

Så om vi nu ska städa upp i landet och strypa invandringen från alla de skadliga kulturerna är ju Finland högsta prioritet då de inte bara är världens näst största brottskultur, utan också den största folkgruppen som invandrar till Sverige. Och då känns det rimligt att också såga bort Norrbotten eftersom de ändå pratar finska däruppe. Vi borde i princip ge bort Stockholm också för alla Finlandsbåtar, men det är ju självaste huvudstaden så vi får köpslå och erbjuder de Uppsala och Gotland istället.

Därefter gör vi oss av med de våldsamma danskarna, vilket givetvis innebär en bortsågning av Skåne och närliggande län – de pendlarju  över bron till varandra varje dag och pratar dessutom likadant därnere. Förtjusta i potatis är de också. Och slutligen stoppar vi all förflyttning över den norska gränsen, varför vi sedan också måste efterskänka Västra Götalands, Dalarna, Jämtland och alla andra svikare som låter norrmän åka över gränsen för att handla mat i våra butiker.

Sedan kan vi som är riktigt svenskt förnuftiga, och som aldrig agerar känslomässigt i konfliktsituationer, äntligen få leva i fred.

Simon Hedlin Larsson

PS. Någon får gärna räkna ut hur mycket som blev kvar av Sverige för oss skötsamma svenskar att leva på. DS.

Det tog bara ett par timmar

Meeen komigen, haha. Det tog bara ett par timmar från att jag klagade på dessa debatter om brott och straff tills de drog igång nästa, denna gång i SVT Debatt. Lika dåligt som vanligt. Belinda Olsson säger att “1,8 år låter ganska lite”. Kolla lagstiftningen och rättspraxis då. Straffet är inte felaktigt utdömt.

Tycker ni att straffet är för kort? Ja, men ändra lagstiftningen då. Sluta diskutera tingsrättens insats, och börja debattera straffsatserna istället. Och förklara om straffen ska bli hårdare av rehabliterings-, frihetsberövnings-, avskräcknings- eller hämndskäl. För mig låter det mest som om det blir för att avskräcka eller hämnas. Och det är i mina ögon ganska dåligt.

Se live här.

Simon Hedlin Larsson

Debatterna om brott och straff måste få ett slut

Ännu en gång har man spillt prime time television på att ha en debatt om fängelsestraff. Det gäller gårdagens TV4:s Kvällsöppet som handlade om Sturebyfallet då Therese, 15, ströps av ett jämngammalt par (läs mer om fallet, domen och sorgen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8).

Som vanligt hade man bjudit in advokater, åklagare, anhöriga, journalister och ex-kriminella för att debattera domen – som i detta fall gällde tingsrättens dom på 1,8 år i sluten vård. Dessa diskussioner är alltid meningslösa. Jag har sett säkert 50-60 debatter av samma slag under de senaste åren (Kvällsöppets senaste säsonger lär stå för minst 6-8 av dessa), och man kommer aldrig fram till någonting vettigt.

Det är klart att man som anhörig till ett brottsoffer alltid vill ha högre straff när det gäller så pass grova brott som mord, dråp, vållande till annans död, och så vidare. Det finns inget straff som ur ens personliga perspektiv är gott nog, för det kommer ändå aldrig ge en tillbaka den man har förlorat. Ingenting kommer göra saknaden mindre.

Utöver detta anhörigperspektiv tillkommer dock den juridiska bedömningen. Här går man efter gällande lagstiftning och praxis. Utgår man från tingsrättens grundsyn om hur situationen förhåller sig gällande mordet på Therese är 1,8 år i sluten vård en helt rimlig dom för förövarna – juridiskt sett. Och det är detta som är problemet. För när anhöriga till ett brottsoffer som berövats sitt liv kräver livstid och bortslängd nyckel måste man se till hur lagarna och rättspraxis ser ut.

Därför blir som sagt dessa debatter alltid fullständigt meningslösa för anhöriga och jurister talar alltid förbi varandra. Det finns endast två fall då denna typ av debatt kan vara bra att ha, och det är 1) om den dömande instansen i fråga tros ha utfärdat en juridiskt felaktig dom, eller 2) om man för en diskussion om brottsbalken och straffens funktion och utformning i sig.

Eftersom jag inte hört en enda jurist uttala sig om att tingsrätten skulle ha gjort en felaktig bedömning utifrån de lagar och föreskrifter som finns (även åklagaren i fråga själv säger att han förstår tingsrättens dom, dock att han utgår från en annan grundsyn varför han landade på fyra års sluten vård) fanns det bara ett lämpligt tema för gårdagens Kvällsöppet, vilket då är dagens brottslagstiftning och hur den bör se ut.

I mina ögon bygger brottslagstiftningen på fyra pelare:

1. Rehablitering, 2. Frihetsberövning, 3. Avskräckning, 4. Hämnd

I den ordning som jag räknade upp dem anser jag också att prioriteringen bör vara. Mycket kan man säga om religionernas negativa konsekvenser, men någonting mycket positivt med världens religioner är att man har framhållit kärleksbudskapet. Jag tror på kärlek, medmänsklighet och förlåtelse. Det gäller även från samhällets sida, och därför tycker jag att rehabliteringen är viktigast. Vi kan och bör hata onda handlingar, men hatet ska riktas specifikt mot handlingarna i sig och inte mot människorna som utför dem. Hata synden, men älska människan.

Jag menar således att de som begår brott i så stor utsträckning som möjligt ska återanpassas till att kunna leva så normalt liv som möjligt, oavsett vilket brott det än gäller. Dock så tillkommer en viktig aspekt här, och det är frihetsberövandet. En person som kallblodigt mördar en annan människa kan omöjligt släppas ut efter ett halvår av exemplariskt uppförande. Här måste man nämligen säkerställa att personen i den mån det går att personen inte begår fler brott. Och återfallsstatistiken för just våldsbrott är tyvärr mycket hög, varför det finns goda skäl till mångåriga frihetsberövanden för de värsta brotten.

Att avskräckning i form av att man ser vad andra får för straff tycker jag inte det finns särskilt goda belägg för att det skulle vara en bra metod. Personligen tycker jag det känns som om somliga använder detta som en ursäkt för att göra straffen hårdare, när man egentligen är mer fokuserad på hämnd än på att faktiskt förebygga att andra begår brott.

Kan också passa på att säga att jag givetvis skulle bli helt förkrossad om jag förlorade någon i min nära omgivning och förmodligen skulle jag reagera precis som vem som helst och kräva livstid. Och just därför är det så viktigt att samhällets institutioner inte påverkas av de inblandades känslor, utan fortsätter att vara så sakliga, objektiva och rationella som de bara kan. Därför tycker jag att hämnd bör få så lite utrymme som möjligt i brottslagstiftningen, samt att det finns mycket mer effektiva sätt att förebygga brott (ge bättre stöd till barn med skilda föräldrar, motverka arbetslöshet, arbeta för fri abort och minska alkoholkonsumtionen, etc) än att utdöma livslånga fängelsestraff.

Gårdagens Kvällsöppet lär tyvärr inte ha varit den sista flumdebatten om utdömda straff har varit bra eller dåligt. Man kan ju bara hoppas att de blir färre med åren.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för att läsa intressanta inlägg om:

Glöm inte att förebygga brott

Samhällsdebatten idag handlar mycket om vilka straff som ska utdömas för olika brott. En del vill se längre fängelsestraff. Andra vill se strängare lagstiftning och hårdare domar. Självklart är straff och vård nödvändiga, men jag tycker det är viktigt att man inte glömmer bort vikten av att förebygga brott.

Det diskuteras för mycket om vad som ska ske med dem som begått brott. Självklart är kriminalvården viktig för att skapa en trygg och välfungerande rättsstat. Men jag tycker att man bör diskutera och testa olika metoder att förebygga brott i större utsträckning än vad som görs idag. En del säger att det inte är speciellt effektivt att låta poliser besöka skolor och informera om snatteri, alkohol och droger – brott begås i stor utsträckning i alla fall. Jag tänker inte uttala mig om effektiviteten av polisens skolbesök, däremot vet jag att det finns nya metoder att förebygga brott som visat sig vara väldigt positiva.

Tommy Andersson skriver i en rapport för Brå (Brottsförebyggande rådet), “Kriminell utveckling tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser”, om hur man kan förebygga brott genom att stärka relationerna i familjen. Metoden går ut på att utbildad personal kontinuerligt besöker familjer och ger föräldrarna stöd genom att hjälpa dem att sköta om och uppfostra sina barn. I rapporten nämns även en amerikansk forskare som har gjort en omfattande analys av just denna metod. Hans rapport återges på följande sätt i Tommy Anderssons rapport: “Perhaps the most promising results in all areas of crime prevention are found in the evaluations of home visiting programs.”

Kriminalvården i all ära. Men att glömma bort vikten av att förebygga brott vore mer än ett misstag. Om många anser att de metoder vi använder oss av idag för att förebygga brott inte är effektiva nog, tycker jag att vi bör ge utrymme för att testa andra sätt. Jag tycker att nya metoder, såsom hembesök av utbildad personal, bör prövas större utsträckning. Det är inte omöjligt att förebygga brott.

Simon Hedlin Larsson