Tag Archives: bruttolön

Maud Olofsson och jobbskatteavdraget

Såhär försvarade Maud Olofsson regeringens jobbskatteavdrag i partiledarutfrågningen i SVT:s “Gomorron Sverige“:

Om man tittar på jobbskatteavdraget så är det de som har de absolut lägsta inkomsterna som har fått de största skattesänkningarna. /…/ Och det har lett till att ungefär någonstans mellan åttio och hundratusen fler får jobb. Om man ser att det lönar sig att arbeta, ja men då kanske man går upp i heltid eller blir mer aktiv i sökandet. Eller en småföretagare kanske kan anställa en till.

Men vänta nu. Vad spelar det för roll om någon går från deltid till heltid? Hur skapar det fler jobb? Rent matematiskt försvinner ju åtminstone en teoretisk deltidsanställning för varje person som går upp i heltid. Det innebär såklart inte att det är något negativt att människor arbetar heltid, tvärtom, men det kan knappast sägas minska arbetslösheten att människor går upp i arbetstid.

Och att det skulle skapas tiotusentals jobb genom att friktionsarbetslösheten minskar till följd av mer aktivt sökande känns ganska långsökt. Ungdomsarbetslösheten är skyhög i Sverige. De som är unga kan ju fundera över hur många av deras arbetslösa vänner som under de fyra senaste åren helt plötsligt och mirakulöst har blivit mycket mer aktiva i sitt sökande, och dessutom fått jobb till följd av detta. Förmodligen väldigt få.

Det tredje argumentet som Olofsson tar upp, att småföretagare skulle få råd att anställa fler på grund av jobbskatteavdraget, håller inte heller. Statistiken visar att bruttolöneökningarna för arbetare under denna mandatperiod har varit normala, och därför är den enda möjligheten som skulle ge småföretagare möjlighet att anställa fler om de själva gick ner i bruttolön. Dock är det mycket ovanligt att människor i någon bredare omfattning sänker sina löner, och det verkar i sådana fall mer realistiskt att en och annan småföretagare skulle ha fryst sina löner och bara justera dem efter inflation, vilket ändå lär ha gjorts av max en handfull personer.

Om detta ska ge jobb måste dessutom personen i fråga tjäna väldigt mycket. Säg att småföretagare x avstår från en löneökning på två procent årligen mellan 2006 och 2010. Över en fyraårsperiod blir två procent drygt åtta procent totalt ((1,02^4)-1,00). Detta innebär att dessa åtta procent i avstådd löneökning måste motsvara hundra procent av bruttolönen för en eventuell ytterliggare anställd för att inkomstskattesänkningar i detta avseende ska generera jobb. Det krävs inte mycket betänketid för att inse att de småföretagare som på grund av jobbskatteavdraget har fått råd att anställa fler måste tillhöra bland Sveriges absolut rikaste personer. Det vill säga knappast “de som har de absolut lägsta inkomsterna”. Och knappast har detta gett 80 000-100 000 jobb.

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson