Tag Archives: Buttonwood

Are shrinking populations only good news?

From Thomas Malthus to Paul Ehrlich and thereafter many predictions have been made regarding the effects of population growth. Malthus thought that people would be kept at subsistence level, and that productivity gains would result in population growth until the economy converged again to subsistence level. In The Population Bomb published in 1968, Ehrlich argued that overpopulation would lead to mass starvation.

What we see today is a different story. Productivity gains have made obesity a bigger problem than hunger in many countries. And almost everywhere, fertility rates are falling. Some countries do even experience negative population growth. From an environmental perspective this is likely to be good news. Fewer people, holding everything else constant, implies less pollution and less extraction levels of our planet’s scarce resources. A shrinking population does, however, lead to a few economic dilemmas.

One is debt. As The Economist’s Buttonwood columnist Philip Coggan points out:

First, debt is easier to service if your nominal income is rising, but nominal income growth has been very sluggish in [countries such as] Japan. Second, debt does not decline as the population falls; so the debt per capita rises, making individuals even more cautious. You are not going to go on a spending spree if you have high debts already and you are worried how you will afford retirement.

Another economic problem is the effects that the changing population structure has on social security. Having a pension system where today’s workers pay for today’s retirees has worked during times of a growing economy and an increasing population. But when growth rates in many countries are slowing down and the number of workers shrink relative to the number of retirees, the pyramid turns upside-down. Indeed, as has been discussed before in Buttonwood’s notebook, and on this blog, the projected changes in dependency ratios are striking. The next post will attempt to illustrate this problem graphically.

Simon Hedlin

Demographic challenge ahead

After being inspired by a blog post by The Economist’s Buttonwood correspondent, I drew the following graph.

One picture raises more questions than a thousand words:

(Feel free to use this figure for your own purposes, but please do not forget to mention the source, which is this blog.)

Simon Hedlin Larsson

Euron, guldmyntfoten och Bretton Woods

Johan Norberg har rätt när han i tidningen Metro skriver att Folkpartiet riskerar förhasta sig genom att till synes okritiskt förespråka ett svenskt införande av euron snarast möjligt. Anledningen till dessa utspel om euron är förmodligen ganska enkel; i en fyrpartikoalition slåss man om rösterna, inflytandet och ministerposterna – för att vinna den kampen krävs det att det enskilda partiet profilerar sig tydligt, och gör politiska ställningstaganden till “sina frågor”. Efter att Moderaterna bestämt sig för framstå som någon slags statsbärande sosselightvariant, Kristdemokraterna fegat ur, övergett “verklighetens folk” och återgått till att vara pensionärspartiet och Centerpartiet efter att ha kunnat andats ut då Saab-affären till slut gick i hamn kidnappat företagarpolitiken och arbetsrätten har Folkpartiet mer eller mindre fått ta det som blivit över; NATO, EU, EMU och kärnkraft, typ.

Problemet med att ta tredje steget in i EMU är, som Norberg påpekar, att eurosamarbetet i skrivande stund mer eller mindre kämpar för sitt liv. Om situationen inte förbättras snarast kan det finna sig lämpligt att citera Indiens före detta handelsminister, Kamal Nath, som för ett par år sedan konstaterade att Doharundan inte var död, utan bara “between intensive care and the crematorium”.

Bilden är hämtad här.

Som The Economists finansmarknadsblogg Buttonwood uttrycker det är eurosamarbetet en ny slags guldmyntfot. Många för- och nackdelar känns igen i det samarbete som var så framgångsrik fram tills första världskriget. Faktum är att euron också påminner ganska mycket om Bretton Woods-systemet. Man står nämligen inför samma trilemma (som Mundell-Flemingmodellen så tydligt visar) nu som då, nämligen det matematiska faktum att ett land inte samtidigt kan ha fasta växelkurser, fri kapitalrörlighet över gränserna och en nationell penningpolitik.

John M. Keynes och Harry D. Whites system, Bretton Woods, byggde på kapitalkontroller och restriktiva kapitalflöden mellan medlemsländerna (vilket i längden blev mer eller mindre ohållbart eftersom staten, för att kunna bibehålla de fasta växelkurserna, måste bygga upp merkantilistassocierade “skattkistor” med utländska tillgångar). Euron, å andra sidan, handlar om en gemensam valuta, och därför har man i trilemmat istället valt att ha fria kapitalflöden, till bekostnad av enskilda länders möjlighet att sälja och köpa statsobligationer, vilket slarvigt brukar benämnas trycka pengar.

Det finns emellertid fortfarande goda politiska skäl till att överväga ett svensk inträde i eurosamarbetet, precis som vid folkomröstningen år 2003. Samtidigt finns det också anledning att, som Norberg skriver, vara kritisk och ta det lite försiktigt. Att vänta tills Europa har tagit sig ur finanskrisen borde inte vara för mycket begärt. Men på den politiska arenan föredrar man stundom snabba puckar. När det mesta som har med lagändringar, direktiv och reformer tar en evinnerlig tid vill de borgerliga partierna i alla fall kunna leverera snabba och tydliga besked om var de står i olika frågor. Man vill ju inte framstå som en utredningsregering!

Simon Hedlin Larsson