Tag Archives: Carl Bildt

Vad vill de rödgröna om Afghanistan?

Moderata statsråd skriver klokt om Afghanistan:

Det är viktigt att det civila stödet till Afghanistan ökar. Under alliansregeringen har det civila stödet stärkts på en rad områden. En ambassad har öppnats, det svenska militära ledarskapet i Mazar-e Sharif har kompletterats med ett civilt ledarskap och biståndet har under mandatperioden ökat med så mycket som 60 procent och uppgår nu årligen till omkring 800 miljoner kronor inklusive stöd till multilaterala organisationer. Dessutom bidrar Sverige med humanitärt bistånd för att lindra den enorma nöd som den afghanska befolkningen trots alla ansträngningar lever i. Sverige deltar också i EU:s polisinsats EUPOL, vars syfte är att reformera och stärka den afghanska polisen.

Det är allvarligt att oppositionen är splittrad vad gäller det svenska engagemanget i Afghanistan. Att dra sig ur den FN-mandaterade ISAF-insatsen, som Miljöpartiet och Vänsterpartiet kräver, skulle vara en politik som sviker inte bara det afghanska folket, utan också överger en mångårig svensk tradition av internationell solidaritet.

De rödgröna måste ge besked hur de skulle ställa sig till det svenska engagemanget. Regeringens besked till Afghanistan och det internationella samfundet är entydigt. Vi lämnar inte Afghanistan åt sitt öde.

Från diktatur till demokrati i Iran

Demonstrationerna i Iran har återigen väckt svensk media till liv (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Hur läget bör tolkas och uppfattas råder det emellertid vitt skilda uppfattningar om. Svenska Dagbladet menar att “[f]allet [för regimen] kan komma snabbt”, och att folket “ges en reell chans att slippa förtrycket”. Dagens Nyheter, å andra sidan, presenterar en dyster framtidsutsikt för vad många beskrivit som det största hoppet för en kommande muslimsk demokrati i Mellanöstern. “Frågan är hur det ska gå till”, “ingen lätt uppgift”, “lär bli svårare”, “inte okomplicerat”, och “utmaningen är enorm”, skriver DN:s ledarredaktion.

Hur problemen skall lösas är inte särskilt tydligt. Svenska Dagbladet nöjer sig med att säga att “[d]emonstranterna förtjänar allt stöd”, medan Dagens Nyheter menar att västvärlden “kan bli tydligare i sitt stöd till den iranska oppositionen”. Men ingen av de två dagstidningarna går närmare in på hur detta stöd ska förverkligas och omsättas i praktiken. Är det svenska folket som ska stödja oppositionen? Eller är det regeringen som bör uttala sitt stöd, likt Barack Obama? Och spelar det ens någon roll?

Som påpekat senast i lördags är ekonomisk utveckling den enda möjliga vägen från diktatur till demokrati. Iran kommer inte bli lika öppet som Sverige på många generationer, och att tro att ett, två eller tre maktskiften kommer göra Iran till en demokrati av västerländsk standard är inte realistiskt. Precis som Kina visar tar det i många fall väldigt lång tid för ett land att öppnas upp. Samtidigt ska man vara klar på att det otvivelaktigt har blivit bättre för kineserna på grund av den ekonomiska tillväxten. Det finns olika grader i helvetet, kanske någon halvt invänder. Visst, men alla steg i rätt riktning är värdefulla, oavsett storlek. Och man ska inte tveka en sekund på att den kinesiska civilbefolkning har fått det oändligt mycket bättre de senaste trettio åren. 500 miljoner människor har lämnat fattigdom och landet går faktiskt, om än (för) långsamt, mot frihet och öppenhet.

Aldrig någonsin har en diktatur blivit en stabil, spirande demokrati på grund av att omvärlden har isolerat landet i fråga. Däremot finns det många exempel på demokratier som genom ekonomiskt välstånd har blivit de rättssäkra och fria länder de är idag. Det gäller nämligen alla stater som förknippas med skydd mot förtryck, välfärd och offentlig makt som utgår från folket.

Det mest konkreta Sverige kan göra för den iranska civilbefolkningen är således inte att låta Carl Bildt uttala sig kritiskt om regimen (vilket han i och för sig redan har gjort), utan att istället ägna de sista dagarna av EU-ordförandeskapet åt att tala om vikten av att upphäva de ekonomiska sanktioner som implementerats mot Iran (se exempelvis Suzanne Maloney (2010) “Sanctioning Iran: If Only It Were So Simple”, The Washington Quarterly, 33(1): pp.131-147 och Arsalan Ghorbani Sheikhneshin (2009) “Iran and the US: Current Situation and Future Prospects, Journal of International and Area Studies, 16(1): pp.93-113).

Endast genom internationell handel kommer Iran kunna bli den demokratiska, muslimska förebild i Mellanöstern som så många av oss hoppas på. Att inte handla med diktaturer är att inte handla med den förtryckta civilbefolkningen. Det om något är omoraliskt.

Simon Hedlin Larsson

Ska Europa tillhöra framtiden eller dåtiden?

“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”

Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.

Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.

Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också  dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.

Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i  internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.

Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.

Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.

För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?

Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.

Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.

Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: