“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”
Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.
Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.
Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.
Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.
Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.
Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.
För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?
Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.
Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.
Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.
Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för intressanta inlägg om:
Like this:
Like Loading...
SIMON HEDLIN 