Tag Archives: containmentpolitik

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson

Sanktioner riskerar öka nationalismen och stödet för regimen i Iran

Maziar Bahari, korrespondent i Iran för Newsweek, skriver på tidningens Wealth of Nations Blog (och även i papperstidningen för ett par veckor sedan) om läget i Iran, och de ytterliggare och hårdare ekonomiska sanktioner som man i väst diskuterar om att införa, framförallt från amerikanskt håll:

“A Mousavi aide, asking not to be named for fear of reprisal, says: ‘The unreasonable brutality of the security forces has made people rethink everything this government stands for.’ If the West imposes broad sanctions, including on gasoline imports, Iranians might rally around their government again.”

Simon Hedlin Larsson

Att handla med diktaturer minskar terrorismen

Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?

Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.

Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.

Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.

Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.

Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.

Simon Hedlin Larsson

Varuhuset PUB tar ställning i frågan om Nordkorea

Nu har tydligen de nordkoreanska jeans som jag kommenterade igår stoppats från försäljningen på PUB.

Varuhuschefen René Stephansen säger till Associated Press: ”För oss är det här inte en fråga om Noko Jeans – det handlar om en politisk fråga som PUB inte vill förknippas med.”

Denna metod var väl kanske inte den mest genomtänkta då jag aldrig tidigare har hört att PUB har stoppat försäljning av produkter bara för att de har importerats från ett specifikt land. Nu framstår man ju, paradoxalt kan tyckas, automatiskt som varuhuset som faktiskt tog ställning till en internationell politisk fråga.

Och vilket är budskapet man sänder? Handla aldrig med Nordkorea; produkt, produktionsvillkor, arbetarnas löner – allting kvittar! Nordkorea är en diktatur och bara vi isolerar landet så det blir tillräckligt fattigt och tillräckligt många människor svälter ihjäl så kommer diktatorn som ägnat hela sin politiska gärning åt att förtrycka folket plötsligt att lämna ifrån sig makten. Slutet gott, allting gott!

Bilden är hämtad här.

Eftersom ledningen på PUB uppenbarligen är sådana moraliska demokratikämpar som inte vill förknippas med diktaturer utgår jag från att PUB snarast möjligt kommer att stoppa försäljningen av alla kinesiska produkter. PUB bör också förbjuda försäljning av kubanska cigarrer och singaporainska elektronikvaror. Och jag förmodar även att ingen i PUB:s ledning någonsin har tankat på OKQ8, eller på något sätt direkt eller indirekt har tagit del av energiproduktion från Ryssland, Venezuela eller Mellanöstern. Diktaturer skulle vi ju inte ha att göra med, eller hur var det?

I och med att världens rikaste länder, enligt PUB, inte ska handla med världens fattigaste diktaturer vore det intressant att höra om Stephansen tycker att det är ett misslyckande att världen har handlat så mycket med Kina under de senaste decennierna att fler än 500 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom sedan 1981. Detta går ju helt uppenbart emot LO:s och PUB:s isoleringsstrategier. Folket skulle ju svälta ihjäl så att diktatorn i fråga tillslut kapitulerade, eller har jag missuppfattat målet med de bojkotter och försäljningsstopp som förespråkas?

Simon Hedlin Larsson

Alla dessa bojkotter

Ulf Edström på LO:s internationella enhet uppmanar konsumenter att bojkotta jeans från Nordkorea. Att krav på bojkotter ofta dyker upp i det politiska samtalet är inte speciellt konstigt; människor som är upprörda vill göra någonting och det lättaste sättet att få med sig andra är att 1) vara emot något och 2) uppmana till en mycket specifik praktisk handling. Därför är det inte heller förvånande att det i den kanske mest agitatoriska och känslofyllda  debatten av alla – den om miljö och klimat – hela tiden hörs rop på bojkott och köpstopp. Men hur effektivt är det egentligen?

Får man tro en stor del av forskningen som görs på området så är bojkotter inte alls särskilt effektiva. En omfattande studie av 115 ekonomiska sanktioner genomförda av USA mellan första världskriget och 1998 visar att endast 35 % ansågs ha varit lyckade, och i de allra flesta fall handlade det om att målen man hade satt upp för respektive sanktion varit vaga och inte speciellt substantiella (Behrouzifar och Nassimi 2007). Dessutom fungerade sanktioner bäst då länderna varit ekonomiskt beroende av varandra, och det ena landet har kontrollerat minst 28 % det sanktionerade landets ekonomi.

Och detta gällde alltså ekonomiska sanktioner som brukar riktas mot specifika sektorer, exempelvis energisektorn i Mellanöstern. Konsumentbojkotter är ännu svagare eftersom dessa 1) inte blir lika omfattande som sanktioner som genomförs på politisk väg och 2) främst brukar riktas mot enskilda företag eller produkter. Tar man då fallet nordkoreanska jeans finns det således ingenting som tyder på att en bojkott skulle leda till någonting positivt för den nordkoreanska civilbefolkningen.

Nordkorea har levt mer eller mindre isolerat i femtio år och det är naivt att tro att en fortsatt containmentpolitik skulle leda till frihet och välstånd för nordkoreanerna. Det som däremot skulle hjälpa är att istället öppna upp förbindelser och öka handeln med Nordkorea. En del argumenterar för att detta bara ger den nuvarande regimen mer pengar och makt, men hur ska civilbefolkningen kunna skapa en demokrati om de dör av svält och sjukdomar?

Idag har Nordkorea världens fjärde största yrkesarmé, världens näst största reservarmé och i särklass flest soldater per capita bland alla stora militära makter. Man lägger nästan sju gånger större andel av statsbudgeten än USA på sitt försvar. Finns det någon som på fullaste allvar tror att om väst fortsätter isolera Nordkorea så kommer folket göra revolution, inrätta ett folkstyre som respekterar mänskliga rättigheter och sedan leva lyckliga i alla sina dagar?

Människor som svälter kommer, med all rätt, aldrig att ägna en tanke åt politik. Endast en växande medelklass kan befria de människor som idag lever i förtryckande diktaturer som Kuba, Nordkorea, Libyen, Saudiarabien, och så vidare. Tar man exempelvis Mellanöstern är det största hoppet för en framtid präglad av fred och demokrati en befolkningen som blir allt rikare, mer utbildad och därför kan ställa större krav på regimskifte samt lättare mobilisera demokratiska krafter (Nasr 2009).

Men LO tänker inte så. Enligt svenska fackföreningar bör man helst bojkotta alla företag som inte har motsvarande svenska kollektivavtal och svenska lönenivåer. När kinesiska sweatshops diskuteras brukar en del  förfäras över hur hemska arbetsvillkoren är. Nej, de är inte alls bra och i framtiden måste de därför bli bättre. Men för att länder som Kina och Nordkorea i framtiden ska kunna erbjuda samma välfärd och villkor för löntagare som sker i Sverige måste omvärlden handla mer – inte mindre – med dem. Så är det bara.

Simon Hedlin Larsson

Behrouzifar, M. och Nassimi, H. (2007) “US Sanctions and Global Energy Markets” Journal of Middle Eastern Geopolitics 2(4)
Nasr, V. (2009) Forces of Fortune: The Rise of a New Muslim Middle Class and What it Means for Our World