DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:
Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.
USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.
Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.
Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)
Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.
Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.
Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.
Simon Hedlin Larsson