Tag Archives: deltid

Maud Olofsson och jobbskatteavdraget

Såhär försvarade Maud Olofsson regeringens jobbskatteavdrag i partiledarutfrågningen i SVT:s “Gomorron Sverige“:

Om man tittar på jobbskatteavdraget så är det de som har de absolut lägsta inkomsterna som har fått de största skattesänkningarna. /…/ Och det har lett till att ungefär någonstans mellan åttio och hundratusen fler får jobb. Om man ser att det lönar sig att arbeta, ja men då kanske man går upp i heltid eller blir mer aktiv i sökandet. Eller en småföretagare kanske kan anställa en till.

Men vänta nu. Vad spelar det för roll om någon går från deltid till heltid? Hur skapar det fler jobb? Rent matematiskt försvinner ju åtminstone en teoretisk deltidsanställning för varje person som går upp i heltid. Det innebär såklart inte att det är något negativt att människor arbetar heltid, tvärtom, men det kan knappast sägas minska arbetslösheten att människor går upp i arbetstid.

Och att det skulle skapas tiotusentals jobb genom att friktionsarbetslösheten minskar till följd av mer aktivt sökande känns ganska långsökt. Ungdomsarbetslösheten är skyhög i Sverige. De som är unga kan ju fundera över hur många av deras arbetslösa vänner som under de fyra senaste åren helt plötsligt och mirakulöst har blivit mycket mer aktiva i sitt sökande, och dessutom fått jobb till följd av detta. Förmodligen väldigt få.

Det tredje argumentet som Olofsson tar upp, att småföretagare skulle få råd att anställa fler på grund av jobbskatteavdraget, håller inte heller. Statistiken visar att bruttolöneökningarna för arbetare under denna mandatperiod har varit normala, och därför är den enda möjligheten som skulle ge småföretagare möjlighet att anställa fler om de själva gick ner i bruttolön. Dock är det mycket ovanligt att människor i någon bredare omfattning sänker sina löner, och det verkar i sådana fall mer realistiskt att en och annan småföretagare skulle ha fryst sina löner och bara justera dem efter inflation, vilket ändå lär ha gjorts av max en handfull personer.

Om detta ska ge jobb måste dessutom personen i fråga tjäna väldigt mycket. Säg att småföretagare x avstår från en löneökning på två procent årligen mellan 2006 och 2010. Över en fyraårsperiod blir två procent drygt åtta procent totalt ((1,02^4)-1,00). Detta innebär att dessa åtta procent i avstådd löneökning måste motsvara hundra procent av bruttolönen för en eventuell ytterliggare anställd för att inkomstskattesänkningar i detta avseende ska generera jobb. Det krävs inte mycket betänketid för att inse att de småföretagare som på grund av jobbskatteavdraget har fått råd att anställa fler måste tillhöra bland Sveriges absolut rikaste personer. Det vill säga knappast “de som har de absolut lägsta inkomsterna”. Och knappast har detta gett 80 000-100 000 jobb.

Simon Hedlin Larsson

Att kräva skyldigheter genom påstådda rättigheter

De som inte har läst Thomas Gürs artikel i dagens SvD rekommenderas att göra det. Utdrag följer:

“Det som avses är inte att en arbetstagare ska ha rätt att arbeta heltid, utan att en arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltidsanställning /…/ Det /…/ tyder på bristande kunskaper i addition och subtraktion. Om två deltidsarbetande personers arbetsuppdrag slås ihop till ett heltidsuppdrag som utförs av en person, blir resultatet inte en ökning i sysselsättning utan en minskning, närmare bestämt med en tidigare deltidsarbetande person.”

Gür avslutar sin kolumn mycket skarpt:

“Det mest intressanta med kravet att arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltid är dock inte de svaga argumenten. Det som framförs som krav på en ”rättighet” för en grupp att få arbeta fler timmar och få lön för detta, är egentligen ett krav på skyldighet för en annan grupp att tillhandahålla dessa timmar och betala denna lön, oavsett om man har nytta av detta eller inte. Argumenten om ökad sysselsättning och stärkt konkurrenskraft är påklistrade (och därför så svaga).

Det mest intressanta är att ett sådant krav över huvud taget kan framföras på allvar och också tas på allvar. Men att kräva skyldigheter av andra genom att påstå att det är ens rättigheter, är ett mycket vanligt knep i svensk samhällsdebatt.”

Världen enligt LO

SvD Brännpunkt skriver Per Bardh och Sandra Viktor, avtalssekreterare respektive ungdomssekreterare för LO, om hur visstidsanställningar skapar otrygghet för ungdomar.

Och visst, förbjuder man visstidsanställningar och bara tillåter tillsvidareanställningar ökar säkerheten enormt, dels för de som är anställda, för de kommer enligt svenska arbetsmarknadslagar och -regler sällan att bli avskedade, och dels för de som står utanför arbetsmarknaden, för de kommer kunna vara helt säkra på att de aldrig kommer att få ett jobb.

LO verkar ha en föreställning om att Sverige kan toppa världsrankingen för de mest utvecklade länderna samtidigt som hela svenska folket har arbeten som de trivs med, och dessutom är anställda tillsvidare. Men egentligen vet alla att detta är en omöjlig ekvation, för hade det varit så enkelt hade alla världens länder redan använt sig av det systemet.

Vad som istället krävs är en balans, där man måste väga den enskilde arbetarens anställningsvillkor mot de risker som företag tar genom att anställa. Dessa är nämligen inte helt förenliga med varandra. Det är således ingen slump att många av de europeiska länder som har en flexibel arbetsmarknad – det vill säga det är lätt att anställa, men också att avskeda – har man klarat lågkonjunkturen och arbetslösheten bättre.

Det är emellertid inte önskvärt att ha en maximalt flexibel arbetsmarknad eftersom uppsägningar då kommer att kunna ske godtyckligt; diskrimineringen lär skjuta i höjden och människor skulle förmodligen inte må så bra på sina jobb, vilket dessutom sänker produktiviteten.

Men dagens situation i Sverige är inte heller optimal. Som det ser ut idag är det mycket svårt för företag att avskeda; en del vill gå så långt som att förklara det praktiskt omöjligt att avskeda på grund av inkompetens. Får man tro internationella jämförelser är USA exempel på en för flexibel arbetsmarknad, medan Sverige ligger på andra sidan skalan med en för stel arbetsmarknad. Jag tror att vi måste röra oss åt mitten.

Först och främst måste vi inse att alla inte kan vara tillsvidareanställda på heltid. Vi ska arbeta för att alla människor har möjlighet att nå dit förr eller senare. Men om man som exempelvis ungdom eller invandrare kan få ett första arbete genom en projektanställning, ett lärlingsarbete eller en visstidsanställning på deltid är det naturligtvis bättre än att man inte får något jobb alls.

Det är klart att alla vill ha tillsvidareantällningar. Men det är inget argument för att förbjuda vissanställningar. Frågan som man måste ställa i opinionsundersökningar och fokusgrupper är istället: “föredrar du en liten chans om att få en tillsvidareanställning framför en stor chans att få en visstidsanställning?”. Ibland kan man nämligen inte resa till andra sidan jorden direkt, utan man måste mellanlanda i London eller Frankfurt.

Det är dessutom så att om man gör svensk arbetsmarknad mer flexibel kommer med största sannolikhet antalet visstidsanställningar att minska eftersom att företagen då behöver ta mindre risker än i dagsläget för att anställa någon tillsvidare.

Att minska kostnaden för företag att anställa tillsvidare är det bästa politiska redskapet för att få dem att göra just det.

LO behöver därför tänka om och tänka rätt.

Simon Hedlin Larsson