Tag Archives: diktatur

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson

Den välvillige diktatorns undantag

Bilden är hämtad här.

Från diktatur till demokrati i Iran

Demonstrationerna i Iran har återigen väckt svensk media till liv (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Hur läget bör tolkas och uppfattas råder det emellertid vitt skilda uppfattningar om. Svenska Dagbladet menar att “[f]allet [för regimen] kan komma snabbt”, och att folket “ges en reell chans att slippa förtrycket”. Dagens Nyheter, å andra sidan, presenterar en dyster framtidsutsikt för vad många beskrivit som det största hoppet för en kommande muslimsk demokrati i Mellanöstern. “Frågan är hur det ska gå till”, “ingen lätt uppgift”, “lär bli svårare”, “inte okomplicerat”, och “utmaningen är enorm”, skriver DN:s ledarredaktion.

Hur problemen skall lösas är inte särskilt tydligt. Svenska Dagbladet nöjer sig med att säga att “[d]emonstranterna förtjänar allt stöd”, medan Dagens Nyheter menar att västvärlden “kan bli tydligare i sitt stöd till den iranska oppositionen”. Men ingen av de två dagstidningarna går närmare in på hur detta stöd ska förverkligas och omsättas i praktiken. Är det svenska folket som ska stödja oppositionen? Eller är det regeringen som bör uttala sitt stöd, likt Barack Obama? Och spelar det ens någon roll?

Som påpekat senast i lördags är ekonomisk utveckling den enda möjliga vägen från diktatur till demokrati. Iran kommer inte bli lika öppet som Sverige på många generationer, och att tro att ett, två eller tre maktskiften kommer göra Iran till en demokrati av västerländsk standard är inte realistiskt. Precis som Kina visar tar det i många fall väldigt lång tid för ett land att öppnas upp. Samtidigt ska man vara klar på att det otvivelaktigt har blivit bättre för kineserna på grund av den ekonomiska tillväxten. Det finns olika grader i helvetet, kanske någon halvt invänder. Visst, men alla steg i rätt riktning är värdefulla, oavsett storlek. Och man ska inte tveka en sekund på att den kinesiska civilbefolkning har fått det oändligt mycket bättre de senaste trettio åren. 500 miljoner människor har lämnat fattigdom och landet går faktiskt, om än (för) långsamt, mot frihet och öppenhet.

Aldrig någonsin har en diktatur blivit en stabil, spirande demokrati på grund av att omvärlden har isolerat landet i fråga. Däremot finns det många exempel på demokratier som genom ekonomiskt välstånd har blivit de rättssäkra och fria länder de är idag. Det gäller nämligen alla stater som förknippas med skydd mot förtryck, välfärd och offentlig makt som utgår från folket.

Det mest konkreta Sverige kan göra för den iranska civilbefolkningen är således inte att låta Carl Bildt uttala sig kritiskt om regimen (vilket han i och för sig redan har gjort), utan att istället ägna de sista dagarna av EU-ordförandeskapet åt att tala om vikten av att upphäva de ekonomiska sanktioner som implementerats mot Iran (se exempelvis Suzanne Maloney (2010) “Sanctioning Iran: If Only It Were So Simple”, The Washington Quarterly, 33(1): pp.131-147 och Arsalan Ghorbani Sheikhneshin (2009) “Iran and the US: Current Situation and Future Prospects, Journal of International and Area Studies, 16(1): pp.93-113).

Endast genom internationell handel kommer Iran kunna bli den demokratiska, muslimska förebild i Mellanöstern som så många av oss hoppas på. Att inte handla med diktaturer är att inte handla med den förtryckta civilbefolkningen. Det om något är omoraliskt.

Simon Hedlin Larsson

Att handla med diktaturer minskar terrorismen

Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?

Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.

Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.

Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.

Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.

Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.

Simon Hedlin Larsson