Tag Archives: diskriminering

Hur var det nu med könets betydelse?

Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:

“När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.

För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)

2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.

Simon Hedlin Larsson

Klokt om kvotering

Idag skriver moderaterna Sofia Arkelsten, Isabella Jernbeck, Ulla Hamilton, Jessica Polfjärd, Malin Löfsjögård, Pia Kinhult och Ulrika Karlsson ett skarpt inlägg om kvotering på SvD Brännpunkt:

“Medan kvoteringsivrare stirrar sig blinda på siffror och styrelsepresentationen i årsredovisningen ser vi på hur vägen dit ser ut och om den faktiskt är jämställd eller ej. Statistiken är inget problem i sig, men attityder och regler som på vägen har bidragit till de skeva siffrorna är det däremot. Politik är som svårast när det gäller att förändra attityder och det är precis vad jämställdhet handlar om. Medan elittyckarna fokuserar på statistik, vill vi förändra attityder. Det senare är svårare att påverka än det förra, men också betydligt viktigare.”

I couldn’t agree more.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson

Konspirationen bakom Augustpriset!!!

Stefan Eklund skriver att Steve Sem-Sandberg var en värdig vinnare av årets Augustpris (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). Samtidigt konstaterar han dock följande:

“Men – Augustpriset har i och med detta pris blivit lika ojämlikt som Nobelpriset. Sedan 1989 har 15 män och sex kvinnor fått priset, i båda fallen. Det är förstås helt orimliga siffror. ”

Bara 28 procent kvinnor. Anar man en ohelig sammansvärjning? Kanske – men i sådana fall är bara för att stjäla uppmärksamhet i hopp om dölja världslitteraturens största konspiration, som jag har upptäckt och nu tänker presentera:

Finlandssvenskarna tar över!

Susanna Alakoski, Monika Fagerholm och Mikael Niemi. Mellan år 2000 och år 2006 fick tre finlandssvenskar priset. Det motsvarar 42 % finlandsvenskar! Naturligtvis har vi inte 42 % finlandssvenskar i Sverige, och det är mycket lätt att dra den självklara slutsatsen: detta är något mycket stort, och det är större än diskrimiering. Det handlar helt enkelt om en liten grupp som försöker ta över vårt samhälle!

Som om skandalen inte vore stor nog har jag i mina efterforskningar funnit att man år 2003 hade tänkt att dela ut priset till ännu en finlandssvensk, men man slarvade när man läste Kerstin Ekmans biografi. Man trodde nämligen att det stod Finland, när det egentligen stod Finspång.

Denna lilla elit som har gigantiskt stort inflytande över världeslitteraturen har alltså försökt minst fyra gånger att försöka dela ut Augustpriset till finlandssvenska skönlitterära författare – och man har dessutom lyckats tre av dessa! Och litteraturen som i så pass stor utsträckning påverkar våra normer och värderingar, våra levnadssätt och vår kunskap om världen.

Förstår ni vilket enormt hot detta är? Och nu när det är avslöjat måste vi genast ena oss för att stoppa det omedelbart! De ansvariga måste träda fram direkt, prisen måste tas tillbaka, och de måste delas ut på nytt!

Och kan ni tänka att allt detta har mörkats under alla dessa år för att samhället har, i likhet med Stefan Eklund, varit så fokuserat på att kartlägga genus och spåra ojämställdhet! Jag bara ryser av själva tanken på hur många konspirationer och komplotter som idag måste finnas därute för att dessa farliga aktörer har kunnat operera fritt – mitt framför ögonen på oss – medan vi har gått och stirrat oss blinda på kön!

Simon Hedlin Larsson

Alla kan göra något för mobbade

På det fullsatta pendeltåget beordrar två unga, rakade män en svarthårig, medelålders man att ställa sig upp och lämna över sin sittplats åt dem, eftersom ”svartskallar ska lyda”. När den svarthårige mannen vägrar höjer de två männen sina knytnävar.. Då ställer sig en passagerare i vagnen upp. Sedan en till, och en till. Efter ett par sekunder står alla passagerare i vagnen upp. Utan att vara direkt inblandade i konflikten visar de övriga passagerarna på vilken sida dem står. Dramat slutar med att de två männen generat skyndar sig av vid nästa station.

När en människa blir illa behandlad ser vi för det mesta på för att vi inte känner oss inblandade eller för att vi inte känner att vi kan påverka situationen.

Man kan fråga sig om en elev som går i samma klass som en mobbare och en mobbad är inblandad i mobbningen eller inte. Jag vill inte diskutera hur stort ansvar någon bär för en handling någon annan utför. Vad jag däremot vill peka på är möjligheten att göra någonting gott för någon annan.

En människa som inte mår bra uppskattar oftast alla sorters vänligheter. Ibland krävs inte speciellt mycket för att göra en annan människa betydligt gladare. Jag minns en insändare jag läste som skrivits av en mamma till en dotter som utsatts för mobbning. Hon uttryckte tydligt att det hade räckt med en hälsning, ett SMS, en fråga om att gå på lunch tillsammans – allt från de minsta handlingar till de större hade kunnat förändra situationen för hennes dotter. Men ingen gjorde någonting, ingen sa ifrån eller visade öppet medlidande, de bara såg på. Efter ett par års mobbning var dottern tvungen att sluta gå till skolan – hon klarade det inte längre.

Det är viktigt att vårt lands styrande organ fortsätter lägga ekonomiska resurser på att förebygga mobbning, rasism och andra sorters diskriminering. De som styr ett land, en arbetsplats eller skola måste tydligt visa vad som ska vara tillåtet och inte. Men vi som varken utsätter andra eller utsätts för mobbning eller rasism har en god möjlighet att påverka, vi också. Vi kan oftast göra mycket mer för de utsatta än vad vi tror. Bara genom en enkel replik eller ett tecken på medlidande kan vi få en annan människa att må mycket bättre. Att äta lunch med någon eller ställa sig upp på pendeltåget är inte speciellt krävande. Tänk att en liten handling kan betyda så mycket.

Simon Hedlin Larsson

Vi kan alla göra något för en utsatt medmänniska

När en bekant till mig sitter på ett fullsatt pendeltåg beordrar två unga, rakade män en svarthårig, medelålders man att ställa sig upp och lämna över sin sittplats åt dem, eftersom “svartskallar ska lyda”. När den svarthårige mannen vägrar höjer de två männen sina knytnävar. Då ställer sig en passagerare i vagnen upp. Sedan en till, och en till. Efter ett par sekunder står alla passagerare i vagnen upp. Utan att vara direkt inblandade i konflikten visar de övriga passagerarna på vilken sida dem står. Dramat slutar med att de två männen generat skyndar sig av vid nästa station.

När en människa blir illa behandlad ser vi för det mesta på för att vi inte känner oss inblandade eller för att vi inte känner att vi kan påverka situationen.

Man kan fråga sig om en elev som går i samma klass som en mobbare och en mobbad är inblandad i mobbningen eller inte. Jag vill inte diskutera hur stort ansvar någon bär för en handling någon annan utför. Vad jag däremot vill peka på är möjligheten att göra någonting gott för någon annan.

En människa som inte mår bra uppskattar oftast alla sorters vänligheter. Ibland krävs inte speciellt mycket för att göra en annan människa betydligt gladare. Jag minns en insändare jag läste som skrivits av en mamma till en dotter som utsatts för mobbning. Hon uttryckte tydligt att det hade räckt med en hälsning, ett SMS, en fråga om att gå på lunch tillsammans – allt från de minsta handlingar till de större hade kunnat förändra situationen för hennes dotter. Men ingen gjorde någonting, ingen sa ifrån eller visade öppet medlidande, de bara såg på. Efter ett par års mobbning var dottern tvungen att sluta gå till skolan – hon klarade det inte längre.

Det är viktigt att vårt lands styrande organ fortsätter lägga ekonomiska resurser på att förebygga mobbning, rasism och andra sorters diskriminering. De som styr ett land, en arbetsplats eller skola måste tydligt visa vad som ska vara tillåtet och inte. Men vi som varken utsätter andra eller utsätts för mobbning eller rasism har en god möjlighet att påverka, vi också. Vi kan oftast göra mycket mer för de utsatta än vad vi tror. Bara genom en enkel replik eller ett tecken på medlidande kan vi få en annan människa att må mycket bättre. Att äta lunch med någon eller ställa sig upp på pendeltåget är inte speciellt krävande. Tänk att en liten handling kan betyda så mycket.

Simon Hedlin Larsson