Tag Archives: Douglass C. North

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten

Skandalerna kring International Panel on Climate Change (IPCC) har fått mycket uppmärksamhet, speciellt i USA där klimatskepticismen är långt mer utbredd än i Europa. Men vad innebär detta egentligen? Inte särskilt mycket faktiskt. Vi kan dra två slutsatser:

1) Klimatforskningen bör göras långt mer fri, oliktänkande ska främjas, och anslagen öka.

2) Arbetet med en omställning till miljövänligare energikällor är viktigare nu än någonsin.

Den första punkten är logisk med tanke på det som uppdagats gällande IPCC:s arbete, och det strikta konsensus som har verkat gälla. Den senare slutsatsen är egentligen också naturlig. Eftersom vi nu inser att vi förmodligen vet ännu mindre om vilka konsekvenser klimatförändringarna får för vår planet är det ännu viktigare att prioritera en energiomställning.

Och låt detta vara alldeles glasklart. Om vi som tror att mänskliga aktiviteter påverkar jordens medeltemperatur har fel, vad har mänskligheten och miljön förlorat på en utfasning av användningen av fossila bränslen? Förutom att fossila bränslen, alldeles oavsett koldioxidutsläppens påverkan eller icke-påverkan, släpper ut ämnen som vi vet är skadliga för miljön finns det en geopolitisk dimension som bygger på det faktum att olja och gas finns i stora mängder i länder som Venezuela, Ryssland, Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Libyen och Nigeria.

Räddar inte livet på jorden. (Bilden är hämtad här.)

Få har att förlora på att minska beroendet av fossila bränslen. Det som är viktigt är att man använder människans naturliga mekanismer och intuitioner vad gäller incitament och handlingar. Som Douglass C. North påpekat drivs människor av relativpriser och en strävan efter att minska transaktionskostnader. Vad som kommer vara den mest effektiva lösningen på problemet är därför inte tvång från politisk håll, utan en global satsning på att göra mer miljövänliga energikällor billigare än de fossila alternativen. När el- eller vätgasbilen är minst lika bra och billigare än bensin- och dieselbilen kommer de flesta byta till en el- eller vätgasbil. Och när exempelvis fusions- eller solkraft är billigare än kolkraft kommer laddningsstationerna att använda elektricitet från just fusions- eller solkraft.

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten. Vi behöver ingen Earth Hour i kubik. Det enda som krävs är att vi gör det billigare att vara miljövänlig.

Simon Hedlin Larsson

Önskan om att vara obegriplig

Det pågår just nu en debatt om svensk kulturjournalistik. På Newsmill är det ett av dagens teman, och i tisdags var det kvällens ämne i SVT Debatt.

Ett argument som saknades i debatten var själva meningen med att överhuvudtaget skriva, som för de flesta borde vara att kommunicera ett budskap. Varför detta är relevant är för att många som försöker skriver intellektuellt på svenska kultursidor vet att enbart ett fåtal kommer kunna förstå vad de skriver och ändå gör de det. Varför?

Kanske för att man skriver för den lilla intellektuella läsarkretsens skull, men det ter sig ganska märkligt att göra det i kommersiella tidningar; i sådana fall verkar det ju mer rimligt att man håller sig till en smal kulturtidskrift eller använder en mailinglista för likasinnande. Därför leder det en till att istället dra en annan slutsats; de skriver intellektuellt trots att merparten inte förstår vad de menar. För det är i deras ögon det som är själva poängen. Möjligheten att framstå som om man visste bättre än andra. “Jag kan mer än dig.”

Nog för att man kan skriva något i stil med:

“När han träffade chefen fanns det slående likheter med dramatiken då Britomart fick se Sir Artegall; deras möte framstod närmast som ett framväxande av implicita överenskommelser i perfekt stabila anarkier. På denna smala tråd trädde hon fram som en nei ti naath, medan han rörde sig tensidisk i virilioansk hastighet. Det var en atmosfär fylld av metafysisk determinism som deduktivt och fullständigt institutionalistiskt illustrerade imperfektionseffekten av gårdagens Fiske före Perry.”

Problemet är bara att om man inte har läst Spenser, Clark, Bates, och så vidare, så blir det i det närmaste obegripligt. Och eftersom de flesta garanterat inte känner till Sir Artegall vet man redan från början att en majoritet inte kommer kunna ta till sig det explicita budskapet i texten. Snarare blir det ett hånfullt sätt att med andra ord retoriskt skriva: “Är du så korkad att du inte fattar?”

Ibland behövs såklart terminologi och namnreferenser. Det blir svårt att diskutera puttonyos om man inte vet vad Tokaji är. Har du inte läst Douglass C. North lär du inte ha någon åsikt om ny institutionalism. Utan Pokémon Red eller Blue säger nog Missingno inte speciellt mycket. Har man inte hört talas om neokeynesianism har man förmodligen heller inte hört talas om ekonomiska kordinationsfel. För att förstå vad Jagdish Bhagwati menar när han skriver att han delvis upptäckte naturens skönhet genom Old Capital bör man ha läst Yasunari Kawabata, och dessutom kanske också World Affairs Journal där den ursprungliga artikeln om kapitalistiska myter publicerades. Kort och gott finns det många tillfällen då man behöver känna till a för att kunna förstå och diskutera b. Förhoppningsvis finns det också någon sådan tanke med världens utbildningssystem.

Det som man kan vända sig mot är istället när man krånglar till det i onödan. Vad som är onödigt och inte är mycket subjektivt, men en bra tumregel för skribenter borde vara att fundera över ifall texten förlorar på att bli mer begriplig. Tyvärr menar nog många kulturskribenter att så ofta är fallet. För dem finns det nämligen ett egenvärde i att skriva komplicerat. Man vill skriva en artikel som om man målade en tavla som är bäst om så få som möjligt förstår vad den föreställer. Lyckas man bli missförstådd och feltolkad av alla blir man utnämnd till årets kulturjournalist.

En ganska trist mentalitet kan tyckas. För enligt ƒ(x) = σ-1 · φ((x-μ)/σ) finns inom tre standardavvikelser från μ runt 99,7 % av befolkningen, varav många troligtvis gärna skulle vilja förstå lite mer om skrivareliten så bara tillät. På något sätt känns det också som om det sker en divergens; ett flertal kulturjournalister stör sig på bloggarnas och internetforumens enkelhet, och styr därför om skutan mot ännu större hopp om att framstå intellektuellt och bildat.

Simon Hedlin Larsson