Tag Archives: effektivitet

Framgångssagan FN

Fredrik Reinfeldt skötte sig bra i söndagens Agenda (se 1, 2, 3). Den borgerliga alliansens största hopp inför nästa års val är att låta Reinfeldt ta så många debatter och utfrågningar som möjligt. I söndags lyckades han även hantera frågan om hur han såg på klimattoppmötets resultat och FN-medlemmarnas vetorätt.

Med god retorik följer han det knep som på engelska kallas “remain vague”. Eftersom överenskommelsen man nådde i Köpenhamn inte var juridiskt bindande och heller inte sa ett ord om åtaganden gällande koldioxidutsläppsminskningar kunde Reinfeldt knappast kalla mötet en succé. Å andra sidan är det inte heller möjligt för honom att såga mötet som sådant eftersom att man på Bella Center trots allt följde de spelregler som gäller inom FN med vetorätt och allt därtill.

Han valde därför helt rätt väg när han förklarade att det är på detta vis som dessa toppmöten fungerar, samtidigt som han var noga med att kritisera de länder som inte var beredda att ta större ansvar i förhandlingarna. Hade Reinfeldt gjort på något annat sätt, exempelvis dömt ut vetorätten, hade han varit tvungen att presentera ett alternativ till hur FN fungerar idag. Och detta hade varit mycket olyckligt eftersom att han med största sannolikhet inte skulle kunna ge något svar på den frågan – FN kan nämligen inte fungera på något annat sätt än som det gör i dagsläget.

Varför inte? För att FN är en mellanstatlig organisation. Att ta bort vetorätten vore att gå mot ett överstatligt samarbete och som den världspolitiska arenan ser ut idag stödjer förhoppningsvis ingen den tanken. Ett överstatligt FN som fattar majoritetsbeslut utan att ge medlemmar möjlighet att lägga in vetoröster innebär mycket högre effektivitet. Men effektivitet är inte nödvändigtvis något positivt. Det är bara en neutral benämning på processers hastighet. Om processen är av ondo, det vill säga exempelvis eskaleringen av ett storskaligt krig – är hög effektivitet i det sammanhanget någonting positivt?

Det finns en naturlig tröghet inom mellanstatliga organ. Nog för att det skulle vara bra om arbetet med minskade jordbrukssubventioner och sänkta handelstariffer gick snabbare, men samtidigt bör man vara tacksam för trögheten eftersom inte heller några drastiska negativa beslut kan utfärdas å organisationens vägnar. Det kan låta djärvt, men man skulle faktiskt kunna påstå att FN har nått framgångar som tidigare aldrig har skådats. Trots att det snart lär finnas fler bomber än människor på jorden har ännu inget världskrig brutit ut sedan FN grundades. Pessimisten må kalla detta tillfällig tur, men realisten pekar snarare på faktum som att världens stormakter har permanent vetorätt i världens största internationella organ.

Ponera dock att FN skulle bli överstatligt för att få större inflytande över världspolitiken, och det dröjer inte länge innan man upptäcker allvarliga brister i ett sådant system. Den kanske viktigaste frågan är: hur skulle besluten fattas? Om alla länder skulle ha lika många röster, som det i praktiken fungerar idag då alla har vetorätt, kan man ju bara gissa hur många av de små staternas röster som skulle köpas av stormakterna. Fast att å andra sidan göra antalet röster proportionerliga sett till befolkningsmängder, som i EU-parlamentet, hjälper heller föga. Förutom att många av världens värsta länder att leva i har världens snabbast växande populationer (fattigdom och icke-fungerande utbildningssystem är de främsta orsakerna till hög fertilitet) skulle allianser kunna bildas mellan stater vars ledare och politik vi i EU inte tycker särskilt mycket om.

Afghanistan, Angola, Argentina, Bangladesh, Burkina Faso, Burma, Burma, Colombia, Egypten, Ekvatorialguinea, Etiopien, Filippinerna, Haiti, Indonesien, Irak, Iran, Kambodja, Kazakstan, Kenya, Kina, Kongo Kinshasa, Kuba, Libyen, Malawi, Mali, Mexiko, Mocambique, Niger, Nigeria, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Tanzania, Thailand, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Venezuela, Yemen och Zimbabwe exempelvis står för en bra bit över halva jordens befolkning. Med ett populationsproportionerligt, överstatligt FN skulle deras politiska agenda kunna styra världen.

Den av er som är beredd att lämna vår planets framtid i händerna på ledarna för dessa länder skall kasta första stenen på FN.

Simon Hedlin Larsson

Fortsätt konsumera!

En del säger att den ekonomiska utvecklingen under den senaste tiden har varit bättre än väntat. Andra menar att den har varit sämre. Vad man dock kan konstatera är att om världen ska komma på fötter igen måste vi fortsätta att handla varor och tjänster.

Det är mycket prat om miljö och klimat. Dessa ting är så klart viktiga, men de måste också balanseras mot människors levnadsstandard. Det fungerar inte att argumentera för att vi ska minska konsumismen samtidigt som vi bara ska handla närproducerat, inte åka bil, minska energiförbrukningen, inte köpa produkter som drar för mycket elektricitet och inte åka flygplan.

Vad ska människor försörja sig på om man inte får arbeta inom transportsektorn (hejdå piloter, lastbilschaufförer, rederieägare, taxibolag), detaljhandeln (hejdå försäljare av leksaker, kläder, möbler, mobiltelefoner, TV-apparater), livsmedels- och restaurangbranschen (hejdå kaffeförsäljare, fiskare, chokladtillverkare och alla företag som inte producerar sin mat i Sverige), industrin (hejdå ni som arbetar på Volvo, Vattenkraft och ABB), och så vidare.

Välstånd och välfärd är inget annat än resultatet av produktiviteten. Så är det bara. Därför är det bara högre avkastning och effektivare (eller mer) arbete som kan göra så att människor får det bättre ställt. Dessutom är det viktigt att tänka på att den snabbaste utvecklingen görs genom att involvera hela världen – tänk Adam Smith, David Ricardo, division of labour och specialisation – och därför blir tjafset om att minska transporterna löjligt såväl som kontraproduktivt.

Det snabbaste och bästa sättet för mänskligheten att utrota fattigdomen och utveckla miljövänlig teknik är genom att handla mer. Köp julklapparna med gott samvete!

Simon Hedlin Larsson