Tag Archives: elit

Varför ses arbete som något skadligt?

Tin Westermark på Arbetsmiljöverket vill göra det i praktiken omöjligt för ungdomar under 18 år att arbeta på vardagar, och på helger ska minderåriga bara få arbeta en av dagarna. Hon förklarar de nya arbetsföreskrifterna såhär:

“Vi vill skydda ungdomarna. Är det rimligt att man ska gå på gymnasiet plus jobba hur mycket som helst även om det är ett val? Är det rimligt att man som 16-åring ska jobba över 40 timmar per vecka? Nej, vi måste ha en skyddslagstiftning.” (“Vi vill skydda ungdomarna”, Norran, 08/02-2010: pp. 4-5.)

Ungdomar ska alltså inte få välja hur många timmar de är beredda att stå till arbetsmarknadens förfogande – jurister på Arbetsmiljöverket vet bättre än minderåriga och deras föräldrar vad som är bäst för dem.

Det är en ganska enkel världsbild som målas upp där det finns små eliter som verkar veta precis vad som är lämpligt för vanliga människor, och hur de bör leva sina liv. I filosofkunglig anda hade Platon förmodligen gett Westermark & co medalj. Som om människans sätt att resonera kring individen, samhället och världen inte hade förändrats under de senaste 2357 åren.

Förutom att Arbetsmiljöverkets nya “skyddslagstiftning” tillrättavisar svenska familjer med hjälp av detaljstyrning samt spär på ungdomsarbetslösheten och minskar entreprenörskap finns det ytterliggare en mycket god invändning, nämligen: måste arbete nödvändigtvis vara ett negativt fenomen?

Wennermarks slutsats att man måste “skydda ungdomarna” från att arbeta förutsätter ju explicit att arbete är av ondo. Dagens ungdomar ska försörja dagens arbetande, men som ung i det moderna Sverige lämpar det tydligen sig bäst, i alla fall enligt Arbetsmiljöverket, att man får så lite kontakt med arbetslivet som möjligt. Uppenbarligen eftersom det av icke nämnda skäl skulle kunna skada minderåriga att få erfarenhet av hur en organisation fungerar, lära sig passa tider, hantera social kontakt med icke-närstående och få betalt för prestation.

Den mycket viktiga frågan att ställa är vad skillnaden mellan arbete och fritid egentligen är. Att arbete är avlönat medan fritid är utan ekonomisk ersättning är kanske den främsta skillnaden. Men hur många fler finns det egentligen? Har man själv valt sitt arbete – vilket i praktiken alla minderåriga gör eftersom de inte tvingas att arbeta – kan det knappast ses som speciellt mycket mer av en förpliktelse att jobba än att diska, klippa gräset eller ta undan tallriken efter maten – sådant som man gör på sin fritid.

Och kom inte att säg att det är farligt av fysiska skäl för en 17-åring att stå i kassan på ICA, laga datorer på ett serviceföretag, dela ut tidningen eller baka pizza. Bör Arbetsmiljöverket i sådana fall begränsa hur många timmar ungdomar får sitta framför tv:n, bygga möbler, spela fotboll eller laga mat?

Kontentan är att det inte finns några sakliga skäl till att reglera hur mycket människor bör och inte bör arbeta. Att göra research åt en journalist eller sitta framför datorn på rummet och surfa på Wikipedia – förutom att det förstnämnda ger betalt, arbetslivserfarenhet och förhoppningsvis inte involverar Wikipedia: vad är skillnaden?

Människan som däggdjur har ett biologiskt behov av att äta, dricka och sova. Det är också bra för kroppen att motionera och att inte känna stress. Att ett arbete generellt sett ökar den vardagliga motionen för dagens stillasittande ungdomar är ett tveklöst faktum. Dock så kan någon säkert invända på den sist punkten och peka på att man kan bli stressad på jobbet, och att det minsann inte är bra för barn som inte fyllt 18 år att utsättas för den risken.

Men är det arbetet i sig, i form av en överenskommelse där prestation belönas, resultat uppmärksammas, talang utnyttjas och erfarenhet ges som är det huvudsakliga problemet? Eller handlar stress snarare om en kontrollkänsla hos varje enskild individ, som i mångt och mycket baserar sig på samhällets värderingar, vilka i dagens Sverige framhäver vikten av att fritid (det vill säga kolla på dokusåpor, vara konstant berusad i två veckor i Phuket och uppdatera statusraden på Facebook med internskämt som bara 1 % av alla som läser det förstår)?

Få svenska ungdomar skulle säga att de känner sig stressade när de är ute och shoppar kläder på stan, men alla som befunnit sig inom en radie på hundra meter av en H&M-butik när Stella McCartney släppt en årstidskollektion förstår att det objektivt sett är oändligt mycket mer stressande att köpa kläder än att arbeta kvällstid på OKQ8. De allra flesta som blir stressade på sina jobb, men inte på sin fritid, blir det således av en negativ och osaklig syn på vad arbete är för något.

Om vi bara började se och uppleva arbete som något fint och något roligt skulle sjukfrånvaron till följd av stress med största sannolikhet sjunka dramatiskt. Och det låter inte som en särskilt dum idé att göra ett sådant värderingsskifte. För varför ska det egentligen ses som jobbigt – som en börda – att få betalt för sin prestation, och få fundamentala kunskaper om hur samhället och livet fungerar? Varför är det negativt att utöka sina valmöjligheter på fritiden genom att förbättra sin ekonomiska situation? Och varför skulle det vara skadligt för ungdomar att förbereda sig inför framtiden?

Arbetsmiljöverket har en hel del att fundera över.

Simon Hedlin Larsson

En överlistad elit

Det ryktas att den iranska regimen planerar att stänga ner Googles e-posttjänst Gmail. Oavsett om ryktena stämmer eller ej tycker jag att USA:s utrikesdepartement kommenterade situationen väl, bland annat till Wall Street Journal:

“The U.S. State Department said Wednesday it couldn’t confirm whether Iran planned to suspend Google’s Gmail, but it said any efforts to keep information from Iranians would fail.”

Man ska vara mycket försiktig med att låta optimistisk – framförallt gällande vad som händer i framtiden – men är det någonting man kan säga med positiv betoning om läget i Iran så är det att regimen varken kan eller kommer kunna tysta oppositionen.

Den samlade kunskapen hos den stora massan kommer alltid vara större än hos den lilla eliten. Mullorna i Teheran kan begränsa informationsflödena mellan civila iranier och omvärlden, men de kommer aldrig kunna stoppa dem. Och i synnerhet kommer de inte kunna stoppa den politiska oppositionen som idag ger sig ut för att demonstrera på gator och torg.

Filosofen Platon menade att aristokratiska filosofkungar skulle kunna styra samhället bättre än det banala och ovetande folket. Men är det något som oppositionen i Iran visar är det att ett enat folk alltid kommer att vara smartare och listigare än den styrande regimen.

Simon Hedlin Larsson

Ni använder fel strategi mot Sverigedemokraterna

Och så kom skrämselargumenten. Idag skriver Jimmie Åkesson på Aftonbladet Debatt en artikel med rubriken “Muslimerna är vårt största utländska hot”. Även om man får känslan av politiskt självmål när man läser inlägget, tror jag det grundar sig till största del på att man inte alls håller med om det han skriver. Faktum är att texten är väl genomarbetad och nog kan nå rätt målgrupper med precis rätt känsloargument.

Vi som inte gör skillnad på människor och människor lägger Åkessons artikel på högen märkt “skräp”, men för de som tror på en väldefinierad svenskhet och tror att denna bör bevaras och skyddas – även till mycket höga pris – kan detta bli en energigivande boost, och dessutom ge ännu mer kött på benen för sina åsikter; “nu är jag ännu mer säker på att jag har rätt”. Och just detta lär vara ett av Sverigedemokraternas viktigaste mål för tillfället. Man vill skapa ett tydligt vi – som är det förtryckta och nedtystade folket – och ett dem – som är den politiska makteliten som försöker bestämma vad det vanliga folket ska tycka och tänka.

Detta viet ska sedan få stärkt självförtroende genom en agitatorisk ledare som använder skrämselargument i stil med de som Åkesson använder i sitt debattinlägg:

“För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.

Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Och tillsammans kommer man sedan ge sig ut i en valrörelse med fast övertygelse om att man har rätt i sak samtidigt som eliten försöker tysta ner och förlöjliga en, och tillsammans måste man därför arbeta extra hårt för att  befria Sverige från det som är osvenskt, udda och annorlunda.

Så hur ska då vi gå tillväga för att möta Sverigedemokraterna i valrörelsen nästa år, vi som inte ser någon större skillnad på svenskar, japaner, indier, togoleser, spanjorer, fransmän, belgare, ryssar, brasilianare eller människor från något annat av FN:s övriga 183 medlemsstater. Vi kan ju börja med att ta upp vad som inte bör göras, vilket är – om man får vara lite cynisk – nästan allt som har gjorts hittills.

Man kommer aldrig kunna tiga ihjäl eller frysa ut meningsmotståndare. I ett land som har bland världens mest utvecklade demokratiska system är detta för övrigt en mycket paradoxal metod. Att attackera ett partis historia kan i någon mån vara relevant, men det är knappast jämförelser mellan Sverigedemokraterna och nazism som kommer att hålla SD utanför riksdagens plenisal. På samma sätt skulle man kunna attackera Vänsterpartiet för att vara kommunister, men borgerligheten brukar oftast svara istället med att visa hur stora skattehöjningar kan skada den ekonomiska utvecklingen. Denna metod bör användas även i fallet Sverigedemokraterna, och istället för att ropa tyskt 1930-tal eller rasist varje gång man ser en Sverigedemokrat bör man peka på de av SD:s politiska ställningstaganden som man menar är fel. Ytterliggare ett fel är man fokuserar alldeles för mycket på parti och alldeles för lite på sak. Mina åsikter kanske är kontroversiella i denna fråga, men för mig handlar det inte om att specifikt stänga ut Sverigedemokraterna från riksdagen, utan min främsta prioritering är att se till så att den politiska agendan inte präglas av åsikter och värderingar som jag tror kan skada det svenska samhällets utveckling – åsikter som beklagligen många Sverigedemokrater står för.

Det sistnämnda kan tyckas vara en petitess, men det har faktiskt en mycket viktig praktisk betydelse som absolut inte får underskattas. Fokuserar man på Sverigedemokraternas debattinlägg, partiprogram och valmanifest kan man komma med sakliga argument och vinna SD:s sympatisörer över till sin sida, till skillnad från om allt handlar om partiet Sverigedemokraterna och partiledaren Jimmie Åkesson då risken för ökat martyrskap och ökad känsla av förtryck från samhällseliten blir mycket stora. Detta måste vara den viktigaste prioriteringen för alla vi som inte tror på Sverigedemokraternas assimilering av utländska utvandrare, stopp av oliktänkande och krav på att man som person inte ska vara annorlunda och osvensk. Jimmie Åkesson är bra på att rabbla rapporter och statistik, men slarvar (nog ganska medvetet) med siffrorna ibland och använder fakta noggrant utvalt för att det ska passa hans åsikter. Här krävs en stor kraftinsats där man tar fram sakligt underbyggda motargument till Sverigedemokraternas politik.

Inga fler paralleller till nazismen. Inga fler anklagelser om rasism. Inga fler upprop om att tysta ner eller stänga ute Sverigedemokraterna från det politiska samtalet. Och inga fler attacker mot Sverigedemokraterna som parti. Istället är det fakta och sakliga argument som gäller. Det handlar om att möta Sverigedemokraternas politik med sin egen, och sedan förklara varför det man själv förespåkar är bättre. Nothing more, nothing less. Låt oss därför göra rätt hädanefter.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: