Tag Archives: elitism

Önskan om att vara obegriplig

Det pågår just nu en debatt om svensk kulturjournalistik. På Newsmill är det ett av dagens teman, och i tisdags var det kvällens ämne i SVT Debatt.

Ett argument som saknades i debatten var själva meningen med att överhuvudtaget skriva, som för de flesta borde vara att kommunicera ett budskap. Varför detta är relevant är för att många som försöker skriver intellektuellt på svenska kultursidor vet att enbart ett fåtal kommer kunna förstå vad de skriver och ändå gör de det. Varför?

Kanske för att man skriver för den lilla intellektuella läsarkretsens skull, men det ter sig ganska märkligt att göra det i kommersiella tidningar; i sådana fall verkar det ju mer rimligt att man håller sig till en smal kulturtidskrift eller använder en mailinglista för likasinnande. Därför leder det en till att istället dra en annan slutsats; de skriver intellektuellt trots att merparten inte förstår vad de menar. För det är i deras ögon det som är själva poängen. Möjligheten att framstå som om man visste bättre än andra. “Jag kan mer än dig.”

Nog för att man kan skriva något i stil med:

“När han träffade chefen fanns det slående likheter med dramatiken då Britomart fick se Sir Artegall; deras möte framstod närmast som ett framväxande av implicita överenskommelser i perfekt stabila anarkier. På denna smala tråd trädde hon fram som en nei ti naath, medan han rörde sig tensidisk i virilioansk hastighet. Det var en atmosfär fylld av metafysisk determinism som deduktivt och fullständigt institutionalistiskt illustrerade imperfektionseffekten av gårdagens Fiske före Perry.”

Problemet är bara att om man inte har läst Spenser, Clark, Bates, och så vidare, så blir det i det närmaste obegripligt. Och eftersom de flesta garanterat inte känner till Sir Artegall vet man redan från början att en majoritet inte kommer kunna ta till sig det explicita budskapet i texten. Snarare blir det ett hånfullt sätt att med andra ord retoriskt skriva: “Är du så korkad att du inte fattar?”

Ibland behövs såklart terminologi och namnreferenser. Det blir svårt att diskutera puttonyos om man inte vet vad Tokaji är. Har du inte läst Douglass C. North lär du inte ha någon åsikt om ny institutionalism. Utan Pokémon Red eller Blue säger nog Missingno inte speciellt mycket. Har man inte hört talas om neokeynesianism har man förmodligen heller inte hört talas om ekonomiska kordinationsfel. För att förstå vad Jagdish Bhagwati menar när han skriver att han delvis upptäckte naturens skönhet genom Old Capital bör man ha läst Yasunari Kawabata, och dessutom kanske också World Affairs Journal där den ursprungliga artikeln om kapitalistiska myter publicerades. Kort och gott finns det många tillfällen då man behöver känna till a för att kunna förstå och diskutera b. Förhoppningsvis finns det också någon sådan tanke med världens utbildningssystem.

Det som man kan vända sig mot är istället när man krånglar till det i onödan. Vad som är onödigt och inte är mycket subjektivt, men en bra tumregel för skribenter borde vara att fundera över ifall texten förlorar på att bli mer begriplig. Tyvärr menar nog många kulturskribenter att så ofta är fallet. För dem finns det nämligen ett egenvärde i att skriva komplicerat. Man vill skriva en artikel som om man målade en tavla som är bäst om så få som möjligt förstår vad den föreställer. Lyckas man bli missförstådd och feltolkad av alla blir man utnämnd till årets kulturjournalist.

En ganska trist mentalitet kan tyckas. För enligt ƒ(x) = σ-1 · φ((x-μ)/σ) finns inom tre standardavvikelser från μ runt 99,7 % av befolkningen, varav många troligtvis gärna skulle vilja förstå lite mer om skrivareliten så bara tillät. På något sätt känns det också som om det sker en divergens; ett flertal kulturjournalister stör sig på bloggarnas och internetforumens enkelhet, och styr därför om skutan mot ännu större hopp om att framstå intellektuellt och bildat.

Simon Hedlin Larsson

Låt inte extremisterna vinna

Mycket kan sägas om Lars Vilks. Han är många gånger ganska arrogant, och tillhör en kulturelit som tror på objektiv konst och menar att vi vanliga vardagliga människor inte förstår vad konst egentligen är. För en som tror på demokrati och på värdet av pluralism kan det därför vara lite olustigt när Vilks i TV och tidningar raljerar över hur lite vanligt folk kan om konst.

“Boken” Arx som “skrevs” med stenar och rättsliga övertramp i Kullabergs naturreservat kan man ha en del åsikter om. Detsamma gäller argumentet att lagbrott och rättsliga följder skulle vara en del av själva konstverket. Visst har konsten en viktig uppgift i att provocera, men om brott kan försvaras i konstens namn, vem beslutar i sådana fall vilka brott som ska vara okej och inte, eftersom det förmodligen lär vara få konstnärer som stödjer anarki? Fast sådana invändningar kanske bara någon har som inte tillhör eliten som förstår sig på konst…

Gällande den uppmärksammande rondellhunden kan man nog konstatera att det var ganska – för att inte säga mycket – onödigt att rita den. Att teckningen skulle uppröra kunde vem som helst räkna ut, och oavsett hur viktigt man än anser det vara att provocera kan tänka lite på konsekvenserna först. Någon kanske argumenterar för att detta var precis vad den europeiska debatten om mångkulturalism och tolerans behövde, men när främlingsfientliga partier växer sig starkare, minareter förbjuds, slöjor stoppas och burkor ifrågasätts, är det verkligen större spänningar mellan olika samhällsgrupper som Europa behöver? När ska processen inledas då (främst, men inte enbart) kristna och muslimer börjar fokusera på vad de har gemensamt, istället för vad som skiljer dem åt?

Hur som helst, oavsett vad man tycker om Lars Vilks konstnärliga eller politiska gärning, hans elitistiska åsikter och hans verk är i alla fall en sak klar. Han har precis lika stor rätt som vem som helst att yttra sina åsikter – hur korkade och onödiga de än må vara. Vilks bör som alla konstnärer, tyckare och offentliga personer kritiseras och granskas. Men alla de mordhot (och misstankar om) förberedelser till attentat som förkommer (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12) hör naturligtvis aldrig hemma i ett civiliserat land. Det svenska samhällets viktigaste uppgift är nu att skydda yttrandefriheten, både genom att försvara Vilks och genom att möta intoleransen med tolerans. Börjar man istället förbjuda burkor och minareter leder det bara till att extremisterna vinner.

“Je ne suis pas d’accord avec ce que vous dites, mais je me battrai jusqu’à la mort pour que vous ayez le droit de le dire.”

Voltaire kunde inte ha sagt det bättre.

Simon Hedlin Larsson

Helgar ändamålet alltid medlen?

Trots att somliga element av Monhandas Gandhis politiska gärning kan ifrågasättas är det få som inte stödjer hans icke-samverkanskampanj för ett fritt och självständigt Indien. Den civila olydnad som begicks har av senare generationer ofta ansetts vara rättfärdigad på grund av det hedervärda syftet att ta ställning mot fattigdom och förtryck.

Även organisationen Greenpeace är känd för civil olydnad, och deras aktivisterna menar själva, givetvis, att deras ständiga lagbrott kan viftas bort med goda intentioner, på samma sätt som Gandhis icke-samverkanskampanj försvarades och fortfarande försvaras.

En viktig princip för civil olydnad är att den som gör ett rättsligt övertramp är beredd att ta sitt straff enligt rådande lagstiftning – annars kan ju alla brott bortförklaras som civil olydnad. Denna tanke verkar dock inte ha slagit somliga Greenpeace-aktivister:

“Det är bisarrt,” säger Mads Flarup Christensen, medlem i Greenpeace, till Aftonbladet om att hans fru Nora Christensen sitter häktad över jul för att ha brutit sig in på galamiddagen under klimattoppmötet i Köpenhamn. Visserligen påpekar Flarup Christensen att Greenpeace hade förväntat sig konsekvenser, men uppenbarligen tycker han att straffet var för hårt. Frågan är dock vad man förväntar sig när man bryter sig in på en middag där världens toppolitiker är samlade. Flarup Christensens hustru och hennes kumpaner har uppgivits gjort sig skyldiga till olaga intrång hos drottningen, dokumentförfalskning och för att ha uppgett sig vara myndighetspersoner. Hade någon gjort sig skyldig till samma brott bara för att den ville vara med på middagen hade högst sannolikt precis samma straff utdelats. Och det är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt att man får sitta häktad ett tag för en sådan sak.

Men det tyckte tydligen Greenpeace. Flarup Christensen går till och med så långt att han säger att “[d]e som borde fängslas är de som inte lyckades komma fram till något nytt avtal om klimatet”. I hans värld är det nämligen inte lagar och regler som bör bestämma vilka som ska bestraffas och inte, utan det är små elitistiska organisationer som Greenpeace som vet bättre än de folkvalda och majoriteten hur människor egentligen borde förhålla sig och hur samhället egentligen borde fungera.

Någon kanske reagerar på att jag kallar Greenpeace för en elitistisk organisation, men om man ska se på saken rent krasst symboliserar all civil olydnad i demokratiska samhällen en form av elitism. I demokratier bygger rättssystemet på folkligt inflytande; politiker som har valts av folket genom proportionerliga val stiftat lagar enligt majoritetsbeslut. Man kan därför i princip säga att när Greenpeace släpper ut djur i det vilda, låser fast sig på oljeplattformar och sätter upp affischer på privata platser utan tillstånd går de emot folket.

Dessutom tycker jag att Greenpeace-aktivister bör fundera över om man verkligen får göra vad som helst om man bara har ett tillräckligt gott ändamål.

Simon Hedlin Larsson