Tag Archives: EU

Linear projection of Europe’s spending on the Common Agricultural Policy (CAP)

The data used could be found here and here.

(Feel free to use this figure for your own purposes, but please do not forget to mention the source, which is this blog.)

Simon Hedlin

Best of the (European) class

(Feel free to use this figure for your own purposes, but please do not forget to mention the source, which is this blog.)

Simon Hedlin Larsson

Croatians to vote for the EU

A new poll puts the Croatian support for joining the EU at 56 percent. 33 percent of the Croatians are against. After the referendum on Sunday, we will have the definitive answer.

Simon Hedlin Larsson

En vettig röst i biståndsdebatten

Om man vill diskutera världens utveckling är svensk media ett dåligt forum. De få kloka personer som lyckas göra sina röster hörda är få och blir ofta kallade för extrema nyliberaler och avfärdade som galningar. Det som är mest sorgligt är naturligtvis att världens fattigaste och mest utsatta människor förlorar på att Sverige och EU driver en dålig handels- och biståndspolitik. Men det är också bra sorgligt att den svenska biståndsdebatten verkar ha så svårt att ta åt sig vad den internationella forskningen och omvärldens erfarenheter säger. Tänk om man diskuterade lite mer Robert H. Bates, Abhijit V. Banerjee och Angus Deaton – vilken skillnad det hade blivit på debattklimatet.

Nu har emellertid – glädjande nog – en av dessa få kloka röster gjort sig hörd, och dessutom på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Hans Bergström, före detta chefredaktör, skriver:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Fattigdomsbekämpning borde vara det viktigaste gemensamma målet för alla världens länder. Och även om minskad fattigdom inte är svaret på allt är ökat välstånd för de fattigaste tveklöst en av flera faktorer i att lösa allt från krig, vattenföroreningar och förtryck, till klimatfrågan, narkotikahandel och religiös extremism. Just eftersom det är så otroligt viktigt att minska världsfattigdomen är det också viktigt att vi gör det som faktiskt är rätt och inte det som känns rätt.

Det bästa exemplet på internationell känslopolitik är förmodligen enprocentsmålet (eller skuldavskrivningar), som syftar till att rika länder ska avsätta motsvarande en procent av BNI till bistånd. Notera alltså att enprocentsmålet är en relativ summa av ett lands totala produktion justerat för faktorinkomster. Det har således ingenting att göra med att vi hoppas kunna bygga säg 40 000 skolor, 25 000 sjukhus, 1 250 mil väg, 60 000 vattenbrunnar eller 5 000 mikrokreditinstitutioner – något konkret och absolut. Allt handlar bara om att landet ska skänka en procent av den egna inkomsten, oavsett hur stor eller liten den är. Detta är klassisk vänsterpolitik byggd på känslor. Det ska svida och det ska ske genom kollektivt tvång – annars fungerar det inte.

Och kanske är det därför föga förvånande att när irrationella känslor har fått styra utrikespolitiken under så pass lång tid har också mycket liten utveckling skett. Tar man bort den kinesiska fattigdomsbekämpningen, det vill säga enbart räknar den utomkinesiska fattigdomen, har den på en tjugoårsperiod tyvärr varit mer eller mindre konstant. En stark global befolkningsökning har naturligtvis gjort att fraktionen absolut fattiga är färre än för tjugo år sedan, men det är minst lika många hungriga magar att mätta, och det är minst lika många människor som lever under helt obegripligt dåliga förhållanden. Det är det viktiga och det vi måste förhålla oss till.

Hans Bergström är inne på samma tema (även om han citerar enbart den afrikanska fattigdomen och inte den utomkinesiska):

Trots massiva, internationella och svenska, biståndsinsatser lever i dag närmare hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom – i stort sett samma andel som för tre decennier sedan.

Samtidigt har ekonomierna i många av Ost­asiens länder vuxit utomordentligt snabbt och hundratals miljoner människor har tagit sig ur djup fattigdom – en i världshistorien helt unik utveckling.” Varför tar man i den svenska biståndspolitiska debatten aldrig upp frågan varför denna skillnad, frågar [Nils Börje] Tallroth.

Ja, det är en bra fråga. Förmodligen för att om man kikar på Asiens utveckling så måste man se och bekräfta handelns enorma betydelse för utveckling och välstånd, och det är något stora delar av vänstern helst vill undvika. En del av vänstern, globaliseringsmotståndarna, tror att man dör eller blir allvarligt sjuk av att byta jobb och vill därför ha mer robusta skyddstullar och ökade subventioner för att minimera konkurrensen från andra företag. En annan del av vänstern, miljöpartiklarna, är emot den största delen av konsumtionen – som har varit den avgörande delen i det sydostasiatiska miraklet – och menar att mer bistånd och mindre handel leder till en bättre och framförallt en lyckligare värld (det ordinära fenomenet lycka är ju nämligen ett så exemplariskt mål för politiken…).

Vad som egentligen den globala fattigdomsbekämpningen behöver togs upp här senast igår, men även på den punkten levererar Bergström och därför får han sista ordet:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Simon Hedlin Larsson

Frihandel är rättvisa och solidaritet på riktigt

Idag presenterar en del av den svenska solidaritets- och miljörörelsen (läs: extremvänstern) sin kampanj Globalrattvisa.nu. Man talar om “[f]yra avgörande åtgärder för en rättvis värld”, och i vanlig ordning när de gäller initiativ från vänsterhåll handlar det om väldigt mycket skatter och väldigt mycket bistånd. Tyvärr innehåller manifestet inte ett enda ord om frihandel eller montera ner handelshinder. Tvärtom vill man istället att EU inser de fattiga ländernas behov av skyddstullar. Och visst, argumenterar man utifrån New Trade Theory (NTT) är det ett hållbart resonemang att utvecklingsländer ska få skydda sina “infant industries”. Men att man inte bland sina fyra viktigaste åtgärder för fattigdomsbekämpning lyckas få in något om minskade handelshinder, exempelvis EU:s jordbrukssubventioner (CAP), misslyckade FTAs eller importkvoter är ju nästan patetiskt.

Men å andra sidan är ju Attac och Svensk-kubanska föreningen bland arrangörerna bakom detta jippo så vad ska man förvänta sig…?

Simon Hedlin Larsson

Euron, guldmyntfoten och Bretton Woods

Johan Norberg har rätt när han i tidningen Metro skriver att Folkpartiet riskerar förhasta sig genom att till synes okritiskt förespråka ett svenskt införande av euron snarast möjligt. Anledningen till dessa utspel om euron är förmodligen ganska enkel; i en fyrpartikoalition slåss man om rösterna, inflytandet och ministerposterna – för att vinna den kampen krävs det att det enskilda partiet profilerar sig tydligt, och gör politiska ställningstaganden till “sina frågor”. Efter att Moderaterna bestämt sig för framstå som någon slags statsbärande sosselightvariant, Kristdemokraterna fegat ur, övergett “verklighetens folk” och återgått till att vara pensionärspartiet och Centerpartiet efter att ha kunnat andats ut då Saab-affären till slut gick i hamn kidnappat företagarpolitiken och arbetsrätten har Folkpartiet mer eller mindre fått ta det som blivit över; NATO, EU, EMU och kärnkraft, typ.

Problemet med att ta tredje steget in i EMU är, som Norberg påpekar, att eurosamarbetet i skrivande stund mer eller mindre kämpar för sitt liv. Om situationen inte förbättras snarast kan det finna sig lämpligt att citera Indiens före detta handelsminister, Kamal Nath, som för ett par år sedan konstaterade att Doharundan inte var död, utan bara “between intensive care and the crematorium”.

Bilden är hämtad här.

Som The Economists finansmarknadsblogg Buttonwood uttrycker det är eurosamarbetet en ny slags guldmyntfot. Många för- och nackdelar känns igen i det samarbete som var så framgångsrik fram tills första världskriget. Faktum är att euron också påminner ganska mycket om Bretton Woods-systemet. Man står nämligen inför samma trilemma (som Mundell-Flemingmodellen så tydligt visar) nu som då, nämligen det matematiska faktum att ett land inte samtidigt kan ha fasta växelkurser, fri kapitalrörlighet över gränserna och en nationell penningpolitik.

John M. Keynes och Harry D. Whites system, Bretton Woods, byggde på kapitalkontroller och restriktiva kapitalflöden mellan medlemsländerna (vilket i längden blev mer eller mindre ohållbart eftersom staten, för att kunna bibehålla de fasta växelkurserna, måste bygga upp merkantilistassocierade “skattkistor” med utländska tillgångar). Euron, å andra sidan, handlar om en gemensam valuta, och därför har man i trilemmat istället valt att ha fria kapitalflöden, till bekostnad av enskilda länders möjlighet att sälja och köpa statsobligationer, vilket slarvigt brukar benämnas trycka pengar.

Det finns emellertid fortfarande goda politiska skäl till att överväga ett svensk inträde i eurosamarbetet, precis som vid folkomröstningen år 2003. Samtidigt finns det också anledning att, som Norberg skriver, vara kritisk och ta det lite försiktigt. Att vänta tills Europa har tagit sig ur finanskrisen borde inte vara för mycket begärt. Men på den politiska arenan föredrar man stundom snabba puckar. När det mesta som har med lagändringar, direktiv och reformer tar en evinnerlig tid vill de borgerliga partierna i alla fall kunna leverera snabba och tydliga besked om var de står i olika frågor. Man vill ju inte framstå som en utredningsregering!

Simon Hedlin Larsson

Viktiga perspektiv på klimatfrågan och toppmötet i Köpenhamn

Idag öppnades klimattoppmötet i Köpenhamn (COP 15) som kommer pågå i nästan två veckor och beräknas sluta natten till lördag den 19 december (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22). Vad står på spel och vad kan man förvänta sig?

Inför mötet har det varit mycket tjafs om mål inför år 2050, ett nytt Kyotoprotokoll och tvågradersmål. Ärligt talat intresserar detta mig ganska lite. Att minska koldioxidutsläppen är i mina ögon inte särskilt viktigt om man inte också kommer fram till hur man ska minska dem.

Fortfarande är det över en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen och om man ser till fattigdomsbekämpning globalt sedan 1982 är det i praktiken mer eller mindre lika många fattiga utanför Kinas gränser idag som för 30 år sedan. Att statistiken ser bra ut handlar således om att 500 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom, medan problemen dessvärre fortfarande hopar sig i Afrika, Latinamerika, samt övriga delar av Asien.

Att bara skriva under ett nytt Kyotoprotokoll där man förbinder sig till att exempelvis minska koldioxidutsläppen med 40-60 procent fram tills 2050 kan innebära problem för utvecklingen i såväl rika som fattiga länder – skillnaden är bara att för den som nästan ingenting har blir smällen hårdare.

Därför är det enligt min mening oerhört väsentligt att diskutera metod och inte bara mål för att ambitionen om att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären inte ska krocka med annat som är viktigt, exempelvis då att komma till bukt med svält och sjukdomar.

Eftersom det inte ser ut att bli ett nytt skriftligt avtal på detta klimattoppmöte i Köpenhamn hoppas jag att man istället ägnar tiden åt att diskutera just tillvägagångssätten för att minska koldioxidutsläppen. Jag tror mycket på forskning och min förhoppning inför framtiden är inte att minska koldixiodutsläppen från förbränning av fossila bränslen, utan att stoppa dem helt.

Även om man skulle kunna uppnå tvågradersmål och liknande genom att bara skära ner på förbränningen av olja och naturgas kommer inte det lösa upp den oerhört svåra globala geopolitiska fråga som rör framförallt relationerna mellan Ryssland+Mellanöstern och USA+EU+Kina. Detta kan jämföras med det tidigare nämnda exemplet om att man också kan minska koldioxidutsläppen utan någon som helst hänsyn till den utbredda fattigdomen. Återigen: vikten av metod får absolut inte underskattas. Följande är tre av mina förslag på lösningar på klimatfrågan som jag menar inte bara minskar klimatförändringarna, utan också hjälper till att lösa de problem som världen lider av gällande geopolitik (tänk vanligt styrelseskick i oljerika länder), brist på ekonomisk utveckling, och minskad biologisk mångfald:

  • Ett avtal skrivs under av världens ledande ekonomier där man förbinder sig att öronmärka en viss andel av BNP för energiforskning
  • USA och EU minskar sina handelshinder, påbörjar en avveckling av sina jordbrukssubventioner samt upphäver merparten av sina ekonomiska sanktioner mot andra länder
  • Länder som har regnskog följer Costa Ricas exempel och omvandlar den till naturreservat som kan generera vinst genom ekoturism, samt vidtar andra åtgärder för att minska regnskogsskövlingen

Dessa tre punkter hoppas jag att man åtminstone berör under förhandlingarna i Köpenhamn, och att man återkommer till dem under kommande möten. Jag tycker det är otroligt viktigt att se sambanden mellan handelshinder, fattigdom och miljöförstöring. Pratar man sedan specifikt om koldioxidutsläpp skulle jag säga att relationen mellan dessa är ännu viktigare. Att ersätta svedjebruk och regnskogsskövling med högteknologiska jordbruk och naturreservat gör inte bara världens fattiga människor en tjänst, utan också klimatet.

För övrigt är jag heller inte helt främmande för en global koldioxidskatt; alla förslag på hur man ska skynda på framställningen av nya energikällor bör övervägas. Men det är viktigt att det görs i kombination med forskning; annars blir det bara utvecklingshämmande. Och visst, riktat kvalitativt bistånd kommer säkert kunna göra någon nytta också, men i mina ögon är det faktiskt viktigare att man ser till att öka världshandeln och människors möjligheter till arbete och självförsörjning.

Simon Hedlin Larsson