Tag Archives: Europa

Europas storhetstid – början på slutet

Förutom asiatiska företag går även asiatiska universitet framåt. Det skriver Richard C. Levin, rektor på Yale, i New York Times, och även i maj/juni-numret av Foreign Affairs. Och frågan är hur länge Europa kan fortsätta hävda att de ska konkurrera med övriga världen med hjälp av kunskap.

Är det någon på allvar som tror att en medelstudent från Stockholms universitet kan så mycket mer än en medelstudent från Singapore National University? Vad är det för magiskt som lärs ut på europeiska universitet som inte kan läras ut någon annanstans i världen? Högmod går före fall…

Simon Hedlin Larsson

Låt inte extremisterna vinna

Mycket kan sägas om Lars Vilks. Han är många gånger ganska arrogant, och tillhör en kulturelit som tror på objektiv konst och menar att vi vanliga vardagliga människor inte förstår vad konst egentligen är. För en som tror på demokrati och på värdet av pluralism kan det därför vara lite olustigt när Vilks i TV och tidningar raljerar över hur lite vanligt folk kan om konst.

“Boken” Arx som “skrevs” med stenar och rättsliga övertramp i Kullabergs naturreservat kan man ha en del åsikter om. Detsamma gäller argumentet att lagbrott och rättsliga följder skulle vara en del av själva konstverket. Visst har konsten en viktig uppgift i att provocera, men om brott kan försvaras i konstens namn, vem beslutar i sådana fall vilka brott som ska vara okej och inte, eftersom det förmodligen lär vara få konstnärer som stödjer anarki? Fast sådana invändningar kanske bara någon har som inte tillhör eliten som förstår sig på konst…

Gällande den uppmärksammande rondellhunden kan man nog konstatera att det var ganska – för att inte säga mycket – onödigt att rita den. Att teckningen skulle uppröra kunde vem som helst räkna ut, och oavsett hur viktigt man än anser det vara att provocera kan tänka lite på konsekvenserna först. Någon kanske argumenterar för att detta var precis vad den europeiska debatten om mångkulturalism och tolerans behövde, men när främlingsfientliga partier växer sig starkare, minareter förbjuds, slöjor stoppas och burkor ifrågasätts, är det verkligen större spänningar mellan olika samhällsgrupper som Europa behöver? När ska processen inledas då (främst, men inte enbart) kristna och muslimer börjar fokusera på vad de har gemensamt, istället för vad som skiljer dem åt?

Hur som helst, oavsett vad man tycker om Lars Vilks konstnärliga eller politiska gärning, hans elitistiska åsikter och hans verk är i alla fall en sak klar. Han har precis lika stor rätt som vem som helst att yttra sina åsikter – hur korkade och onödiga de än må vara. Vilks bör som alla konstnärer, tyckare och offentliga personer kritiseras och granskas. Men alla de mordhot (och misstankar om) förberedelser till attentat som förkommer (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12) hör naturligtvis aldrig hemma i ett civiliserat land. Det svenska samhällets viktigaste uppgift är nu att skydda yttrandefriheten, både genom att försvara Vilks och genom att möta intoleransen med tolerans. Börjar man istället förbjuda burkor och minareter leder det bara till att extremisterna vinner.

“Je ne suis pas d’accord avec ce que vous dites, mais je me battrai jusqu’à la mort pour que vous ayez le droit de le dire.”

Voltaire kunde inte ha sagt det bättre.

Simon Hedlin Larsson

Öster om New York och väster om Seattle

I Newsweek, 23/11-09 presenterades resultatet från en global opinionsundersökning. Amerikanska föräldrar fick frågan om de tyckte det var viktigt att deras barn hade “knowledge of the world’s cultures” för att de skulle kunna vara innovativa och kreativa. Endast fyra procent svarade ja. Men så ställdes ju frågan till personer från den federala stat där somliga tror att Europa är ett land (varning för skratt).

Simon Hedlin Larsson

Ska Europa tillhöra framtiden eller dåtiden?

“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”

Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.

Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.

Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också  dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.

Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i  internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.

Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.

Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.

För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?

Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.

Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.

Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: