Tag Archives: extremism

Slöjdebatten: Ett försök till nyansering

Det finns tre sorters debatter av idiotisk art: korkad debatt, oerhört korkad debatt och slöjdebatten.

Debatten om slöjans vara eller icke vara är infekterad, osaklig, onyanserad och fylld av känsloargument. Media och högljudda tyckare har försökt dualisera frågan till att helt enkelt handla om pro eller con, vilket man har gjort antingen på grund av okunskap eller av en strävan att polarisera.

Faktum är att det finns många olika perspektiv på frågan, och i synnerhet de som målas upp som tillhörande nej-sidan har mycket disparata åsikter och uppfattningar. Det gäller inte minst vad det är för typ av politisk åtgärd man egentligen önskar. En del vill förbjuda specifikt muslimska klädesplagg, medan andra vill förbjuda alla ansiktstäckande klädesplagg. Dessutom finns det subgrupper som tycker olika om var förbudet bör gälla. Skälen till och tankarna bakom ståndpunkterna går också isär och här följer därför en reflekterande redogörelse kring dessa två huvudperspektiv med två respektive “underargument”.

Förbud mot specifika klädesplagg, exempelvis burka och niqab

Islamskepticism. De som vill förbjuda specifika klädesplagg, nästan alltid muslimska sådana och oftast burka och niqab, bör inte kunna ha särskilt många fler argument för sin åsikt än att de är skeptiska mot islam eller menar att dessa klädesplagg handlar om kvinnoförtryck. Många tycker nog att islamskepticismen är mycket osaklig, men om de som vill förbjuda just burka och niqab vågade stå för att de är tveksamma till islam och att det är det egentliga argumentet till deras åsikter skulle debatten om denna fråga åtminstone kunna börja handla om rätt saker. Alldeles för många verkar dölja sina motiv bakom svepskäl som dålig kommunikation. Men om man nu är frustrerad över vad man tror är en misslyckad invandring, men som egentligen är en misslyckad integration – kan man inte bara säga det då? Lägg alla korten på bordet istället för att hitta på andra argument.

Om detta för övrigt når någon centerpartist som känner Staffan Danielsson eller Lennart Pettersson kan ju den gärna få svara om den tror att Danielsson och Pettersson bara var slarviga när de skrev riksdagsmotionen 2009/10:K250 (kanske fel sak att vara slarvig med dock?). Annars är det mycket lätt att tolka motionen som att Danielsson och Pettersson bara är emot just burka och niqab, då de uttryckligen skriver att riksdagen ska “… återkomma med förslag om tydliga gränser för användningen av burka eller niqab i Sverige”. Om så är fallet håller ju knappast Danielssons argument som han drog i SVT Debatt att han hör dåligt, för då borde ju motionen gällt alla klädesplagg som är ansiktstäckande, och inte bara “användningen av burka eller niqab”. Därför vore det bra om Danielsson och Pettersson kunde klargöra om de antingen är skeptiska mot islam som religion, om de gör detta för muslimska kvinnors skull, eller bara slarvade när de skrev motionen.

Kvinnoförtryck. Och då går vi in på vad som borde vara det andra huvudsakliga argumentet bakom att vilja förbjuda just muslimska klädesplagg som burka, niqab, hijab och chador. Somliga hävdar att dessa klädesplagg symboliserar det kvinnoförtryck som finns inom delar av islam. Vad man vill är alltså att förbjuda symboler som är förknippat med hemskheter. Frågan är dock vad som händer med samhället om man ska börja förbjuda symboler. Ska det vara förbjudet att skriva SS i en följd? Blir hammaren och skäran bannlyst? Kommer Kinas, Kubas, Irans och Rysslands respektive flagga att censureras? Och vad händer egentligen med färgen rött?

När man ändå är i farten kanske man också borde passa på att förbjuda att ha mustasch? Dessutom undrar man ju vad som sker med de tio svenskar som heter Himmler; måste de byta namn? Talar vi om att stoppa symboler för förtryck borde ju själva ordet “kommunism” resultera i böter. Tveklöst.

Det kan också vara lämpligt att nämna att det finns en mindre grupp som menar att burka och niqab inte bara är symboler för kvinnoförtryck, utan också är exempel på kvinnoförtryck. Att de mot sin vilja tvingats att bära exempelvis burka eller hijab. Men kan man inte fråga de kvinnor som bär slöja om de har blivit tvingade av någon annan till att göra det? Hur många är det som svarar ja på det?

Någon som läser detta menar säkert på att om de är förtryckta så skulle de inte säga det. Okej, det är ett rimligt argument. Men menar den personen då att vi också bör förbjuda giftemål, eftersom många människor tvingas in i det med?

Man måste göra skillnad på förtryck och fri vilja. Det går inte att förbjuda handlingar hur som helst bara för att vissa blir förtryckta genom dessa. I många fall är ju lagstiftning faktiskt förtryckande, se exempelvis bara på Nordkorea där det finns fyra tillåtna frisyrer lagstadgade. Med en generell förbudslogik borde man ju i sådana fall kanske lagstifta mot lagstiftning. Om man vill vara konsekvent, det vill säga. Och det vill ju de flesta inte.

Bilden är hämtad här.

Förbud mot ansiktstäckande klädesplagg

Kommunikation. Att förbjuda alla ansiktstäckande klädesplagg känns som en mer vettig linje att driva, framförallt för att den inte fastnar i samma spår av inkonsekvens och särbehandling som de som vill förbjuda specifika klädesplagg. Ett vanligt argument för det förstnämnda är att det är svårt att kommunicera med personer som bär burka och niqab, som ju täcker stora delar av ansiktet. Burka, niqab, tomtemasker och sopsäckar över huvudet vållar problem framförallt för personer som är anställda inom vård och utbildning där muntlig kommunikation i de flesta fall är a och o. Och här bör det vara upp till rektorer och andra arbetsgivare att bestämma vad som gäller på respektive skola, sjukhus och övriga arbetsplatser.

Söker en person jobbet som säljare och inte vill ta chefen i hand under anställningsintervjun är det rimligt att neka denne jobbet, oavsett vad personen har för grund för att inte vilja skaka i hand. Kräver en skola dress code (se exempelvis JENSEN gymnasium) för personalen och en anställd inte vill följa dress coden – oavsett anledning till detta – får denne helt enkelt finna sig i situationen. Föreligger sakliga skäl bestämmer arbetsgivaren och då ska ingen religion eller annan institution särbehandlas. Varför denna linje är fullt rimlig är för att den är rationell, konsekvent och inte har någonting specifikt med religioner att göra.

En del vill flytta ansvaret från arbetsgivare och föra in detta i lagboken, och dessutom reglera att det ska gälla även människor som vistas på dessa platser, inte enbart anställda. För de som har förtroende för att varje arbetsgivare är kapabel att fatta detta beslut själv, och även utfärda policies som gäller för andra personer som vistas på deras mark, vore detta ett olyckligt beslut. Men av de förslag på förbud som framförts vore detta förmodligen det minst dåliga.

Identifikation. Detta argument hörs sällan i Sverige, men tas upp på en del håll i Europa, inte minst i den belgiska debatten. Det har diskuterats en del huruvida allt från ligister till terrorister skulle kunna dölja sina identiteter under ansiktstäckande klädesplagg, varför dessa borde förbjudas på offentliga platser. Återigen, förespråkar man ett förbud av alla ansiktstäckande klädesplagg är man åtminstone konsekvent och resonemanget går därför att köpa som sådant, även om det emellertid finns goda skäl att tro att många gömmer sin islamskepticism bakom argumentet om identifikation.

Hur som helst, trots att det finns en saklig grund för att förbjuda ansiktstäckande klädesplagg på grund av identifikationsproblem är även denna typ av förbud problematiskt. För vad man då gör är ju att i praktiken förbjuda människor från täcka delar av deras ansikten. Skulle detta förbud införas skulle det knappast vara det värsta som hänt samhället, men nog lär det vålla i alla fall ett par problem.

Ska man på fest och vill bära en mask, exempelvis, får man vänta tills man är där med att sätta på sig masken. Råkar man ta på den på offentlig plats blir det böter. Detsamma gäller personer som deltar i festivaler, karnevaler och uppträdanden som i sådana fall skulle tvingas till att inte spexa till sina utstyrslar för mycket. Även solglasögon – som i allra högsta grad förhindrar identifikation – bör räknas in här och också förbjudas. Dessutom finns det ju ett hundratal personer eller så med dermatologiska sjukdomar som för att lindra/förhindra symptom bär ansiktstäckande klädesplagg under vintertid som inte längre skulle ha rätt till denna möjlighet. Och säg nu inte att dessa som drabbas tillhör en mycket liten grupp människor, för hur många är det egentligen som bär burka eller niqab i Sverige? Femtio personer?

Sedan finns en helt annan aspekt också och det är: vilken nytta skulle ett förbud egentligen leda till? Huliganer som kastar gatsten eller möts på pendeltågsstationer för att slåss täcker ibland ansiktet för att inte kunna bli identifierade i övervakningskamer. Men varför skulle de strunta i att täcka ansiktet bara för att man införde ett förbud? Detta kommer ju bli en lag som bara slår mot de laglydiga och endast har en mycket marginell betydelse för att bekämpa kriminalitet.

Och att detta skulle vara en metod för att bekämpa terrorism är ju rent trams, och förmodligen bara ett svepskäl för att dölja andra åsikter som man känner sig mindre bekväm med. Sedan när bryr sig terrorister ifall de kan åka på en veckas fängelse eller några dagsböter? Varför skulle en självmordsbombare bry sig om lagar som förbjuder en från att täcka ansiktet? Varför skulle en självmordsbombare ens täcka sitt ansikte? Skulle den vara rädd för att åka fast eller?

Slutsats. Som konstaterat har många försökt dualisera debatten om burka, niqab, hijab och chador till att handla om ja eller nej till förbud. Men på förbudsidan finns det åtminstone två olika slags approacher, som ytterliggare kan delas upp i skilda åsikter om var ett eventuellt förbud bör gälla. Till dessa två approacher hör också minst fyra sorters argument som har redogjorts för och analyserats här.

Islamskepticism lär nog många mena är det mest osakliga argumentet, och trots det lär nog flera anse att det är det vanligaste argumentet. Kanske syns argumentet inte så väl emellertid just på grund av att det uppfattas som osakligt, varför många istället väljer att argumentera utifrån någon av de andra tre ståndpunkterna: kvinnoförtryck, kommunikation och identifikation. Av dessa tre är resonemanget om kvinnoförtryck minst rimligt eftersom det ofta förefaller sig vara inkonsekvent och svårt att hålla ihop när det kommer till andra symboler förknippat med (eller exempel på) kvinnoförtryck och övrigt förtryck.

Att argumentera för att allmänt förbud av ansiktstäckande klädsel när det gäller identifikation finns det en vettig tanke bakom, men frågan är om en sådan lag skulle ge något resultat. Även på denna punkt känns det i flera fall som man söker ett svepskäl och som om identifikationsargumentet egentligen döljer en helt annan agenda.

Kommunikationsargumentet framstår helt klart som det mest sakliga, och här kan man också peka på hur ett eventuellt förbud i lag skulle kunna ge önskat resultat. Dock finns det argument för att vara skeptisk även mot detta. Är det inte bättre att överlåta frågan till landets arbetsgivare istället för att politiker genom trubbiga lagar ska fatta oflexibla beslut där undantag inte tillåts? Och sist men inte minst, kan vi inte bara släppa denna fråga och låta människor få bära burka och niqab om de vill?

Striden mot religiös extremism – som exempelvis islamismen – och kvinnoförtrycket bör tas på andra områden.

Simon Hedlin Larsson

Hur galna är Sverigedemokraterna?

Alex Bengtsson, utbildningssamordnare på Stiftelsen Expo skriver om ett tidigare debattinlägg av Philip Wendahl, sekreterare Liberal Mångfald:

I sitt senaste utspel /…/ försöker Wendahl påskina trovärdighet då han jämställer fundamentalistiska islamister med sverigedemokrater. Så långt inget galet. Det finns likheter i den verklighetsfrånvända världsbild som Sverigedemokraterna och fundamentalistiska islamister besitter.

Är Bengtsson månne tro beredd att likställa fundamentalistiska islamister även med vänsterpartister och miljöpartister? Förmodligen inte (även om en artikel med sådant budskap skulle mottagas med glädje). Och det är just det som är felet med hela debatten om Sverigedemokraterna. Många vill peka ut SD som extremister och galningar vars verklighetsuppfattning är helt rubbad – men hur står det egentligen till med andra partier?

Att Sverigedemokraternas syn på invandring är värd att kritisera på otaliga punkter är tveklöst. Men det är även Vänsterpartiets skolpolitik och Miljöpartiets syn på genmodifierade organismer. Att Sverigedemokraterna skulle ha en “verklighetsfrånvänd världsbild” på grund av de har en politik som man kan ha många invändningar emot är ett märkligt resonemang. Den som representerar ett parti som inte driver en politik som man kan ha många invändningar emot kastar första stenen.

Simon Hedlin Larsson

Dags att göra skillnad på islam och islamism

Helt rätt av integrationsminister Nyamko Sabuni att kartlägga islamistisk extremism. När slöjförbud råder i Frankrike och minaretförbud införs i Schweiz är behovet av att skilja på vanliga muslimer och religiösa extremister mycket stort. Det gäller emellertid att vara mycket konsekvent på en rad punkter:

  • Alla religioner ska behandlas likadant och kunna kritiseras öppet
  • Alla former av religiös extremism och “gudomliga lagar” ska motverkas
  • Absolut religionsfrihet råder, men den måste utövas inom ramen för ett lands lagar och regler
  • Ingen person kan utkrävas ansvar för vad andra personer med samma religion gör; men det är viktigt att man tar avstånd från sådant som man som individ tycker är fel, vilket såklart även gäller icke-religiösa personer

Självklarheter kan tyckas. Men med tanke på en del tidigare kommentarer känns det ibland nödvändigt att slänga in en och annan brasklapp och överpedagogiskt förtydligande.

Simon Hedlin Larsson

Låt inte extremisterna vinna

Mycket kan sägas om Lars Vilks. Han är många gånger ganska arrogant, och tillhör en kulturelit som tror på objektiv konst och menar att vi vanliga vardagliga människor inte förstår vad konst egentligen är. För en som tror på demokrati och på värdet av pluralism kan det därför vara lite olustigt när Vilks i TV och tidningar raljerar över hur lite vanligt folk kan om konst.

“Boken” Arx som “skrevs” med stenar och rättsliga övertramp i Kullabergs naturreservat kan man ha en del åsikter om. Detsamma gäller argumentet att lagbrott och rättsliga följder skulle vara en del av själva konstverket. Visst har konsten en viktig uppgift i att provocera, men om brott kan försvaras i konstens namn, vem beslutar i sådana fall vilka brott som ska vara okej och inte, eftersom det förmodligen lär vara få konstnärer som stödjer anarki? Fast sådana invändningar kanske bara någon har som inte tillhör eliten som förstår sig på konst…

Gällande den uppmärksammande rondellhunden kan man nog konstatera att det var ganska – för att inte säga mycket – onödigt att rita den. Att teckningen skulle uppröra kunde vem som helst räkna ut, och oavsett hur viktigt man än anser det vara att provocera kan tänka lite på konsekvenserna först. Någon kanske argumenterar för att detta var precis vad den europeiska debatten om mångkulturalism och tolerans behövde, men när främlingsfientliga partier växer sig starkare, minareter förbjuds, slöjor stoppas och burkor ifrågasätts, är det verkligen större spänningar mellan olika samhällsgrupper som Europa behöver? När ska processen inledas då (främst, men inte enbart) kristna och muslimer börjar fokusera på vad de har gemensamt, istället för vad som skiljer dem åt?

Hur som helst, oavsett vad man tycker om Lars Vilks konstnärliga eller politiska gärning, hans elitistiska åsikter och hans verk är i alla fall en sak klar. Han har precis lika stor rätt som vem som helst att yttra sina åsikter – hur korkade och onödiga de än må vara. Vilks bör som alla konstnärer, tyckare och offentliga personer kritiseras och granskas. Men alla de mordhot (och misstankar om) förberedelser till attentat som förkommer (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12) hör naturligtvis aldrig hemma i ett civiliserat land. Det svenska samhällets viktigaste uppgift är nu att skydda yttrandefriheten, både genom att försvara Vilks och genom att möta intoleransen med tolerans. Börjar man istället förbjuda burkor och minareter leder det bara till att extremisterna vinner.

“Je ne suis pas d’accord avec ce que vous dites, mais je me battrai jusqu’à la mort pour que vous ayez le droit de le dire.”

Voltaire kunde inte ha sagt det bättre.

Simon Hedlin Larsson

Lärdomar om terrorismen från 00-talet

Det finns tre viktiga lärdomar att dra av det misslyckade terrorattentatet i Detroit under juldagen förra året, samt det politiska och mediala efterspelet som följde: 1) varken antalet personer som använder sig av politiskt våld eller deras aggregerade vilja att skada andra människor minskar av att miljarder läggs säkerhetskontroller, oavsett om de införs på flygplatser, båtterminaler eller tågstationer – dessa leder enbart till en skentrygghet som i praktiken inte gör någon av oss säkrare. 2) terrorism bygger i grund och botten på religiös fundamentalism eller element som normalt förknippas med religiös extremism (högre syfte som är viktigare än livet på jorden, absoluta sanningar som på grund av sin absolutism inte behöver diskuteras, intolerans mot andra livsåskådningar, etc). Dessa två konstateranden resulterar sedermera i slutsatsen 3) minskad terrorism kräver ökad sekularisering i världen, något som till stor del hänger ihop med fattigdomsbekämpning.

På denna blogg har dessa tre punkter tagits upp bland annat här, här och här. Och idag skriver även Peter Wolodarski, politisk redaktör på Dagens Nyheter, en artikel med ett liknande tema:

“De som förespråkar utökade kontroller hävdar att dessa gör oss mer trygga, men ingen skanner i världen kan avslöja extrema ideologier och våldsamma tankar. Det krävs människor som tänker, talar och samarbetar för att hindra terrorister som Abdulmutallab, inte fler apparater.”

Wolodarski kommenterar vidare:

“Säkerhetsfiaskot på juldagen kommer ändå att ge skjuts åt dem som vill flytta fram övervakningssamhällets positioner, men den fråga som världens politiker borde ställa sig är vilken nytta kontrollapparaten gör.”

Artikeln avslutas med att konstatera att ökade säkerhetskontroller och integritetskränkningar knappast gör människor speciellt mycket säkrare:

“Symtomatiskt nog slutade 00-talet som det började: med islamistisk terror i luften. Det utlöser garanterat mer övervakning, kontroller och avlyssning, men vi bedrar oss själva om vi tror att 10-talet för den skull blir tryggare.”

Just så är det.

Simon Hedlin Larsson