Tag Archives: fattigdomsbekämpning

Skriver Kielos mot bättre vetande?

Det är ibland lite märkligt att läsa Katrine Kielos ledarkrönikor i Aftonbladet, för trots att hon är påläst noterar man inte sällan resonemang som helt enkelt inte går ihop. Och man får dessutom känslan av att hon själv vet om det. Ta exempelvis dagens artikel. Hon skriver:

Ekonomerna har i hög grad sluppit klander för finanskrisen. Vi har rasat mot de mer uppenbara skurkarna. Men giriga bankmän gillar trots allt inte att förlora pengar – så varför tog de dessa hisnande risker? De följde ekonomernas teorier.

Den första meningen håller ju inte för fem öre, och Kielos som läser Financial Times, och säkert även New York Times och The Economist, lär veta precis hur mycket kritik ekonomer såväl som den ekonomiska vetenskapen har fått sedan krisens utbrott. Vad gäller bankernas risktagande så var ju de största riskerna man tog knutna till högrisklånen på bostadsmarknaden, de så kallade subprimelånen. Och att man investerade i subprimelånen berodde på en rad faktorer – däribland felaktigt hög rating av S&P med flera – och inte minst på att finansinstitutionerna Fannie Mae och Freddie Mac (government-sponsored enterprises) köpte hälften av alla högrisklån; att staten är inblandad gör ju att riskerna blir mycket mindre eftersom man alltid har någon att sälja till.

Att man köpte subprimelån hade därför lite att göra med “ekonomernas teorier” och betydligt mer att göra med att det såg ut att vara en lukrativ investering. Visst kan man skylla hela finanskrisen på efficient-market hypothesis, men då bortser man helt från det faktum att politikerna redan på 1990-talet byggde och formade en i längden ohållbar marknad.

Kielos skriver även en, för vänstern, ganska självironisk kommentar:

Förklaringen [till den ekonomiska vetenskapens påstådda utbredning] ligger i den religiösa karaktär som ekonomin har antagit. Den har fått för sig att den är en naturvetenskap. Att människors egenintresse fyller samma funktion i samhällssystemet som gravitationen gör i solsystemet.

Nationalekonomin har alltså gått och inbillat sig att den är en naturvetenskap? Vad är då behavioral economics som fått alltmer uppmärksamhet och större inflytande under de senaste åren? Senast förra året utkom en uppmärksammad bok inom just behavioral economics kallad Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy, and Why It Matters for Global Capitalism författad av bland annat George A. Akerlof.

Och ironiskt nog för sammanhanget har Akerlof belönats med Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (2001), det pris som Kielos i samma krönika hävdar brukar tilldelas upphovsmän till ekonomiska teorier som “bygger på antaganden om mänskligt beteende som inte har något att göra med mänskligt beteende” och som “sedan [använder] onödigt krånglig matematik och kommer slutligen fram till en slutsats som inte stämmer”. Ironin blir särskilt tydlig om man citerar Nobelstiftelsens hemsida och motivering till varför Akerlof faktiskt fick priset: “for [his] analyses of markets with asymmetric information”.

Dessutom är det konstigt att Kielos anklagar ekonomer för att gå och tro att de är naturvetare. Det är ju snarare naturvetare som går och tror att de är ekonomer och att deras naturvetenskapliga förhållningssätt går att applicera på samhällsekonomiska fenomen. Och vad bättre än debatten om boken Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) illustrerar just detta? Den svenska vänstern tror, precis som författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett själva, att naturvetenskapliga, djupt positivistiska, metodologier (som starkt är förknippade med den retrospektivitet som utmärker många epidemiologers arbete) är direkt applicerbara på något så otroligt komplext som internationell ekonomi.

Kielos tillhör alla dem från den svenska vänstern som har hyllat Jämlikhetsanden och därför låter det som ett skämt när hon anklagar ekonomer för att leka naturvetare. John Kay tillhör alla de ekonomer som, tvärtom, har kritiserat specifikt W&P:s metodologi för att vara för naturvetenskaplig och induktivt positivistisk för att kunna leda till riktiga slutsatser. Gravelle et al, också ekonomer, har skrivit på ett liknande tema under rubriken ‘Income, Income Inequality and Health: What can we Learn from Aggregate Data?’  Lynch et al likaså, och de landar i exakt den slutsats som här har försökt framföras så många gånger tidigare: den enda gången ekonomisk jämlikhet har en signifikant positiv relation till hälsa är i de fall då jämlikheten ökar på grund av att man ökar välståndet för de sämst ställda (vilket i vanligt språkbruk innebär fattigdomsbekämpning). För en närmare kritik av just W&P:s metodologi rekommenderas Jen et al, ‘Global variations in health: Evaluating Wilkinson’s income inequality hypothesis using the World Values Surve’ och Johnston et al, “On inequality and health, again: A response to Bernburg, and Barford, Dorling and Pickett”.

Men det värsta i Kielos ledarkrönika är inte skuldbeläggningen av bankdirektörerna, anklagelserna mot den ekonomiska vetenskapen som inbillat naturvetenskaplig, eller den uppenbara paradox detta innebär då hon samtidigt försvarar en bok om ekonomisk jämlikhet skriven av epidemiologer. Det värsta är att hon helt okritiskt lyfter den excentriske finansmannen George Soros:

George Soros, ekonom och finansman (känd i Sverige sedan han 1992 spekulerade mot den svenska kronan) satsar 50 miljoner dollar i institutet. Soros har under lång tid stött progressiva tankesmedjor och har nu bestämt sig för att bidra till att skapa en ny ekonomisk vetenskap. Det är inte en dag för tidigt.

Vänstern brukar ofta anklaga kapitalismen och nyliberalismen för att göra rika människor rikare på andras bekostnad. Detta stämmer absolut inte; inget system har lett till en sådan välståndsutveckling och fattigdomsbekämpning som konkurrensen och entreprenörskapet orsakat av just den fria marknaden. Ska man tala om att bli rik på någon annans bekostnad borde Kielos istället såga Soros som ju byggde hela sin förmögenhet på andras förluster. Valutaspekulationer – som när Soros knäckte Bank of England – handlar ju uteslutande om att vinna på att någon annan förlorar – ett rent nollsummespel.

Anledningen till att Kielos inte verkar ha någon kritik att framföra mot Soros får väl då antas bero på att han skänker pengar till ändamål som gynnar den politiska vänstern. Och om så är fallet vore det just typiskt. Den svenska vänstern har ju gjort sig känd för att man inte har något emot att spendera andras pengar så länge de går till sådant som man själv anser är goda ändamål…

Simon Hedlin Larsson

En vettig röst i biståndsdebatten

Om man vill diskutera världens utveckling är svensk media ett dåligt forum. De få kloka personer som lyckas göra sina röster hörda är få och blir ofta kallade för extrema nyliberaler och avfärdade som galningar. Det som är mest sorgligt är naturligtvis att världens fattigaste och mest utsatta människor förlorar på att Sverige och EU driver en dålig handels- och biståndspolitik. Men det är också bra sorgligt att den svenska biståndsdebatten verkar ha så svårt att ta åt sig vad den internationella forskningen och omvärldens erfarenheter säger. Tänk om man diskuterade lite mer Robert H. Bates, Abhijit V. Banerjee och Angus Deaton – vilken skillnad det hade blivit på debattklimatet.

Nu har emellertid – glädjande nog – en av dessa få kloka röster gjort sig hörd, och dessutom på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Hans Bergström, före detta chefredaktör, skriver:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Fattigdomsbekämpning borde vara det viktigaste gemensamma målet för alla världens länder. Och även om minskad fattigdom inte är svaret på allt är ökat välstånd för de fattigaste tveklöst en av flera faktorer i att lösa allt från krig, vattenföroreningar och förtryck, till klimatfrågan, narkotikahandel och religiös extremism. Just eftersom det är så otroligt viktigt att minska världsfattigdomen är det också viktigt att vi gör det som faktiskt är rätt och inte det som känns rätt.

Det bästa exemplet på internationell känslopolitik är förmodligen enprocentsmålet (eller skuldavskrivningar), som syftar till att rika länder ska avsätta motsvarande en procent av BNI till bistånd. Notera alltså att enprocentsmålet är en relativ summa av ett lands totala produktion justerat för faktorinkomster. Det har således ingenting att göra med att vi hoppas kunna bygga säg 40 000 skolor, 25 000 sjukhus, 1 250 mil väg, 60 000 vattenbrunnar eller 5 000 mikrokreditinstitutioner – något konkret och absolut. Allt handlar bara om att landet ska skänka en procent av den egna inkomsten, oavsett hur stor eller liten den är. Detta är klassisk vänsterpolitik byggd på känslor. Det ska svida och det ska ske genom kollektivt tvång – annars fungerar det inte.

Och kanske är det därför föga förvånande att när irrationella känslor har fått styra utrikespolitiken under så pass lång tid har också mycket liten utveckling skett. Tar man bort den kinesiska fattigdomsbekämpningen, det vill säga enbart räknar den utomkinesiska fattigdomen, har den på en tjugoårsperiod tyvärr varit mer eller mindre konstant. En stark global befolkningsökning har naturligtvis gjort att fraktionen absolut fattiga är färre än för tjugo år sedan, men det är minst lika många hungriga magar att mätta, och det är minst lika många människor som lever under helt obegripligt dåliga förhållanden. Det är det viktiga och det vi måste förhålla oss till.

Hans Bergström är inne på samma tema (även om han citerar enbart den afrikanska fattigdomen och inte den utomkinesiska):

Trots massiva, internationella och svenska, biståndsinsatser lever i dag närmare hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom – i stort sett samma andel som för tre decennier sedan.

Samtidigt har ekonomierna i många av Ost­asiens länder vuxit utomordentligt snabbt och hundratals miljoner människor har tagit sig ur djup fattigdom – en i världshistorien helt unik utveckling.” Varför tar man i den svenska biståndspolitiska debatten aldrig upp frågan varför denna skillnad, frågar [Nils Börje] Tallroth.

Ja, det är en bra fråga. Förmodligen för att om man kikar på Asiens utveckling så måste man se och bekräfta handelns enorma betydelse för utveckling och välstånd, och det är något stora delar av vänstern helst vill undvika. En del av vänstern, globaliseringsmotståndarna, tror att man dör eller blir allvarligt sjuk av att byta jobb och vill därför ha mer robusta skyddstullar och ökade subventioner för att minimera konkurrensen från andra företag. En annan del av vänstern, miljöpartiklarna, är emot den största delen av konsumtionen – som har varit den avgörande delen i det sydostasiatiska miraklet – och menar att mer bistånd och mindre handel leder till en bättre och framförallt en lyckligare värld (det ordinära fenomenet lycka är ju nämligen ett så exemplariskt mål för politiken…).

Vad som egentligen den globala fattigdomsbekämpningen behöver togs upp här senast igår, men även på den punkten levererar Bergström och därför får han sista ordet:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Simon Hedlin Larsson

Rättevisemärkt missar den osynliga handen

Helene Markstedt, generalsekreterare på Rättvisemärkt, skriver i Aftonbladet om konfektyrbolagens brist på ansvarstagande:

För tio år sedan lovade chokladföretagen att hantera problemen genom självreglering. Det är dags att inse att det inte har fungerat.

Detta är ett vanligt diskursivt knep. Man konstaterar en åsikt som om den vore alldeles självklar. Inse att det inte har fungerat, menar Markstedt. Vad tyder på att det inte har fungerat, hade någon kunnat replikera ifall detta hade varit ett muntligt anförande.

Följande artikel från 2008 har det saxats ur tidigare på denna blogg, men eftersom frågan om den giriga kapitalismen ständigt återkommer gör det väl inget om man upprepar sig någon gång ibland:

Cadbury will spend £44m ($87m) over ten years to finance the partnership, starting with a £1m investment in a seed fund this year, and increasing to £5m a year from 2010. The aim of the venture is to show cocoa farmers how to increase yields using fertilisers and by working with each other. It will also help them to find additional sources of income by encouraging them to plant red peppers and mangoes, which can grow beneath cocoa trees, and coconuts, which can grow above them. Moreover, Cadbury has commissioned 850 water wells, serving 150 to 200 people each, which will give women and children liberated from water-fetching duties time to do other things. It intends to finance schools, teachers and libraries.

Is there another motive for the ostensibly philanthropic venture? Without cocoa supplies from Ghana, Cadbury would be in big trouble. The west African country provides all of the cocoa for Cadbury’s British operations and 70% of its worldwide supply. Cadbury says Ghanaian high-quality cocoa gives Dairy Milk, Creme Egg and other Cadbury treats their distinctive taste. It buys one-tenth of the crop produced in Ghana, which is the second-biggest producer after Côte d’Ivoire.

Alarm bells started to ring at the firm’s headquarters when a Cadbury-financed study by the University of Sussex and the University of Accra found that the average production of a cocoa farmer had dropped to 40% of potential yield, and that the children of cocoa farmers did not want to work in the family business any more. Ghanaian farmers have six children on average and farm tiny plots of land of around two hectares. Some have annual incomes of as little as £450.

So Cadbury decided to do something that it hopes will secure its supply—and make it look virtuous. It could have signed up to Fairtrade, an international social movement that promotes the payment of above-market prices to producers of agricultural commodities in developing countries by setting a floor price, with an additional premium that goes to farmers for reinvestment and social projects. “But we found that productivity, not price, was the problem,” says Alex Cole of Cadbury. Ghanaian cocoa trades at 10% above the average world price of £1,176 per tonne. So Cadbury devised a scheme of its own that is similar to Fairtrade in some respects, but gives it greater flexibility over the terms. /…/

Mars, the biggest American chocolate-maker, does not sell any Fairtrade products in spite of loud clamouring from campaigners, but last year pledged $4.5m over three years for a scheme to improve cocoa farming in west Africa, run in partnership with four non-governmental organisations and a development agency. /…/

Fairtrade and large corporations do not sit naturally together. Fairtrade’s price-adjustment mechanism is intended to insulate small producers from volatile commodity markets and the free-trading, no-holds-barred capitalism that multinational companies espouse. But firms are finding ways to improve the lot of small farmers, and burnish their own reputations, without signing up to Fairtrade’s rules.

Och så var det med det. Men sedan så är ju inte Markstedt heller på något sätt, av naturliga skäl, det minsta objektiv i denna fråga.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

Lärdomar om terrorismen från 00-talet

Det finns tre viktiga lärdomar att dra av det misslyckade terrorattentatet i Detroit under juldagen förra året, samt det politiska och mediala efterspelet som följde: 1) varken antalet personer som använder sig av politiskt våld eller deras aggregerade vilja att skada andra människor minskar av att miljarder läggs säkerhetskontroller, oavsett om de införs på flygplatser, båtterminaler eller tågstationer – dessa leder enbart till en skentrygghet som i praktiken inte gör någon av oss säkrare. 2) terrorism bygger i grund och botten på religiös fundamentalism eller element som normalt förknippas med religiös extremism (högre syfte som är viktigare än livet på jorden, absoluta sanningar som på grund av sin absolutism inte behöver diskuteras, intolerans mot andra livsåskådningar, etc). Dessa två konstateranden resulterar sedermera i slutsatsen 3) minskad terrorism kräver ökad sekularisering i världen, något som till stor del hänger ihop med fattigdomsbekämpning.

På denna blogg har dessa tre punkter tagits upp bland annat här, här och här. Och idag skriver även Peter Wolodarski, politisk redaktör på Dagens Nyheter, en artikel med ett liknande tema:

“De som förespråkar utökade kontroller hävdar att dessa gör oss mer trygga, men ingen skanner i världen kan avslöja extrema ideologier och våldsamma tankar. Det krävs människor som tänker, talar och samarbetar för att hindra terrorister som Abdulmutallab, inte fler apparater.”

Wolodarski kommenterar vidare:

“Säkerhetsfiaskot på juldagen kommer ändå att ge skjuts åt dem som vill flytta fram övervakningssamhällets positioner, men den fråga som världens politiker borde ställa sig är vilken nytta kontrollapparaten gör.”

Artikeln avslutas med att konstatera att ökade säkerhetskontroller och integritetskränkningar knappast gör människor speciellt mycket säkrare:

“Symtomatiskt nog slutade 00-talet som det började: med islamistisk terror i luften. Det utlöser garanterat mer övervakning, kontroller och avlyssning, men vi bedrar oss själva om vi tror att 10-talet för den skull blir tryggare.”

Just så är det.

Simon Hedlin Larsson

Den förödande viljan att göra gott

Det har blivit populärt bland människor att vilja göra gott. Miljörörelsen är ett bra exempel. Men många gånger leder det tyvärr fel och den altruistiska avsikten kan faktiskt få helt motsatt effekt. Miljörörelsen är kanske det bästa exemplet.

Linda Flood skriver i Svenska Dagbladet apropå julen att vi bör nöja oss med det vi har och tänka på hur andra faktiskt har det. En miljard människor knappt kommer få någon mat idag, påpekar hon i hopp om att ge läsarna dåligt samvete. Hon går också till attack mot Marabous reklamkampanj, www.raddajulen.nu, där tillslut ägglikören blev utröstad från Aladdin-asken:

“Ja, man undrar ju hur julen skulle se ut utan Aladdin. Skulle julfriden infinna sig?

Även om reklamkampanjen har gjorts med glimten i ögat, känns den väldigt osmaklig.

/…/

Så glöm chokladen för en stund. Strunta i att barren ramlar av julgranen redan i morgon bitti och att barnen ser missnöjt på den öppnade klappen.”

Måttfullhet, lycka och att tänka på sin omgivning kan ses som tre av miljörörelsens viktigaste signum. Men hur smart är det egentligen att skippa Aladdin-asken på julbordet? Blir fattiga människor rikare av det? Får den som svälter mat på bordet för att svenska folket inte köper choklad till julhelgen?

Verkligen inte. Men detta faktum struntar isbjörnskramarna i som vanligt. Så länge man skär ner på sina konsumtionsvanor har man enligt många miljövänner all anledning att vara stolt – oavsett vilka konsekvenser detta får för omgivningen.

När Flood förespråkar att bojkotta Aladdin-asken av solidaritetsskäl för att visa hänsyn mot världens svältande barn anar hon föga vilket självmål denna uppmaning faktsikt är. Ta exempelvis Cadbury, världens största konfektyrtillverkare, som här om året beslutade att investera i ett tioårsprogram som går ut på att lägga hundratals miljoner kronor på Ghanas kakaobönder. Avsikten är helt och hållet kapitalistisk – Cadbury vill öka böndernas avkastning och maximera sin egen vinst – men ser man till programmets delar består det av att bygga vattenbrunnar, skolor och bibliotek. Man investerar i att lära bönderna att bättre nyttja jorden till att odla fler grödor per kvadratmeter, vilket inte bara hjälper fattiga afrikaner utan också minskar skogsskövlingen och miljöskadorna. Dessutom undervisar man i ledarskap och i hur man organiserar arbetskraften bättre. Vem förlorar på detta, Linda Flood?

Man kan också syna en av det multinationella företaget Kraft Foods (som äger Marabou) konkurrenter, Unilever. Den humanitära organisationen Oxfam följde Unilevers verksamhet i Indonesien under ett par år för att undersöka huruvida livsmedelsgiganten hjälpte eller stjälpte det indonesiska samhället. Resultatet var slående, och man uppskattade att Unilever bidrog till att sysselsätta över 300 000 människor på heltid. Utöver detta betalar man dessutom miljardbelopp i skatt varje år till den indonesiska staten.

Många kapitalistiska jättar, och i synnerhet de som är involverade i konfektyrindustrin och i chokladtillverkning hjälper varje dag många människor att lämna fattigdom och få möjlighet till självförsörjning.

Därför bör människor hädanefter köpa mer choklad, gärna från företag som Cadbury, Unilever och Kraft Foods. Varför inte börja redan i år med att ha en extra Aladdin-ask på julbordet?

God Jul – och glöm inte chokladen!

Simon Hedlin Larsson

Viktiga perspektiv på klimatfrågan och toppmötet i Köpenhamn

Idag öppnades klimattoppmötet i Köpenhamn (COP 15) som kommer pågå i nästan två veckor och beräknas sluta natten till lördag den 19 december (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22). Vad står på spel och vad kan man förvänta sig?

Inför mötet har det varit mycket tjafs om mål inför år 2050, ett nytt Kyotoprotokoll och tvågradersmål. Ärligt talat intresserar detta mig ganska lite. Att minska koldioxidutsläppen är i mina ögon inte särskilt viktigt om man inte också kommer fram till hur man ska minska dem.

Fortfarande är det över en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen och om man ser till fattigdomsbekämpning globalt sedan 1982 är det i praktiken mer eller mindre lika många fattiga utanför Kinas gränser idag som för 30 år sedan. Att statistiken ser bra ut handlar således om att 500 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom, medan problemen dessvärre fortfarande hopar sig i Afrika, Latinamerika, samt övriga delar av Asien.

Att bara skriva under ett nytt Kyotoprotokoll där man förbinder sig till att exempelvis minska koldioxidutsläppen med 40-60 procent fram tills 2050 kan innebära problem för utvecklingen i såväl rika som fattiga länder – skillnaden är bara att för den som nästan ingenting har blir smällen hårdare.

Därför är det enligt min mening oerhört väsentligt att diskutera metod och inte bara mål för att ambitionen om att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären inte ska krocka med annat som är viktigt, exempelvis då att komma till bukt med svält och sjukdomar.

Eftersom det inte ser ut att bli ett nytt skriftligt avtal på detta klimattoppmöte i Köpenhamn hoppas jag att man istället ägnar tiden åt att diskutera just tillvägagångssätten för att minska koldioxidutsläppen. Jag tror mycket på forskning och min förhoppning inför framtiden är inte att minska koldixiodutsläppen från förbränning av fossila bränslen, utan att stoppa dem helt.

Även om man skulle kunna uppnå tvågradersmål och liknande genom att bara skära ner på förbränningen av olja och naturgas kommer inte det lösa upp den oerhört svåra globala geopolitiska fråga som rör framförallt relationerna mellan Ryssland+Mellanöstern och USA+EU+Kina. Detta kan jämföras med det tidigare nämnda exemplet om att man också kan minska koldioxidutsläppen utan någon som helst hänsyn till den utbredda fattigdomen. Återigen: vikten av metod får absolut inte underskattas. Följande är tre av mina förslag på lösningar på klimatfrågan som jag menar inte bara minskar klimatförändringarna, utan också hjälper till att lösa de problem som världen lider av gällande geopolitik (tänk vanligt styrelseskick i oljerika länder), brist på ekonomisk utveckling, och minskad biologisk mångfald:

  • Ett avtal skrivs under av världens ledande ekonomier där man förbinder sig att öronmärka en viss andel av BNP för energiforskning
  • USA och EU minskar sina handelshinder, påbörjar en avveckling av sina jordbrukssubventioner samt upphäver merparten av sina ekonomiska sanktioner mot andra länder
  • Länder som har regnskog följer Costa Ricas exempel och omvandlar den till naturreservat som kan generera vinst genom ekoturism, samt vidtar andra åtgärder för att minska regnskogsskövlingen

Dessa tre punkter hoppas jag att man åtminstone berör under förhandlingarna i Köpenhamn, och att man återkommer till dem under kommande möten. Jag tycker det är otroligt viktigt att se sambanden mellan handelshinder, fattigdom och miljöförstöring. Pratar man sedan specifikt om koldioxidutsläpp skulle jag säga att relationen mellan dessa är ännu viktigare. Att ersätta svedjebruk och regnskogsskövling med högteknologiska jordbruk och naturreservat gör inte bara världens fattiga människor en tjänst, utan också klimatet.

För övrigt är jag heller inte helt främmande för en global koldioxidskatt; alla förslag på hur man ska skynda på framställningen av nya energikällor bör övervägas. Men det är viktigt att det görs i kombination med forskning; annars blir det bara utvecklingshämmande. Och visst, riktat kvalitativt bistånd kommer säkert kunna göra någon nytta också, men i mina ögon är det faktiskt viktigare att man ser till att öka världshandeln och människors möjligheter till arbete och självförsörjning.

Simon Hedlin Larsson