Tag Archives: flygplatser

På väg

I det senaste numret av Radikalt Forum skriver jag om att vara på väg. Då tidningen inte finns digitalt blir det en inklistrat .doc-fil istället:

Flygplatser. Om man ska nämna typer av omgivning eller miljö som är viktiga i många filmer hör flygplatser tveklöst till dessa. De symboliserar ankomster och avsked. Återföreningar och farväl. Och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett det förr; människor verkar bli lika berörda varje gång dramatik utspelar sig på en flygplats. Om filmen heter ”Garden State”, ”Up in the Air”, ”The Terminal”, ”Casablanca” eller ”Family Man” saknar betydelse.

För mig symboliserar dock flygplatser något alldeles särskilt, och det är framtiden. Till flygplatser åker man för att man är på väg någonstans; man har ett mål, och man är i rörelse. Och det är i ljuset av detta faktum som jag inte kan låta bli att fråga mig själv ifall Sverige ändå inte har för få flygplatser. För i Sverige frågar vi sällan vart man är på väg. Framtiden är inte särskilt spännande. Det är sällan någon utöver busschaufförerna och spärrvakterna vid tunnelbanan undrar var man ska någonstans.

I Sverige väljer vi nämligen att istället fokusera på var människor kommer ifrån. Det är inte din framtid som är intressant, utan din historia. Jag vet inte om detta är verket av en förändringsskärrad och bakåtsträvande konservatism som menar att det nog förmodligen var bättre förr. Men jag kan i alla fall konstatera att jag aldrig får så många frågor om mitt ursprung som när jag är i Sverige.

Det är märkligt hur detta fenomen skiljer sig så pass mycket mellan olika länder. Allting handlar helt enkelt om vilken flygplats man landar vid. I USA, exempelvis, är det sällan någon som bryr sig var man kommer ifrån. De räknar ändå med att man är amerikan. Även när man bryter på svenska.

De gånger någon emellertid har frågat om mitt ursprung och jag har svarat ”Sweden” har de uppfattat det som om jag kommer från ”Little Sweden” som en del amerikanska orter kallas, bland annat Lindsborg, Kansas. För någon som inte har varit längre innanför kusterna än Flagstaff, Arizona blir det dock svårt att nämna några turistattraktioner i ”Little Sweden” när nyfikna amerikaner ber om tips.

När å andra sidan en britt undrar var jag kommer ifrån vet de naturligtvis vilket ”Sweden” som egentligen åsyftas. Det märkliga är att de flesta verkar dessutom ha varit på besök här i Sverige. De äldre berättar om hur fint de tyckte att Gamla stan var, och varje gång någon i 20-årsåldern säger att han eller hon har besökt Sverige frågar jag om de var på Hultsfredsfestivalen – vilket också mer ofta än sällan stämmer.

Lustigt nog är det i mitt hemland Sverige där människor oftast frågar var jag kommer ifrån. När jag var liten brukar jag svara att jag kom från Sollentuna. Det räckte tydligen inte. De ville veta mer. ”Nej, men inte var du bor. Jag vill veta var du kommer ifrån.” Men eftersom jag inte hade minne av att, utöver semesterresor, ha varit någon annanstans än i Sollentuna var det svårt för mig att förstå vad folk menade.

När jag blev lite äldre förstod jag dock att frågorna om ursprung handlade om varför jag såg ut som jag gjorde. De ville ha en spännande förklaring – kanske få höra talas om ett land de inte kände till innan. Om mitt svar var spännande vet jag inte, men det senare kan jag garantera; nästan ingen har hört talas om Taiwan. Jag tror fortfarande de flesta som har frågat mig var jag kommer ifrån tror att jag kommer från Thailand.

När jag under åren har påpekat att det faktiskt är skillnad mellan Taiwan och Thailand har många svarat: ”Ja, ja, sak samma.” Då var det tydligen inte lika roligt att veta längre. Detta har lett mig till att tro att vi svenskar kanske inte är så intresserade egentligen, men av någon reflexiv anledning måste vi ändå ta reda på var vår omgivning kommer ifrån. En mycket mild form av tvångsbeteende, må hända?

Problemet med denna gårdagsmentalitet är att det påverkar samhällsutvecklingen negativt. Är det när man tänker efter speciellt förvånande att så många utlandslandsfödda lever i social och sysselsättningsmässig isolering i Sverige? När samhället bara frågar vart du kommer ifrån och inte vart du är på väg minskar inte bara samhörigheten med andra medborgare, utan även framtidstron får sig en törn, vilket är en ganska logisk följd när man bara talar om igår och inte om imorgon.

Det är märkligt detta fenomen. Vem som helst kan bli svensk medborgare, och det är förhållandevis ganska enkelt. Men endast en mycket liten del av världens befolkning verkar ha möjligheten att kunna bli svensk. Jag har försökt i 22 år och jag vet fortfarande inte om jag är mer svensk än vad jag är invandrare. Och alltid dessa frågor om var jag kommer ifrån.

”Var kommer du ifrån själv?” frågar jag ibland. ”Jag är svensk,” svarar de då. Jaha, och varför kunde inte jag också svara det nyss när du ställde samma fråga? har jag då tänkt för mig själv. Dock ses väl vi utlandsfödda som lite annorlunda. Vi passar helt enkelt inte in i mallen för vem som är svensk.

Men kanske är vi trots allt lite konstiga? Jag lär exempelvis tillhöra de få som tycker det är ganska trevligt med passkontroller på flygplatser när jag reser utomlands.

Då är det nämligen aldrig någon som frågar var jag kommer ifrån, utan bara vart jag är på väg.

Simon Hedlin Larsson

Benefit-cost ratio

Smakar det så kostar det. Frågan är dock om det ibland inte kostar mer än det smakar. (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Lärdomar om terrorismen från 00-talet

Det finns tre viktiga lärdomar att dra av det misslyckade terrorattentatet i Detroit under juldagen förra året, samt det politiska och mediala efterspelet som följde: 1) varken antalet personer som använder sig av politiskt våld eller deras aggregerade vilja att skada andra människor minskar av att miljarder läggs säkerhetskontroller, oavsett om de införs på flygplatser, båtterminaler eller tågstationer – dessa leder enbart till en skentrygghet som i praktiken inte gör någon av oss säkrare. 2) terrorism bygger i grund och botten på religiös fundamentalism eller element som normalt förknippas med religiös extremism (högre syfte som är viktigare än livet på jorden, absoluta sanningar som på grund av sin absolutism inte behöver diskuteras, intolerans mot andra livsåskådningar, etc). Dessa två konstateranden resulterar sedermera i slutsatsen 3) minskad terrorism kräver ökad sekularisering i världen, något som till stor del hänger ihop med fattigdomsbekämpning.

På denna blogg har dessa tre punkter tagits upp bland annat här, här och här. Och idag skriver även Peter Wolodarski, politisk redaktör på Dagens Nyheter, en artikel med ett liknande tema:

“De som förespråkar utökade kontroller hävdar att dessa gör oss mer trygga, men ingen skanner i världen kan avslöja extrema ideologier och våldsamma tankar. Det krävs människor som tänker, talar och samarbetar för att hindra terrorister som Abdulmutallab, inte fler apparater.”

Wolodarski kommenterar vidare:

“Säkerhetsfiaskot på juldagen kommer ändå att ge skjuts åt dem som vill flytta fram övervakningssamhällets positioner, men den fråga som världens politiker borde ställa sig är vilken nytta kontrollapparaten gör.”

Artikeln avslutas med att konstatera att ökade säkerhetskontroller och integritetskränkningar knappast gör människor speciellt mycket säkrare:

“Symtomatiskt nog slutade 00-talet som det började: med islamistisk terror i luften. Det utlöser garanterat mer övervakning, kontroller och avlyssning, men vi bedrar oss själva om vi tror att 10-talet för den skull blir tryggare.”

Just så är det.

Simon Hedlin Larsson