Tag Archives: folkmord

Snart är Haiti bortglömt igen

Hela världen uppmärksammar just nu Haiti (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15). Plötsligt verkar de flesta verkar engagerade i den lilla, annars obetydliga västindiska staten (DN.se har publicerat dubbelt så många nyheter om Haiti den senaste veckan än antalet gånger landet omnämndes på hemsidan under hela förra året). Människor skänker pengar och går med i Facebook-grupper. Man stoppar Twitter-aktiviteterna i fem minuter för att visa hänsyn mot Haitis befolkning (igår kl 21 CET), och på tisdag kommer flera hundratusen att klä sig i rött av samma skäl.

Men spelar allt detta överhuvudtaget någon roll? När några ungdomar sparkade ihjäl en jämnårig på Kungsholmen startades en berömd Facebook-grupp vid namn “Bevara oss från gatuvåldet“. En stor manifestation hölls i Kungsträdgården där tusentals människor visade att man tog avstånd från våldet. Två och ett halvt år senare kan man fråga sig om våldet har minskat. Nu är det visserligen svårt att med stor säkerhet fastställa brottsligheten eftersom vi bara har antalet anmälda brott respektive uppklarade fall att gå på. Men det totala antalet anmälda brott har i alla fall ökat med drygt 6 procent de senaste två åren (räkna själva på Brå:s hemsida). Antalet fall av misshandel har stigit med över 3 procent, och antalet fall misshandel mot barn 0-6 år har stigit med 28 (!) procent. Eftersom de flesta manifestationer och aktiviteter skedde i Stockholm kan man dock välja att enbart se till Stockholms brottsstatistik. Där visar det sig emellertid att antalet fullbordade mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång har stigit med 66 (!) procent bara under det senaste året. Trots att det hela tiden har funnits en Facebook-grupp med över 100 000 medlemmar som krävt att våldet ska minska!

Ett annat exempel är den senaste gången man fick telefonsamtal, mail, Facebook-meddelanden och SMS om att ta på sig någonting rött. Då gällde det munkarna i Burma. Är det någon som har koll på hur läget egentligen är i Burma idag? Har militärjuntan avgått? Har Aung San Suu Kyi släppts fri? Har den burmesiska befolkningen fått det bättre ställt? De dystra svaren på de tre sistnämnda frågorna är nej, nej och nej. Däremot toppar Burma inflationsligan och slutade år 2008 på en god tredje plats med 35 procents inflation.

Hur är det med Sudan då och folkmordet i Darfur som för ett tag kom att liknas med Rwanda i början på 1990-talet? Har västvärldens pengakastning hjälpt? Förra året tog Sudan emot sjunde mest bistånd i hela världen, och dessutom bra mycket mer per capita än Vietnam (4), Etiopien (5) och Pakistan (6). Biståndet – som i Sverige även kan benämnas fyraprocentsslöseriet – har inte fått den korrupta regimen att lämna över makten till folket (surprise, surprise). Snart är det val och Omar Hassan al-Bashir lär med största sannolikhet bli omvald, samtidigt som den regeringsstödda Janjaweedmilisen knappast har marginaliserats. Män mördas, kvinnor våldtas och barn hjärntvättas till att bli soldater. Stridigheterna mellan NCP och SPLM fortsätter, liksom konflikterna mellan boskapsskötare och bönder, rebeller och miliser, islamister och kristna fundamentalister, och sudaneser och ugandier. Och civilbefolkningen betalar fortsatt det högsta priset.

Om ett halvår eller så kommer Haiti vara bortglömt för att någon annan fråga står på tapeten, och landet kommer vara precis lika, om inte mer, politisk instabilt som det varit tidigare. Korruption kommer varvas med militärkupper som sätter oliktänkande i exil, människor kommer fortsätta svälta, och allt kommer vara precis som vanligt för människorna i det utsatta landet vars fattigdom når sådana extrema nivåer att den endast matchas av de fattigaste länderna söder om Sahara.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

En självklarhet att stanna i Afghanistan

Den militära närvaron i Afghanistan verkar ifrågasättas och diskuteras alltmer (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Och att just den svenska opinionen är så väldigt skeptisk, trots att vi säger oss vilja delta i internationella samarbeten, är egentligen inte speciellt konstigt.

I Sverige, som inte har någon modern erfarenhet av krig och snart kan fira jubileum för 200 år av neutralitet och passivitet, får ordet ‘vapen’ människor att hoppa i taket. Det är ett under att pacifisterna inte ännu har tvingat den svenska poliskåren att bära gurkor istället för batonger.

Många svenskar verkar nästan vilja avskaffa militär och försvar. Det skulle jag aldrig drömma om. Det som vi tycker är rätt och riktigt måste ständigt försvaras mot fientliga krafter som vill förstöra det som vi har byggt upp. Människor föds varken goda eller onda – däremot är vi mycket lättmanipulerade. Om vi nu tycker att folkvalt styre och rättssäkerhet är viktiga ting, måste vi vara beredda att stå upp för att försvara dessa.

Det är mycket riktigt så att man bör vara försiktig med att göra militära interventioner eftersom länder har rätt till sin suveränitet. Men ibland måste man också ingripa. Hur lät det inte efter folkmordet i Rwanda, eller när man i media började uppmärksamma Darfur i Sudan?

Många gånger har man fått höra  att världen har gjort för lite för utsatta civilbefolkningar. Men när man väl gör någonting, då skulle man ha låtit bli. Ingen vet hur många människor som har fallit offer för Janjawidmiliserna i Darfur, men hade USA eller NATO ingripit är jag helt säker på att man hade beskyllts för att vilja ha Sudans olja precis som följderna har blivit av Irakkriget.

Barack Obama och Hillary Clinton, som ansvarar för USA:s utrikespolitik, har således världens mest otacksamma arbete; för ingenting de gör kommer någonsin passa in på den svenska lagomheten, utan kommer alltid handla om att man har gjort för mycket eller för lite.

Nu är vi emellertid i Afghanistan och därför tycker jag att debatten om interventionen var rättfärdigad eller ej har spelat ut sin roll. Om den anses ha varit riktig och man gick in i Afghanistan gjorde man ju rätt. Och om man tycker att den militära interventionen var fel, då kan man ju omöjligt kräva att vi ska ta hem våra soldater; inte nog med att man i sådana fall har begått ett brott mot suveränitetsprincipen – man lämnar landet i spillror och utan en legitim regim.

Jag tror mycket på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling. Om människor dör av svält och sjukdomar finns det inga möjligheter till en god politisk utveckling med demokrati och rättssäkerhet. Vi måste bygga skolor, sjukhus, vägar, brunnar och kraftverk.

Vi behöver desarmera minor, övervaka så att nästa presidentval går mer regelrätt till, och verka för en ökad urbanisering och således ett mer enat land. Dessutom behöver vi fortsätta träna afghansk polis och militär, ha långt många fler dialoger med ledande talibaner, på sikt också inrätta en fredsstyrka (som gärna får vara muslimsk).

Men allt detta omöjliggörs så länge det pågår ett (egentligen flera) krig.

Och det är den mycket enkla anledningen till varför våra soldater behövs i Afghanistan.

Simon Hedlin Larsson

Ett av många lästips är för övrigt Fotini Christias och Michael Semples artikel i Foreign Affairs, “Flipping the Taliban“.