Tag Archives: företag

Varifrån ska jobben komma?

Tove Lifvendahl ställer en mycket viktig fråga i en krönika i Corren:

Och faktum kvarstår; vi har en skriande brist på arbetsgivare. Det är för få företag som startas och förmår växa. Oavsett man vill driva en arbetslinje eller få mer resurser till offentlig verksamhet är knäckfrågan densamma – hur får vi fler små och stora arbetsgivare i det privata näringslivet?

Den borgerliga regeringen torde veta svaret. Frågan är bara om man vågar göra det som man innerst inne vet är bäst; om man har mod att utmana facket och föra en politik för minskade klyftor mellan arbetare och arbetslösa, istället för att fortsätta att främst företräda de som redan har jobb. Just nu ser det ju tyvärr inte speciellt ljust ut på den fronten…

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa? (igen)

Dagens Nyheter och Aftonbladet rapporterar om en doktorsavhandling som, något förenklat, visar att försämrad a-kassa inte leder till fler jobb. Vänstern hyllar naturligtvis denna nyhet och kallar avhandlingen för “vetenskapen“. Observera dock att det handlar om en avhandling, det vill säga den är inte publicerad och inte granskad genom peer-review. Notera också att det rör sig om en (!) avhandling.

Men det är väl ganska typiskt egentligen. Precis samma sätt att resonera har ju gällt Jämlikhetsanden (eng: The Spirit Level) som ju är en icke-granskad bok, och dessutom bara en (!) bok. När liberaler sedan kontrar med femtio artiklar av femtio olika forskare i femtio olika tidskrifter blir de beskyllda för att sakna belägg för sin kritik.

Dock är invändningen i just detta fall enbart principiell. För det finns faktiskt mycket internationell forskning gällande trygghetssystem som pekar på att skära ner på bidrag innebär inte nödvändigtvis en minskning i arbetslöshet (och som ensam åtgärd finns det goda skäl att tro att den oftast är högst marginell i de fall då den är positiv). Vad man däremot finner är att en mindre välfärdsstat i den rika delen av världen tenderar att gynna integrationen. Men även i detta fall gäller det att man kombinerar åtgärder för att det ska bli någon effekt.

De länder som har mindre välfärdsstater och ställer högre krav (tänk lag- och regeltest och språkkunskaper) på immigranter tenderar också att lyckas mycket bättre med integrationen. Och talar man minskad arbetslöshet måste eventuella nedskärningar i trygghetssystem kombineras med flexibel arbetsmarknad, lägre skatt på företagande och decentraliserad lönebildning.

Dessvärre har ganska lite på den fronten skett under denna mandatperiod, precis som under i princip alla mandatperioder dessförinnan. Arbetsskyddet har man inte rört, arbetsmarknaden har blivit marginellt mindre stel, arbetsgivaravgifter och andra skatter är trots sänkningar fortfarande höga och det fackliga inflytandet är fortsatt urstarkt. Om någon undrar varför det inte har blivit fler jobb på grund av jobbskatteavdraget så har ni här orsaken.

Bruttolöneökningar har trots nettolöneökningar tack vare jobbskatteavdraget varit normala. Arbetare har därför fått dubbel skattesänkning, medan företag i detta avseende kammat hem noll. Jobbskatteavdrag leder främst till ökad sysselsättning genom att göra det billigare för företag att anställa, men så har alltså inte varit fallet. Fackförbunden är helt enkelt för starka och för det får arbetslösa och skattepengar (som går till transfereringar) lida.

Som har konstaterats förut handlar det inte om att människor ska vilja arbeta. Det är inte ovilja hos arbetslösa som förklarar arbetslösheten. Förklaringen ligger istället i höga kostnader, omfattande byråkrati och därmed stora risker för företagen. Eftersom de flesta företag är små företag, och eftersom i praktiken alla småföretagare har investerat egna pengar i sina verksamheter vill man inte ta för stora risker. Och det som avgör om vi ska lyckas minska arbetslösheten i Sverige är om vi lyckas minska riskerna för företagen att anställa.

Jobbskatteavdraget har inte varit någon jobbskapande succé. Det har varit en klassisk keynesianistisk skattesänkning som fungerat som stimulans och har hållit uppe konsumtionen under finanskrisen. Som “jobbehållande” effekt har det kanske varit nyttigt. Men skattesänkningen har i sig, främst på grund av facken, inte lett till minskade kostnader för företagen och därför heller ytterst få nya jobb.

Simon Hedlin Larsson

Svenskt Näringsliv har jobbpolitiken

Företrädarna för Sveriges två största politiska partier samt två största regeringsalternativ debatterar valets viktigaste fråga – jobben – i TV4:s “Kvällsöppet”. Ordet ‘satsning’ hörs otaliga gånger från både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sänkt skatt på arbete, gröna jobb, ordning i statsfinanserna, utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, forskning och minskade klyftor, tas också upp som viktiga åtgärder. ‘Företag’ däremot nämns inte en enda gång under hela debatten. Inte heller ‘arbetsrätt’ eller ‘anställningsskydd’. ‘Ingångslöner’ verkade också helt ointressant för den moderate respektive den socialdemokratiska partiledaren.

Med en borgerlig alliansregering kan man lita på att det kommer fortsätta vara skillnad mellan att arbeta och vara arbetslös – det ska synas på bankkontot. Pensionärer får sänkt skatt och satsningar på forskning fortsätter. Om de rödgröna vinner valet, å andra sidan, kommer klyftor att göras mindre, höginkomsttagare beskattas högre och som arbetslös får man det bättre ställt. Vem som ska anställa människor för att arbetslösheten ska minska är det dock fortsatt tyst om från respektive block. Med en högerregering får arbetare det bättre ställt. Och med en vänsterregering får arbetslösa det bättre. Men hur skapar detta nya jobb?

Att företag ska anställa verkar varken Sahlin eller Reinfeldt se som en risk, utan snarare som ett ansvar, ungefär som när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver att “[f]öretagen sviker landets arbetslösa”.

Jo, utkräv ansvar, så skapas nog många jobb… Dock vore det kanske ännu bättre om svenska folket och svenska politiker lyssnade lite mer på företagen och frågade vad de vill ha. Vad får dig att ta större risker och anställa fler personer? Vad får dig att vilja starta eget? Och på dessa frågor har Svenskt Näringsliv – inte helt oväntat – de bästa svaren.

Om problemet är arbetslöshet har Svenskt Näringsliv lösningen. (Bildkälla.)

Sverige behöver framförallt sänkta ingångslöner (företag har råd att anställa fler), mer flexibel arbetsrätt (större rörlighet på arbetsmarknaden och större chans för människor att hitta jobb som de trivs med) och ett mindre krångligt och byråkratiskt regelverk (lättare att anställa, i synnerhet för små företag som med rätt incitament skulle kunna växa till medelstora företag). Alla dessa tre åtgärder minskar arbetslösheten och ger dessutom företag större möjligheter att finna rätt kompetens. Högre kompetens ger högre produktivitet och då kommer företagen betala mer i skatt och ha råd att anställa ännu fler. Synd bara att inga av dessa tre frågor intresserar Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt i någon nämnvärd utsträckning.

Kan man inte rösta på Svenskt Näringsliv i valet?

Simon Hedlin Larsson

Glöm a-kassan och satsa på att hjälpa företagen

Jag såg precis gårdagens SVT Debatt som handlar just om Saab och dess framtid, apropå mitt tidigare inlägg. Många som deltog i programmet påpekade att staten borde ingripa. Jaha, säger jag. Och göra vadå? Ska de köpa Saab och sitta med företaget i tjugo år tills man har lyckats sälja företaget?

Det som är fint med marknadsekonomi är att alla får rätt att äga allt som finns på marknaden. Istället för att endast staten, korporationer eller liknande har rätt att äga, har även du och jag möjlighet att köpa exempelvis företag. Att GM inte lyckats sälja Saab innebär i princip att ingen i hela världen har velat investera i Saab. Varför ska då svenska staten skjuta till medel för att ta över ägandeskapet? Det låter nästan som att människan bara är tänkt att utföra en typ av arbetsuppgifter, och bara dessa – livet ut.

I Sverige finns det nämligen en märklig föreställning om att det värsta som kan hända i livet är att man byter jobb. Förutom att det är ett tecken på att man har det rätt så bra säger det också något om hur arbetsmarknaden ser ut. På somliga låter det som om man ska ta ett jobb när man är 18 år och sedan arbeta på samma plats tills man fyller 65. I mina öron låter inte det särskilt tilltalande. Speciellt inte då många klagar över hur de vantrivs på sina jobb, och fackmedlemmar säger hur underbart det vore att få sluta vid 60 eller 55 eller 50.

Jag kanske är blåögd, men jag lever i alla fall i tron om att var och en ska försöka hitta ett arbete som man faktiskt trivs på; att det inte handlar om att må dåligt åtta timmar per dag, träffa kollegor man inte tycker om, ha en alldeles för kort lunchrast och utföra arbetsuppgifter man avskyr, tills man äntligen få gå hem och vila ut – bara för att karusellen ska börja på nytt nästa dag.

Alldeles för mycket tid ägnas åt att debattera a-kassan. Det handlar inte om den. Prioritet nummer ett är att underlätta för företag att anställa. Gör vi det behöver man inte vara lika rädd för att förlora jobbet, för då vet man att chansen är god för att man kan hitta ett nytt jobb inom kort. Som det har varit, framförallt innan valet 2006, har a-kassan nästan setts som ett bidrag man ska leva på från det att man har blivit arbetslös tills man får ut pensionen.

Hur sunt är det?

Simon Hedlin Larsson

Dags för ett nollavtal? LO och Svenskt Näringsliv förbereder sig för avtalsrörelsen

I dagens SVT Gomorron Sverige var Per Bardh, avtalssekreterare LO, och Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, inbjudna gäster, och i senaste SvD/Aftonbladet Korseld besöktes Sanna Rayman och Katrine Kielos av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. I det senare inslaget ägnades en hel del tid åt avtalsrörelsen, och i det förra var det, ganska logiskt, den enda punkten som diskuterades.

LO kommer i början av november att fatta beslut om hur stora krav man kommer att ha på reallöneökningar när man går in i vårens avtalsrörelse. Enligt beräkningar av LO:s egna ekonomer finns utrymme för en höjning till ungefär 2,5 till 3,5 procent.

Vad jag kan tycka är lite märkligt är att LO tycks helt ignorera det faktum att reallönerna har stigit det senaste året. Just precis. Alla som har fått förhöjda ersättningar eller fått betala samma löner under det senaste året har råd att köpa mer idag än för trehundrasextiofem dagar sedan. Man behöver inte ens göra detta till en partipolitisk fråga och peka på den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag utan ignorera regeringens finanspolitik helt, se till marknadens utveckling och konstatera att priserna sjunker. För precis ett år sedan var konsumentprisindex för oktober månad 305,56 (basår 1980=100). Nu i september 2009 var KPI 300,35. En hundralapps värde har ökat under de senaste tolv månaderna, helt enkelt för att den räcker till mer.

Något annat som jag också har regerat på är hur LO hela tiden kommer fram till att svenska företag har råd med ytterliggare löneökningar. Alltid går det att spara någonstans, vända på ett par kronor här och där. Att Sveriges största fackförbund resonerar på det här viset är väl inte speciellt oväntat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur samhället skulle se ut om man hade haft samma inställning till statens resurser.

Det parti som LO efter kongressbeslut öppet stödjer går till val på att ta ännu mer pengar ur svenska arbetares plånböcker. Hur detta hänger ihop med att Per Bardh i Gomorron Sverige säger att det är av största väsentlighet för arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten att deras medlemmar får mer pengar att röra sig med kan man alltid fråga sig.

Antalet konkurser har ökat kraft det senaste året. Att centralt besluta om löneökningar kommer med stor sannolikhet, tyvärr, att orsaka ännu fler problem för näringslivet, i synnerhet för småföretagen, varav många lider av den olyckliga kombinationen av ekonomiska svårigheter och små buffertar. Hur konkurser och uppsägningar ska leda till minskad arbetslöshet får gärna Bardh förklara.

Men i väntan på denna övertygande och pedagogiska utläggning kommer jag att rösta för ett nollavtal i den kommande avtalsrörelsen.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: