Tag Archives: Fredrik Reinfeldt

Revolutionerna är ännu inget att jubla över

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en konstig ledarkrönika i Expressen om revolutioner. Budskapet verkar vara att statsminister Fredrik Reinfeldt inte är tillräckligt euforisk över utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Men varför skulle han vara det? Det finns ju ingen anledning att vara uppjagad över de demonstrationer som just nu pågår på andra sidan Medelhavet. Målet är och kommer alltid vara demokratiska politiska institutioner och universella mänskliga rättigheter. Inte dessa är garanterade är det inget att hurra över.

Demonstrationerna har två möjliga utfall: 1) de slås ner av respektive regim och rinner ut i sanden eller 2) de leder till att en regim byts ut mot en annan – som så har skett senast i Egypten. Att de sittande regimerna segrar är fortfarande möjliga utfall – kanske i synnerhet i ett land som Iran där man är van sedan länge vid att jämna demonstranter med marken. Ännu fler döda människor och politiskt status quo, det vill säga. Utfall nummer två är därför det som man får hoppas på. Men även om så sker är det inte nödvändigtvis något att jubla över. Regimskifte betyder en ny regim. Det säger inget om att den nya regimen nödvändigtvis är mindre förtryckande. Den som menar att alla demonstranter kämpar för samma frihet och samma mänskliga rättigheter som vi i Sverige önskar dem är mer naiv än Voltaires unge Candide eller Miguel de Cervantes protagonist Alonso Quijano.

Marteus skriver om Reinfeldt:

Där fanns ingen genuin entusiasm över att diktatorer vacklar och faller runtom i arabvärlden. På den raka frågan: “Är det bra att människor protesterar och att ledarna tvingas avgå?” svarade han inte “Skojar du!?” utan började, efter en tankepaus, med: “Ja, jag tycker ju att det här rymmer något potentiellt mycket spännande…”

Reinfeldt talar om potential och det är precis vad är – varken mer eller mindre. Allt hänger på att det slutar med utfall nummer två, regimskifte, och att nästa ledare är bättre än den förra. Om man utgår från att det automatiskt kommer bli bättre bara för att man lyckas största en diktator kan man nog inte mycket om Afrikas blodiga förflutna. Hur många revolutioner har skett i Afrika sedan andra världskriget? Hur många av dem har slutat i långsiktig politiskt stabila demokratier? Precis. Att inte jubla för tidigt visar att vi för ovanlighetens skull faktiskt har lärt oss något av historien. Det kommer nämligen en dag efter regimskiftet också. Och det är då det svåraste börjar för då ska grunden läggas för en hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling.

Vi hoppas alla innerligt på en utveckling som garanterar människor fundamentala politiska fri- och rättigheter och naturligtvis måste Sverige, EU och resten av västvärlden göra sitt bästa för att verka för detta (även om möjligheterna vid sidan av militära interventioner – vilka det finns anledning att vara skeptisk till – är starkt begränsade). Men det finns ingen anledning att ta ut segern i förskott. Inte minst sänder det dåliga signaler till människorna i Nordafrika och Mellanöstern. Risken är att vi alla vaknar en morgon i en desillusion som påminner om den som präglade ungdomen efter första världskriget för att de alldeles för höga förväntningarna och förhoppningarna krossats av regimlojala pansarvagnar.

Att tona ned upprymdheten har inget med minskat engagemang att göra. Tvärtom. Snarare visar det prov på uthållighet och att man är beredd att fortsätta kämpa för en demokratisk utveckling oavsett takten på utvecklingen. Om det är något som kan liknas vid ett marathonlopp är det kampen för mänskliga rättigheter och därför är det viktigaste av allt att vi är mer uthålliga än våra motståndare.

Simon Hedlin Larsson

Det där j***a patriarkatet

Claes Borgström, socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, har en universell problemförklaringsmodell: patriarkatet. Det spelar ingen roll om det gäller brottslighet, tonårsdepressioner, avsaknad av parboendegaranti eller EU:s jordbrukssubventioner – allt verkar Borgström kunna förklara genom kvinnoförtryck.

För ett par månader sedan handlade det om Mona Sahlins väska:

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Och nu senast idag gäller det smutskastningen av den socialdemokratiska partiledaren:

Det är inte en slump att Mona Sahlin, en av Europas mest erfarna politiker, får utstå smutskastningskampanjer som ingen annan svensk politiker behöver drabbas av. Hon är kvinna på en topposition. Hon utmanar den traditionella ledarstilen. Hon har under lång tid tagit aktiv ställning för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Ja, Claes Borgström, det är preciiis vad det handlar om! Klassiskt könsförtryck igen. Debatten om Sahlins väska hade naturligtvis ingenting att göra med att hon går omkring med en lyxhandväska och samtidigt representerar ett parti som går till val på allas lika fattigdom genom en hård bekämpning av rikedom. Och att det drivs (beklagligen) negativa kampanjer mot Sahlin, det hade såklart aldrig hänt om hon hade varit man. Det har absolut inte hänt någon svensk manlig politiker förut. Framförallt inte år 2006. Inte mot Fredrik Reinfeldt inte. Och Mats Lindström var absolut inte inblandad…

Simon Hedlin Larsson

Vilket besked vill (v) ha om EMU?

Vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Jens Holm vill uppenbarligen att den borgerliga alliansen ska lämna besked om euron och EMU:

Vi i de rödgröna partierna har gett besked om att någon om EMU-anslutning inte blir aktuell under den kommande mandatperioden. Folkets nej från omröstningen 2003 kommer att respekteras om vi vinner valet. Men vad händer om vi får en ny borgerlig regering efter valet i september? Det måste allianspartierna svara på i god tid innan valet.

Men vad är det egentligen för svar man förväntar sig? Alla (förutom kanske då Sjöstedt och Holm) vet ju hur det kommer bli. Statsminister Fredrik Reinfeldt sa senast i partiledardebatten i “Kvällsöppet” för några veckor sedan att han först tänker hålla en ny folkomröstning när Mona Sahlin är med på tåget, det vill säga i princip aldrig. Och utan vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna blir det ju ingenting oavsett vad andra partier bestämmer sig för. Så det är inte så mycket till besked att lämna.

Simon Hedlin Larsson

Komplex äro statistiken

Igår cirkulerade nyheten om att Fredrik Reinfeldt hade uppgett förhållandevis stora statistiska felaktigheter i den övrigt ganska tråkiga partiledardebatten i söndagens Agenda:

“Statsminister Fredrik Reinfeldt hade hundratusen fel på antalet sysselsatta i söndagens partiledardebatt. Det underlag han fått var fel, enligt finansministern,” skrev Dagens Nyheter.

Varför detta väckte sådana rubriker kan tyckas förvånande. Att politiker använder sig av statistik som inte alltid är helt korrekt lär ha skett åtminstone sedan Ciceros tid då man märkte att det var retoriskt framgångsrikt att framstå som om man talade i termer av sanning istället för åsikter.

En del borde minnas förra sommarens partiledardebatt i riksdagen den 17 juni som granskades och utvärderades live på makthavare.se av bland andra Martin Ådahl på FORES där man konstaterade att många påståenden som framfördes kunde låta bra, men vid djupare analys visade sig vara närmast felaktiga – inte minst anspråk på statistiska sanningar i stil med “Sverige har klarat finanskrisen bäst”, “Vi har världens mest ambitiösa klimatpolitik” och “Arbetslösheten i Sverige har under det senaste året ökat snabbare än snittet för OECD-länderna”.

Dessutom är just arbetslöshets-/sysselsättningsfrågan inte speciellt enkel. Det finns många definitioner av vem som är arbetslös, och det finns ännu fler sätt att försöka mäta arbetslösheten på. Komplexiteten illustreras inte minst av tidningen Svenska Dagbladets ofrivilligt ironiska rubricering av nyheten om Reinfeldts statistikfel som “Reinfeldt spred fel jobbsiffra“. Jobb är nämligen långt ifrån synonymt med sysselsättning.

Talar man konkret om jobb som människor i arbete kan jobbtalen mycket väl öka samtidigt som sysselsättningen minskar. Tar en stor årskull examen och studenten samtidigt kan fler komma i arbete än som under samma period avskedas och pensioneras. Om dessa ungdomar som anställs dock är få relativt sett till hela årskullen kan sysselsättningsgraden fortfarande minska totalt.

En annan problematiserande faktor är åldersgrupper (som det rörde sig om i Reinfeldts fall) och andra variabler som varierar mellan mätningarna. Olika data är byggda på att man har mätt sysselsättningen bland olika åldersgrupper, vilket naturligtvis resulterar i olika siffror. Ibland använder samma institution till synes samma variabler och definitioner, men har väsentligt ändrat metod. Detta händer även forskare själva – till och med de mest framstående. Globaliseringsmotståndaren och nobelpristagaren Joseph E. Stiglitz är ett exempel. I flera av sina publikationer (se exempelvis 2002, Globalization and Its Discontents) menar han att fattigdomen i världen ökade under 1990-talet. Vad Stiglitz dock missat är att Världsbanken (vars data han uteslutande grundade sin analys på) under 1990-talet började använda en ny metod för att mäta fattigdom, vilket gjorde de nya resultaten ojämförbara med de tidigare.

Till saken hör också statistisk manipulation och att framföra mindre relevant data för att antyda ett starkt samband som i realiteten är svagt. Det vanligaste politiska knepet är förmodligen att variera mellan att använda siffror i absolut respektive relativ form beroende på vad som bäst passar ändamålet. Kommer exempelvis fler i arbete i ett land kan den politiska oppositionen peka på att “det nu är x antal fler personer som är långtidssjukskrivna än för fem år sedan” (absolut siffra), vilket matematiskt sett är en logisk följd av att fler arbetar, men ändå låter som en negativ konsekvens av regeringens dåliga politik när det sägs i en TV-sänd debatt. Det intressanta är att i samma scenario kan regeringen i själva verket ha förbättrat rehabiliteringen vilket procentuellt minskat antalet sjukskrivna sett till antalet arbetande, men om arbetsgraden har ökat med en tillräckligt stor siffra (och så även sjuktalen) kan ändå antalet långtidssjukskrivna i absoluta tal ha ökat. Det som de flesta skulle bedöma som en god sysselsättningspolitik (fler i arbete samt färre långtidssjukskrivna procentuellt sett) kan ändå oppositionen måla upp som att domedagen är nära (om någon inte förstår matematiken se * i slutet av texten).

Slutsatsen är att statistik är ett komplext fenomen. Man använder gärna siffror för att göra saker och ting enklare och lättare att ta till sig. Höjden av ironi är det därför att bland det svåraste som finns är att dra verklighetsöverensstämmande slutsatser av statistiska data. Den som vill kommer alltid kunna hitta en siffra eller två som stödjer de åsikter man själv vill övertyga andra om. Istället för att göra objektiva undersökningar för att finna någon form av sanning att ta ställning till föredrar många att istället först finna (hitta på) sanningen för att sedan bekosta undersökningar vars resultat bekräftar denna sanning (läs personlig åsikt).

Det enda vi med säkerhet kan veta om statistik är att det sällan finns några enkla samband, åtminstone när det gäller samhällsfrågor. Världen är helt enkelt för komplex för det. Kanske kan det därför vara på sin plats att citera bland andra Charles Wentworth Dilke och Samuel Langhorne Clemens (vet ni inte vem den sistnämnda är får ni googla; passa då även på att kolla upp vilka Eric Arthur Blair och Aurore Lucile Dupin är):

“There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics”

Simon Hedlin Larsson

* I land x arbetar 100 personer varav 5 är långtidssjukskrivna. På y antal år ökar antalet arbetande till 200 personer, men regeringens effektiva rehabiliteringssystem har lett till att antalet långtidssjukskriva bara har ökat till 8 personer. 5 av 100 är en större andel än 8 av 200, men 8 är fortfarande större än 5, så när oppositionen säger att antalet långtidssjukskrivna har ökat med 3 personer under y år är det ju inte fel. Frågan är dock: är det relevant?

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa?

Ibland gör politiker faktapåståenden som i själva verket är felaktiga. Undersökningar har visat att detta är särskilt vanligt i muntliga debatter då siffror mer eller mindre greppade ur luften kastas fram och tillbaka utan att man har någon direkt möjlighet att undersöka motståndarens “fakta”. Dock händer det också att politiker säger saker som är fel med flit. Oftast handlar det om att man inte vill gå emot specifika väljargrupper genom att säga vad man faktiskt tycker och egentligen vet är rätt.

Ett bra exempel på detta är när statsminister Fredrik Reinfeldt i gårdagens SvD svarar på en läsarfråga om anställningsskyddet från “Kerstin”:

“Att göra det lättare att avskeda människor ger inte fler jobb. Vår inriktning är i stället att skapa grund för jobb åt fler. Det gör vi genom att göra det mer lönsamt att arbeta, billigare och lättare att anställa samt att möjliggöra för fler företag att starta, stanna och växa i Sverige” (Svenska Dagbladet 03/01-10: pp.8, obs min fetstil).

Fredrik Reinfeldt, som för övrigt är utbildad civilekonom, vet naturligtvis hur fel hans eget resonemang är. Som företagare vill du ha låga utgifter, och ta små risker. Att anställa personal som du inte kan göra dig av med är en stor kostnad (att förbinda sig till att betala ut lön till personal under en lång tidsperiod är dyrt) och en enorm risk (tänk om personen i fråga inte duger för sitt jobb?).

Om man gör det lättare för företag att avskeda kommer det bli lättare att anställa, vilket minskar arbetslösheten (se exempelvis Feldmann, H. (2009) ”The unemployment effects of labor regulation around the world”, Journal of Comparative Economics, 37(1): pp.76-90, och Di Tella R. och MacCulloch R. (2005) “The Consequences of Labor Market Flexibility: Panel Evidence Based on Survey Data”, European Economic Review, 49: pp.1225-1259).

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg ignorerar emellertid detta faktum av vad som förmodas vara taktiska skäl. Moderaterna är helt enkelt tvungna att fortsätta flirta med Socialdemokraterna – och i synnerhet deras högerfalang – för att kunna vinna årets riksdagsval. Problemet är att den nymoderata arbetslinjen mer eller mindre har tjänat ut sin roll om man inte också skapar incitament för att anställa – utan företagen kommer man helt enkelt inte längre än såhär. De flesta svenskar som är arbetslösa söker på ett eller annat sätt jobb. Det lär vara få av de som är utan sysselsättning som inte önskar att kunna försörja sig själva. Således handlar inte längre om viljan att arbeta, utan om viljan att anställa. Incitament för att jobba måste kompletteras med incitament för att rekrytera.

Tyvärr ser det dystert ut på fronten företagarpolitik. Moderaterna vet nämligen att även om de bara fortsätter tjata om arbete och innanförskap kommer få väljare höger om Centerpartiet gå och rösta på något annat än fortsatt förtroende för alliansregeringen. För många borgerliga väljare är det omöjligt att rösta på en rödgrön allians vars ekonomiska politik bygger på stora skattechocker, historiskt sett har fört en företagarfientlig politik, och vars statsministerkandidat så sent som hösten 2008 tyckte att staten borde köpa förlustföretaget Saab. Då får man helt enkelt nöja sig med en moderatstyrd koalition – det minst dåliga alternativet. Som det ser ut idag är dock det alternativet, på flera punkter, riktigt dåligt.

Simon Hedlin Larsson

Framgångssagan FN

Fredrik Reinfeldt skötte sig bra i söndagens Agenda (se 1, 2, 3). Den borgerliga alliansens största hopp inför nästa års val är att låta Reinfeldt ta så många debatter och utfrågningar som möjligt. I söndags lyckades han även hantera frågan om hur han såg på klimattoppmötets resultat och FN-medlemmarnas vetorätt.

Med god retorik följer han det knep som på engelska kallas “remain vague”. Eftersom överenskommelsen man nådde i Köpenhamn inte var juridiskt bindande och heller inte sa ett ord om åtaganden gällande koldioxidutsläppsminskningar kunde Reinfeldt knappast kalla mötet en succé. Å andra sidan är det inte heller möjligt för honom att såga mötet som sådant eftersom att man på Bella Center trots allt följde de spelregler som gäller inom FN med vetorätt och allt därtill.

Han valde därför helt rätt väg när han förklarade att det är på detta vis som dessa toppmöten fungerar, samtidigt som han var noga med att kritisera de länder som inte var beredda att ta större ansvar i förhandlingarna. Hade Reinfeldt gjort på något annat sätt, exempelvis dömt ut vetorätten, hade han varit tvungen att presentera ett alternativ till hur FN fungerar idag. Och detta hade varit mycket olyckligt eftersom att han med största sannolikhet inte skulle kunna ge något svar på den frågan – FN kan nämligen inte fungera på något annat sätt än som det gör i dagsläget.

Varför inte? För att FN är en mellanstatlig organisation. Att ta bort vetorätten vore att gå mot ett överstatligt samarbete och som den världspolitiska arenan ser ut idag stödjer förhoppningsvis ingen den tanken. Ett överstatligt FN som fattar majoritetsbeslut utan att ge medlemmar möjlighet att lägga in vetoröster innebär mycket högre effektivitet. Men effektivitet är inte nödvändigtvis något positivt. Det är bara en neutral benämning på processers hastighet. Om processen är av ondo, det vill säga exempelvis eskaleringen av ett storskaligt krig – är hög effektivitet i det sammanhanget någonting positivt?

Det finns en naturlig tröghet inom mellanstatliga organ. Nog för att det skulle vara bra om arbetet med minskade jordbrukssubventioner och sänkta handelstariffer gick snabbare, men samtidigt bör man vara tacksam för trögheten eftersom inte heller några drastiska negativa beslut kan utfärdas å organisationens vägnar. Det kan låta djärvt, men man skulle faktiskt kunna påstå att FN har nått framgångar som tidigare aldrig har skådats. Trots att det snart lär finnas fler bomber än människor på jorden har ännu inget världskrig brutit ut sedan FN grundades. Pessimisten må kalla detta tillfällig tur, men realisten pekar snarare på faktum som att världens stormakter har permanent vetorätt i världens största internationella organ.

Ponera dock att FN skulle bli överstatligt för att få större inflytande över världspolitiken, och det dröjer inte länge innan man upptäcker allvarliga brister i ett sådant system. Den kanske viktigaste frågan är: hur skulle besluten fattas? Om alla länder skulle ha lika många röster, som det i praktiken fungerar idag då alla har vetorätt, kan man ju bara gissa hur många av de små staternas röster som skulle köpas av stormakterna. Fast att å andra sidan göra antalet röster proportionerliga sett till befolkningsmängder, som i EU-parlamentet, hjälper heller föga. Förutom att många av världens värsta länder att leva i har världens snabbast växande populationer (fattigdom och icke-fungerande utbildningssystem är de främsta orsakerna till hög fertilitet) skulle allianser kunna bildas mellan stater vars ledare och politik vi i EU inte tycker särskilt mycket om.

Afghanistan, Angola, Argentina, Bangladesh, Burkina Faso, Burma, Burma, Colombia, Egypten, Ekvatorialguinea, Etiopien, Filippinerna, Haiti, Indonesien, Irak, Iran, Kambodja, Kazakstan, Kenya, Kina, Kongo Kinshasa, Kuba, Libyen, Malawi, Mali, Mexiko, Mocambique, Niger, Nigeria, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Tanzania, Thailand, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Venezuela, Yemen och Zimbabwe exempelvis står för en bra bit över halva jordens befolkning. Med ett populationsproportionerligt, överstatligt FN skulle deras politiska agenda kunna styra världen.

Den av er som är beredd att lämna vår planets framtid i händerna på ledarna för dessa länder skall kasta första stenen på FN.

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Var var Fredrik?

Mona Sahlin har precis utklassat Cristina Husmark Pehrsson i en debatt i kvällens Agenda. Frågan är: vad gjorde Fredrik Reinfeldt istället för att debattera med oppositionens ledare? Att skicka ut Husmark Pehrsson i sjukförsäkringsdebatten var ungefär lika begåvat som att låta Jöran Hägglund vara regeringens sändebud i Saab-frågan.

Visst kan man argumentera för att rätt person ska ta rätt fråga och gå efter statsråd och ansvarsområde. Men när det handlar om frågor som man kan ana har fattats till stor del på andra departement ter det sig dumt att låta ett relativt oinsatt statsråd, som kanske till och med har blivit överkört under beslutsprocessen, ta debatten.

Husmark Pehrsson visade ikväll den unika förmågan att få sig själv, i egenskap av statsråd, att framstå som talesperson för en opposition som inte finns. Debatten ägnades till största del åt Socialdemokraternas politik för tre år sedan. Vad har det med alliansregeringens otydliga direktiv till Försäkringskassan att göra, kan man verkligen undra.

Efter att Sahlin förklarat att hon varit självkritisk under de tre senaste åren mot Socialdemokraternas tidigare politik tvingades Husmark Pehrsson att byta linje och kritiserade istället kontrafaktiska konsekvenser av Socialdemokraternas senaste skuggbudget ifall de hade suttit i regeringsposition. På Husmark Pehrsson lät det som att det inte var hon, utan Sahlin, som styrde Sverige.

Min fråga är som sagt: var höll Fredrik Reinfeldt hus? Som regeringens högsta höns finns det i praktiken ingen debatt som han inte kan ta istället för ett moderat statsråd. Som statsminister måste man vara beredd att ta tuffa debatter och inte vara rädd för att smutsa ner händerna av hårt arbete. Det är Reinfeldt som ytterst är ansvarig för att hålla ihop regeringen och stå för den gemensamma politiken utåt. Och när han dessutom förmodligen är mer insatt i sjukförsäkringsfrågan än Husmark Pehrsson fanns det således ingen anledning för honom att inte möta Sahlin i SVT:s studio ikväll.

Det fungerar inte att alliansens överhuvud sticker huvudet i sanden när kritiken stormar. Så blir man knappast omvald i valet 2010. Ingen har glömt hur det gick när Reinfeldt ignorerade FRA-debatten.

Simon Hedlin Larsson

Vilken blir Centerpartiets valfråga?

Igår lyckades Centerpartiet med en dubbel genom att bli publicerade på både SvD Brännpunkt och DN Debatt. Budskapet var tydligt: det är sänkta skatter och lägre ingångslöner som gäller. Och det finns en del som tyder på att det är dessa frågor man kommer driva hårt för att tvätta bort bilden av ett politiskt förvirrat parti (se exempelvis här).

Det är dock två viktiga frågor att ställa. 1) Kan Centerpartiet försäkra sig om att Moderaterna kommer tillåta att man gör arbetsrätten mer flexibel? 2) Hur skiljer man sig från Folkpartiet som också har sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska reformer högt upp på agendan?

Dessutom kan man fråga sig hur klokt det är att driva arbetslinjen i en borgerlig allians där åtminstone tre av de fyra partierna vill profilera sig tydligt för ökad sysselsättning och, enligt förra valets slogan, minskat utanförskap. Vilken vision har och vilken politik för Centerpartiet som gör att en osäker väljare ska lägga sin röst på Maud Olofsson och inte Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt?

Att nå kompromisser för att hålla ihop en koalitionsregering ska inte underskattas. Men med två partier som enligt opinionsundersökningar ligger nära fyraprocentsspärren är det också viktigt att de finner tydliga profilfrågor och naturliga målgrupper. Att vara helt ense om politiska frågor parterna emellan saknar betydelse om man sitter i opposition.

Det är helt klart trångt strax till höger om blockgränsen. De borgerliga partiledarna trampar varandra på fötterna. Och på deras huvuden står Anders Borg…

Simon Hedlin Larsson

Ännu mer makt flyttar till Bryssel

Och så kom beskedet. Herman van Rompuy och baronessa Catherine Ashton blir EU:s ständiga ordförande respektive höga representant (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17). Det är givetvis inte möjligt att förutspå exakt hur de kommer sköta sina arbeten och hur EU:s utveckling kommer att se ut under de närmaste åren. Ser man emellertid till utnämningarna på pappret är de två olyckliga val av kandidater som dessvärre flyttar ännu mer makt till Bryssel och ännu längre bort från medborgarna, i synnerhet i de små länderna.

Frågan är hur det har kunnat bli såhär när det är de små länderna och de nationella intressena man ytterst, och egentligen enbart, har velat se till när man försökt enas om en ordförande och en hög representant. Svaret är mycket enkelt. Det handlar om populism och ett stort feltänk från politiskt håll. Som varm Europavän är jag djupt besviken.

Tony Blair ansågs vara för utmärkande som politiker. Med Blair som ordförande spådde man att EU skulle gå i alltför snabb takt mot en federal stat, vilket dessutom skulle underminera de mindre nationerna. Detta är en total feltolkning av verkligheten. Tvärtom talar det mesta för att om Blair hade utsetts till permanent ordförande hade EU kunnat tala utåt med en enad röst och inåt kunnat kompromissa om nationella intressen. En stark ledare hade kunnat minska byråkratin i Bryssel och stå för en bredare politisk förankring hos den europeiska befolkningen.

Och ni som tycker att jag har helt fel, tänk såhär: vem tror ni bäst kan se efter länders enskilda behov och intressen, samt stå som en motpol mot Bryssels byråkrater, en politiker med oerhörd erfarenhet som varit med i den världspolitiska toppen i tio år, eller en som inte ens har varit premiärminister i ett år och dessutom har varit det för Belgien?

Med Lissabonfördraget skulle makten decentraliseras och bygga på folkliga mandat i respektive hemländer. Insynen skulle växa, folket skulle få mer att säga till om, och de av folket direktvalda politikerna skulle få större inflytande. Allt detta hade varit möjligt med två starka ledare – som dessutom hade kunnat för EU:s viktigaste frågor på internationella toppmöten.

Nu har man istället valt två personer, som visserligen anses vara goda diplomater och förhandlare, men som är så dåliga på att kommunicera utåt att den lågmälde Fredrik Reinfeldt framstår som självaste F. Scott Fitzgeralds casanova Jay Gatsby.

Ni ville minska byråkratin i Bryssel, och ni valde en belgare till permanent ordförande. Duktigt.

Simon Hedlin Larsson

Därför växer Sverigedemokraterna

Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.

Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.

Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.

Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.

Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).

Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet “egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.

Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.

Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.

Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).

Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.

Simon Hedlin Larsson

Många eller få kvinnor i EU?

Så har den inåtslutna regeringen Reinfeldt äntligen släppt ut vit rök ur skorstenen och nominerat Cecilia Malmström, folkpartist och tillika EU-minister, till nästa EU-kommission (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Jag vill först börja med att uttrycka uppskattning och en smula förundran över Fredrik Reinfeldts val av kommissionär.

För att vara en återhållsam och blyg statsminister var detta ett både modigt och bra val. Modigt därför att han inte nominerade en moderat. Bra i dubbel bemärkelse; dels för den kompetens och förmåga som Malmström besitter, dels för att den borgerliga aliansen ser mer samlad ut om man klarar av att lyfta fram alla de fyra partiernas företrädare.

Om Malmström bara klarar av den buffliga byråkratin och de gastande filibustrarna nere i Bryssel kommer det säkerligen att bli mycket bra. Och min positiva tro om henne har ingenting med att hon är kvinna att göra, utan helt enkelt henne som person, hennes kompetens, erfarenhet och förmågor.

Men när vi ändå är på ämnet om kön har jag sett att både tidningar och bloggare har skrivit om den dåliga könsbalansen i EU-kommissionen. Visst, bara 8 av 27 kommissionärer är kvinnor, men är det verkligen den mest utsatta gruppen?

Hur är det med exempelvis utlandsfödda? Eller svarthåriga? Nej, där är det noll att hämta. Samtliga 27 kommissionärer är infödingar, 2 är blonda, 9 är brunhåriga och hela 16 kommissionärer har grått hår. Hur väl representerar det EU:s befolkning, undrar jag.

När man baserat på demografi anser att det borde vara minst 12 kvinnliga kommissionärer, bör man också lämpligen anse att i alla fall 4-5 ska vara utlandsfödda och 3-4 ska ha svart hår. Är ni beredda att strida för detta?

Simon Hedlin Larsson

Ska Europa tillhöra framtiden eller dåtiden?

“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”

Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.

Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.

Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också  dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.

Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i  internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.

Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.

Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.

För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?

Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.

Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.

Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: