Tag Archives: Fredrik Reinfeldt

Revolutionerna är ännu inget att jubla över

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en konstig ledarkrönika i Expressen om revolutioner. Budskapet verkar vara att statsminister Fredrik Reinfeldt inte är tillräckligt euforisk över utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Men varför skulle han vara det? Det finns ju ingen anledning att vara uppjagad över de demonstrationer som just nu pågår på andra sidan Medelhavet. Målet är och kommer alltid vara demokratiska politiska institutioner och universella mänskliga rättigheter. Inte dessa är garanterade är det inget att hurra över.

Demonstrationerna har två möjliga utfall: 1) de slås ner av respektive regim och rinner ut i sanden eller 2) de leder till att en regim byts ut mot en annan – som så har skett senast i Egypten. Att de sittande regimerna segrar är fortfarande möjliga utfall – kanske i synnerhet i ett land som Iran där man är van sedan länge vid att jämna demonstranter med marken. Ännu fler döda människor och politiskt status quo, det vill säga. Utfall nummer två är därför det som man får hoppas på. Men även om så sker är det inte nödvändigtvis något att jubla över. Regimskifte betyder en ny regim. Det säger inget om att den nya regimen nödvändigtvis är mindre förtryckande. Den som menar att alla demonstranter kämpar för samma frihet och samma mänskliga rättigheter som vi i Sverige önskar dem är mer naiv än Voltaires unge Candide eller Miguel de Cervantes protagonist Alonso Quijano.

Marteus skriver om Reinfeldt:

Där fanns ingen genuin entusiasm över att diktatorer vacklar och faller runtom i arabvärlden. På den raka frågan: “Är det bra att människor protesterar och att ledarna tvingas avgå?” svarade han inte “Skojar du!?” utan började, efter en tankepaus, med: “Ja, jag tycker ju att det här rymmer något potentiellt mycket spännande…”

Reinfeldt talar om potential och det är precis vad är – varken mer eller mindre. Allt hänger på att det slutar med utfall nummer två, regimskifte, och att nästa ledare är bättre än den förra. Om man utgår från att det automatiskt kommer bli bättre bara för att man lyckas största en diktator kan man nog inte mycket om Afrikas blodiga förflutna. Hur många revolutioner har skett i Afrika sedan andra världskriget? Hur många av dem har slutat i långsiktig politiskt stabila demokratier? Precis. Att inte jubla för tidigt visar att vi för ovanlighetens skull faktiskt har lärt oss något av historien. Det kommer nämligen en dag efter regimskiftet också. Och det är då det svåraste börjar för då ska grunden läggas för en hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling.

Vi hoppas alla innerligt på en utveckling som garanterar människor fundamentala politiska fri- och rättigheter och naturligtvis måste Sverige, EU och resten av västvärlden göra sitt bästa för att verka för detta (även om möjligheterna vid sidan av militära interventioner – vilka det finns anledning att vara skeptisk till – är starkt begränsade). Men det finns ingen anledning att ta ut segern i förskott. Inte minst sänder det dåliga signaler till människorna i Nordafrika och Mellanöstern. Risken är att vi alla vaknar en morgon i en desillusion som påminner om den som präglade ungdomen efter första världskriget för att de alldeles för höga förväntningarna och förhoppningarna krossats av regimlojala pansarvagnar.

Att tona ned upprymdheten har inget med minskat engagemang att göra. Tvärtom. Snarare visar det prov på uthållighet och att man är beredd att fortsätta kämpa för en demokratisk utveckling oavsett takten på utvecklingen. Om det är något som kan liknas vid ett marathonlopp är det kampen för mänskliga rättigheter och därför är det viktigaste av allt att vi är mer uthålliga än våra motståndare.

Simon Hedlin Larsson

Det där j***a patriarkatet

Claes Borgström, socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, har en universell problemförklaringsmodell: patriarkatet. Det spelar ingen roll om det gäller brottslighet, tonårsdepressioner, avsaknad av parboendegaranti eller EU:s jordbrukssubventioner – allt verkar Borgström kunna förklara genom kvinnoförtryck.

För ett par månader sedan handlade det om Mona Sahlins väska:

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Och nu senast idag gäller det smutskastningen av den socialdemokratiska partiledaren:

Det är inte en slump att Mona Sahlin, en av Europas mest erfarna politiker, får utstå smutskastningskampanjer som ingen annan svensk politiker behöver drabbas av. Hon är kvinna på en topposition. Hon utmanar den traditionella ledarstilen. Hon har under lång tid tagit aktiv ställning för jämställdhet mellan män och kvinnor.

Ja, Claes Borgström, det är preciiis vad det handlar om! Klassiskt könsförtryck igen. Debatten om Sahlins väska hade naturligtvis ingenting att göra med att hon går omkring med en lyxhandväska och samtidigt representerar ett parti som går till val på allas lika fattigdom genom en hård bekämpning av rikedom. Och att det drivs (beklagligen) negativa kampanjer mot Sahlin, det hade såklart aldrig hänt om hon hade varit man. Det har absolut inte hänt någon svensk manlig politiker förut. Framförallt inte år 2006. Inte mot Fredrik Reinfeldt inte. Och Mats Lindström var absolut inte inblandad…

Simon Hedlin Larsson

Vilket besked vill (v) ha om EMU?

Vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Jens Holm vill uppenbarligen att den borgerliga alliansen ska lämna besked om euron och EMU:

Vi i de rödgröna partierna har gett besked om att någon om EMU-anslutning inte blir aktuell under den kommande mandatperioden. Folkets nej från omröstningen 2003 kommer att respekteras om vi vinner valet. Men vad händer om vi får en ny borgerlig regering efter valet i september? Det måste allianspartierna svara på i god tid innan valet.

Men vad är det egentligen för svar man förväntar sig? Alla (förutom kanske då Sjöstedt och Holm) vet ju hur det kommer bli. Statsminister Fredrik Reinfeldt sa senast i partiledardebatten i “Kvällsöppet” för några veckor sedan att han först tänker hålla en ny folkomröstning när Mona Sahlin är med på tåget, det vill säga i princip aldrig. Och utan vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna blir det ju ingenting oavsett vad andra partier bestämmer sig för. Så det är inte så mycket till besked att lämna.

Simon Hedlin Larsson

Komplex äro statistiken

Igår cirkulerade nyheten om att Fredrik Reinfeldt hade uppgett förhållandevis stora statistiska felaktigheter i den övrigt ganska tråkiga partiledardebatten i söndagens Agenda:

“Statsminister Fredrik Reinfeldt hade hundratusen fel på antalet sysselsatta i söndagens partiledardebatt. Det underlag han fått var fel, enligt finansministern,” skrev Dagens Nyheter.

Varför detta väckte sådana rubriker kan tyckas förvånande. Att politiker använder sig av statistik som inte alltid är helt korrekt lär ha skett åtminstone sedan Ciceros tid då man märkte att det var retoriskt framgångsrikt att framstå som om man talade i termer av sanning istället för åsikter.

En del borde minnas förra sommarens partiledardebatt i riksdagen den 17 juni som granskades och utvärderades live på makthavare.se av bland andra Martin Ådahl på FORES där man konstaterade att många påståenden som framfördes kunde låta bra, men vid djupare analys visade sig vara närmast felaktiga – inte minst anspråk på statistiska sanningar i stil med “Sverige har klarat finanskrisen bäst”, “Vi har världens mest ambitiösa klimatpolitik” och “Arbetslösheten i Sverige har under det senaste året ökat snabbare än snittet för OECD-länderna”.

Dessutom är just arbetslöshets-/sysselsättningsfrågan inte speciellt enkel. Det finns många definitioner av vem som är arbetslös, och det finns ännu fler sätt att försöka mäta arbetslösheten på. Komplexiteten illustreras inte minst av tidningen Svenska Dagbladets ofrivilligt ironiska rubricering av nyheten om Reinfeldts statistikfel som “Reinfeldt spred fel jobbsiffra“. Jobb är nämligen långt ifrån synonymt med sysselsättning.

Talar man konkret om jobb som människor i arbete kan jobbtalen mycket väl öka samtidigt som sysselsättningen minskar. Tar en stor årskull examen och studenten samtidigt kan fler komma i arbete än som under samma period avskedas och pensioneras. Om dessa ungdomar som anställs dock är få relativt sett till hela årskullen kan sysselsättningsgraden fortfarande minska totalt.

En annan problematiserande faktor är åldersgrupper (som det rörde sig om i Reinfeldts fall) och andra variabler som varierar mellan mätningarna. Olika data är byggda på att man har mätt sysselsättningen bland olika åldersgrupper, vilket naturligtvis resulterar i olika siffror. Ibland använder samma institution till synes samma variabler och definitioner, men har väsentligt ändrat metod. Detta händer även forskare själva – till och med de mest framstående. Globaliseringsmotståndaren och nobelpristagaren Joseph E. Stiglitz är ett exempel. I flera av sina publikationer (se exempelvis 2002, Globalization and Its Discontents) menar han att fattigdomen i världen ökade under 1990-talet. Vad Stiglitz dock missat är att Världsbanken (vars data han uteslutande grundade sin analys på) under 1990-talet började använda en ny metod för att mäta fattigdom, vilket gjorde de nya resultaten ojämförbara med de tidigare.

Till saken hör också statistisk manipulation och att framföra mindre relevant data för att antyda ett starkt samband som i realiteten är svagt. Det vanligaste politiska knepet är förmodligen att variera mellan att använda siffror i absolut respektive relativ form beroende på vad som bäst passar ändamålet. Kommer exempelvis fler i arbete i ett land kan den politiska oppositionen peka på att “det nu är x antal fler personer som är långtidssjukskrivna än för fem år sedan” (absolut siffra), vilket matematiskt sett är en logisk följd av att fler arbetar, men ändå låter som en negativ konsekvens av regeringens dåliga politik när det sägs i en TV-sänd debatt. Det intressanta är att i samma scenario kan regeringen i själva verket ha förbättrat rehabiliteringen vilket procentuellt minskat antalet sjukskrivna sett till antalet arbetande, men om arbetsgraden har ökat med en tillräckligt stor siffra (och så även sjuktalen) kan ändå antalet långtidssjukskrivna i absoluta tal ha ökat. Det som de flesta skulle bedöma som en god sysselsättningspolitik (fler i arbete samt färre långtidssjukskrivna procentuellt sett) kan ändå oppositionen måla upp som att domedagen är nära (om någon inte förstår matematiken se * i slutet av texten).

Slutsatsen är att statistik är ett komplext fenomen. Man använder gärna siffror för att göra saker och ting enklare och lättare att ta till sig. Höjden av ironi är det därför att bland det svåraste som finns är att dra verklighetsöverensstämmande slutsatser av statistiska data. Den som vill kommer alltid kunna hitta en siffra eller två som stödjer de åsikter man själv vill övertyga andra om. Istället för att göra objektiva undersökningar för att finna någon form av sanning att ta ställning till föredrar många att istället först finna (hitta på) sanningen för att sedan bekosta undersökningar vars resultat bekräftar denna sanning (läs personlig åsikt).

Det enda vi med säkerhet kan veta om statistik är att det sällan finns några enkla samband, åtminstone när det gäller samhällsfrågor. Världen är helt enkelt för komplex för det. Kanske kan det därför vara på sin plats att citera bland andra Charles Wentworth Dilke och Samuel Langhorne Clemens (vet ni inte vem den sistnämnda är får ni googla; passa då även på att kolla upp vilka Eric Arthur Blair och Aurore Lucile Dupin är):

“There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics”

Simon Hedlin Larsson

* I land x arbetar 100 personer varav 5 är långtidssjukskrivna. På y antal år ökar antalet arbetande till 200 personer, men regeringens effektiva rehabiliteringssystem har lett till att antalet långtidssjukskriva bara har ökat till 8 personer. 5 av 100 är en större andel än 8 av 200, men 8 är fortfarande större än 5, så när oppositionen säger att antalet långtidssjukskrivna har ökat med 3 personer under y år är det ju inte fel. Frågan är dock: är det relevant?

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Viljan att arbeta eller viljan att anställa?

Ibland gör politiker faktapåståenden som i själva verket är felaktiga. Undersökningar har visat att detta är särskilt vanligt i muntliga debatter då siffror mer eller mindre greppade ur luften kastas fram och tillbaka utan att man har någon direkt möjlighet att undersöka motståndarens “fakta”. Dock händer det också att politiker säger saker som är fel med flit. Oftast handlar det om att man inte vill gå emot specifika väljargrupper genom att säga vad man faktiskt tycker och egentligen vet är rätt.

Ett bra exempel på detta är när statsminister Fredrik Reinfeldt i gårdagens SvD svarar på en läsarfråga om anställningsskyddet från “Kerstin”:

“Att göra det lättare att avskeda människor ger inte fler jobb. Vår inriktning är i stället att skapa grund för jobb åt fler. Det gör vi genom att göra det mer lönsamt att arbeta, billigare och lättare att anställa samt att möjliggöra för fler företag att starta, stanna och växa i Sverige” (Svenska Dagbladet 03/01-10: pp.8, obs min fetstil).

Fredrik Reinfeldt, som för övrigt är utbildad civilekonom, vet naturligtvis hur fel hans eget resonemang är. Som företagare vill du ha låga utgifter, och ta små risker. Att anställa personal som du inte kan göra dig av med är en stor kostnad (att förbinda sig till att betala ut lön till personal under en lång tidsperiod är dyrt) och en enorm risk (tänk om personen i fråga inte duger för sitt jobb?).

Om man gör det lättare för företag att avskeda kommer det bli lättare att anställa, vilket minskar arbetslösheten (se exempelvis Feldmann, H. (2009) ”The unemployment effects of labor regulation around the world”, Journal of Comparative Economics, 37(1): pp.76-90, och Di Tella R. och MacCulloch R. (2005) “The Consequences of Labor Market Flexibility: Panel Evidence Based on Survey Data”, European Economic Review, 49: pp.1225-1259).

Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg ignorerar emellertid detta faktum av vad som förmodas vara taktiska skäl. Moderaterna är helt enkelt tvungna att fortsätta flirta med Socialdemokraterna – och i synnerhet deras högerfalang – för att kunna vinna årets riksdagsval. Problemet är att den nymoderata arbetslinjen mer eller mindre har tjänat ut sin roll om man inte också skapar incitament för att anställa – utan företagen kommer man helt enkelt inte längre än såhär. De flesta svenskar som är arbetslösa söker på ett eller annat sätt jobb. Det lär vara få av de som är utan sysselsättning som inte önskar att kunna försörja sig själva. Således handlar inte längre om viljan att arbeta, utan om viljan att anställa. Incitament för att jobba måste kompletteras med incitament för att rekrytera.

Tyvärr ser det dystert ut på fronten företagarpolitik. Moderaterna vet nämligen att även om de bara fortsätter tjata om arbete och innanförskap kommer få väljare höger om Centerpartiet gå och rösta på något annat än fortsatt förtroende för alliansregeringen. För många borgerliga väljare är det omöjligt att rösta på en rödgrön allians vars ekonomiska politik bygger på stora skattechocker, historiskt sett har fört en företagarfientlig politik, och vars statsministerkandidat så sent som hösten 2008 tyckte att staten borde köpa förlustföretaget Saab. Då får man helt enkelt nöja sig med en moderatstyrd koalition – det minst dåliga alternativet. Som det ser ut idag är dock det alternativet, på flera punkter, riktigt dåligt.

Simon Hedlin Larsson

Framgångssagan FN

Fredrik Reinfeldt skötte sig bra i söndagens Agenda (se 1, 2, 3). Den borgerliga alliansens största hopp inför nästa års val är att låta Reinfeldt ta så många debatter och utfrågningar som möjligt. I söndags lyckades han även hantera frågan om hur han såg på klimattoppmötets resultat och FN-medlemmarnas vetorätt.

Med god retorik följer han det knep som på engelska kallas “remain vague”. Eftersom överenskommelsen man nådde i Köpenhamn inte var juridiskt bindande och heller inte sa ett ord om åtaganden gällande koldioxidutsläppsminskningar kunde Reinfeldt knappast kalla mötet en succé. Å andra sidan är det inte heller möjligt för honom att såga mötet som sådant eftersom att man på Bella Center trots allt följde de spelregler som gäller inom FN med vetorätt och allt därtill.

Han valde därför helt rätt väg när han förklarade att det är på detta vis som dessa toppmöten fungerar, samtidigt som han var noga med att kritisera de länder som inte var beredda att ta större ansvar i förhandlingarna. Hade Reinfeldt gjort på något annat sätt, exempelvis dömt ut vetorätten, hade han varit tvungen att presentera ett alternativ till hur FN fungerar idag. Och detta hade varit mycket olyckligt eftersom att han med största sannolikhet inte skulle kunna ge något svar på den frågan – FN kan nämligen inte fungera på något annat sätt än som det gör i dagsläget.

Varför inte? För att FN är en mellanstatlig organisation. Att ta bort vetorätten vore att gå mot ett överstatligt samarbete och som den världspolitiska arenan ser ut idag stödjer förhoppningsvis ingen den tanken. Ett överstatligt FN som fattar majoritetsbeslut utan att ge medlemmar möjlighet att lägga in vetoröster innebär mycket högre effektivitet. Men effektivitet är inte nödvändigtvis något positivt. Det är bara en neutral benämning på processers hastighet. Om processen är av ondo, det vill säga exempelvis eskaleringen av ett storskaligt krig – är hög effektivitet i det sammanhanget någonting positivt?

Det finns en naturlig tröghet inom mellanstatliga organ. Nog för att det skulle vara bra om arbetet med minskade jordbrukssubventioner och sänkta handelstariffer gick snabbare, men samtidigt bör man vara tacksam för trögheten eftersom inte heller några drastiska negativa beslut kan utfärdas å organisationens vägnar. Det kan låta djärvt, men man skulle faktiskt kunna påstå att FN har nått framgångar som tidigare aldrig har skådats. Trots att det snart lär finnas fler bomber än människor på jorden har ännu inget världskrig brutit ut sedan FN grundades. Pessimisten må kalla detta tillfällig tur, men realisten pekar snarare på faktum som att världens stormakter har permanent vetorätt i världens största internationella organ.

Ponera dock att FN skulle bli överstatligt för att få större inflytande över världspolitiken, och det dröjer inte länge innan man upptäcker allvarliga brister i ett sådant system. Den kanske viktigaste frågan är: hur skulle besluten fattas? Om alla länder skulle ha lika många röster, som det i praktiken fungerar idag då alla har vetorätt, kan man ju bara gissa hur många av de små staternas röster som skulle köpas av stormakterna. Fast att å andra sidan göra antalet röster proportionerliga sett till befolkningsmängder, som i EU-parlamentet, hjälper heller föga. Förutom att många av världens värsta länder att leva i har världens snabbast växande populationer (fattigdom och icke-fungerande utbildningssystem är de främsta orsakerna till hög fertilitet) skulle allianser kunna bildas mellan stater vars ledare och politik vi i EU inte tycker särskilt mycket om.

Afghanistan, Angola, Argentina, Bangladesh, Burkina Faso, Burma, Burma, Colombia, Egypten, Ekvatorialguinea, Etiopien, Filippinerna, Haiti, Indonesien, Irak, Iran, Kambodja, Kazakstan, Kenya, Kina, Kongo Kinshasa, Kuba, Libyen, Malawi, Mali, Mexiko, Mocambique, Niger, Nigeria, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Tanzania, Thailand, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan, Venezuela, Yemen och Zimbabwe exempelvis står för en bra bit över halva jordens befolkning. Med ett populationsproportionerligt, överstatligt FN skulle deras politiska agenda kunna styra världen.

Den av er som är beredd att lämna vår planets framtid i händerna på ledarna för dessa länder skall kasta första stenen på FN.

Simon Hedlin Larsson