Tag Archives: Fredrik Reinfeldt

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Var var Fredrik?

Mona Sahlin har precis utklassat Cristina Husmark Pehrsson i en debatt i kvällens Agenda. Frågan är: vad gjorde Fredrik Reinfeldt istället för att debattera med oppositionens ledare? Att skicka ut Husmark Pehrsson i sjukförsäkringsdebatten var ungefär lika begåvat som att låta Jöran Hägglund vara regeringens sändebud i Saab-frågan.

Visst kan man argumentera för att rätt person ska ta rätt fråga och gå efter statsråd och ansvarsområde. Men när det handlar om frågor som man kan ana har fattats till stor del på andra departement ter det sig dumt att låta ett relativt oinsatt statsråd, som kanske till och med har blivit överkört under beslutsprocessen, ta debatten.

Husmark Pehrsson visade ikväll den unika förmågan att få sig själv, i egenskap av statsråd, att framstå som talesperson för en opposition som inte finns. Debatten ägnades till största del åt Socialdemokraternas politik för tre år sedan. Vad har det med alliansregeringens otydliga direktiv till Försäkringskassan att göra, kan man verkligen undra.

Efter att Sahlin förklarat att hon varit självkritisk under de tre senaste åren mot Socialdemokraternas tidigare politik tvingades Husmark Pehrsson att byta linje och kritiserade istället kontrafaktiska konsekvenser av Socialdemokraternas senaste skuggbudget ifall de hade suttit i regeringsposition. På Husmark Pehrsson lät det som att det inte var hon, utan Sahlin, som styrde Sverige.

Min fråga är som sagt: var höll Fredrik Reinfeldt hus? Som regeringens högsta höns finns det i praktiken ingen debatt som han inte kan ta istället för ett moderat statsråd. Som statsminister måste man vara beredd att ta tuffa debatter och inte vara rädd för att smutsa ner händerna av hårt arbete. Det är Reinfeldt som ytterst är ansvarig för att hålla ihop regeringen och stå för den gemensamma politiken utåt. Och när han dessutom förmodligen är mer insatt i sjukförsäkringsfrågan än Husmark Pehrsson fanns det således ingen anledning för honom att inte möta Sahlin i SVT:s studio ikväll.

Det fungerar inte att alliansens överhuvud sticker huvudet i sanden när kritiken stormar. Så blir man knappast omvald i valet 2010. Ingen har glömt hur det gick när Reinfeldt ignorerade FRA-debatten.

Simon Hedlin Larsson

Vilken blir Centerpartiets valfråga?

Igår lyckades Centerpartiet med en dubbel genom att bli publicerade på både SvD Brännpunkt och DN Debatt. Budskapet var tydligt: det är sänkta skatter och lägre ingångslöner som gäller. Och det finns en del som tyder på att det är dessa frågor man kommer driva hårt för att tvätta bort bilden av ett politiskt förvirrat parti (se exempelvis här).

Det är dock två viktiga frågor att ställa. 1) Kan Centerpartiet försäkra sig om att Moderaterna kommer tillåta att man gör arbetsrätten mer flexibel? 2) Hur skiljer man sig från Folkpartiet som också har sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska reformer högt upp på agendan?

Dessutom kan man fråga sig hur klokt det är att driva arbetslinjen i en borgerlig allians där åtminstone tre av de fyra partierna vill profilera sig tydligt för ökad sysselsättning och, enligt förra valets slogan, minskat utanförskap. Vilken vision har och vilken politik för Centerpartiet som gör att en osäker väljare ska lägga sin röst på Maud Olofsson och inte Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt?

Att nå kompromisser för att hålla ihop en koalitionsregering ska inte underskattas. Men med två partier som enligt opinionsundersökningar ligger nära fyraprocentsspärren är det också viktigt att de finner tydliga profilfrågor och naturliga målgrupper. Att vara helt ense om politiska frågor parterna emellan saknar betydelse om man sitter i opposition.

Det är helt klart trångt strax till höger om blockgränsen. De borgerliga partiledarna trampar varandra på fötterna. Och på deras huvuden står Anders Borg…

Simon Hedlin Larsson

Ännu mer makt flyttar till Bryssel

Och så kom beskedet. Herman van Rompuy och baronessa Catherine Ashton blir EU:s ständiga ordförande respektive höga representant (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17). Det är givetvis inte möjligt att förutspå exakt hur de kommer sköta sina arbeten och hur EU:s utveckling kommer att se ut under de närmaste åren. Ser man emellertid till utnämningarna på pappret är de två olyckliga val av kandidater som dessvärre flyttar ännu mer makt till Bryssel och ännu längre bort från medborgarna, i synnerhet i de små länderna.

Frågan är hur det har kunnat bli såhär när det är de små länderna och de nationella intressena man ytterst, och egentligen enbart, har velat se till när man försökt enas om en ordförande och en hög representant. Svaret är mycket enkelt. Det handlar om populism och ett stort feltänk från politiskt håll. Som varm Europavän är jag djupt besviken.

Tony Blair ansågs vara för utmärkande som politiker. Med Blair som ordförande spådde man att EU skulle gå i alltför snabb takt mot en federal stat, vilket dessutom skulle underminera de mindre nationerna. Detta är en total feltolkning av verkligheten. Tvärtom talar det mesta för att om Blair hade utsetts till permanent ordförande hade EU kunnat tala utåt med en enad röst och inåt kunnat kompromissa om nationella intressen. En stark ledare hade kunnat minska byråkratin i Bryssel och stå för en bredare politisk förankring hos den europeiska befolkningen.

Och ni som tycker att jag har helt fel, tänk såhär: vem tror ni bäst kan se efter länders enskilda behov och intressen, samt stå som en motpol mot Bryssels byråkrater, en politiker med oerhörd erfarenhet som varit med i den världspolitiska toppen i tio år, eller en som inte ens har varit premiärminister i ett år och dessutom har varit det för Belgien?

Med Lissabonfördraget skulle makten decentraliseras och bygga på folkliga mandat i respektive hemländer. Insynen skulle växa, folket skulle få mer att säga till om, och de av folket direktvalda politikerna skulle få större inflytande. Allt detta hade varit möjligt med två starka ledare – som dessutom hade kunnat för EU:s viktigaste frågor på internationella toppmöten.

Nu har man istället valt två personer, som visserligen anses vara goda diplomater och förhandlare, men som är så dåliga på att kommunicera utåt att den lågmälde Fredrik Reinfeldt framstår som självaste F. Scott Fitzgeralds casanova Jay Gatsby.

Ni ville minska byråkratin i Bryssel, och ni valde en belgare till permanent ordförande. Duktigt.

Simon Hedlin Larsson

Därför växer Sverigedemokraterna

Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.

Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.

Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.

Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.

Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).

Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet “egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.

Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.

Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.

Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).

Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.

Simon Hedlin Larsson

Många eller få kvinnor i EU?

Så har den inåtslutna regeringen Reinfeldt äntligen släppt ut vit rök ur skorstenen och nominerat Cecilia Malmström, folkpartist och tillika EU-minister, till nästa EU-kommission (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Jag vill först börja med att uttrycka uppskattning och en smula förundran över Fredrik Reinfeldts val av kommissionär.

För att vara en återhållsam och blyg statsminister var detta ett både modigt och bra val. Modigt därför att han inte nominerade en moderat. Bra i dubbel bemärkelse; dels för den kompetens och förmåga som Malmström besitter, dels för att den borgerliga aliansen ser mer samlad ut om man klarar av att lyfta fram alla de fyra partiernas företrädare.

Om Malmström bara klarar av den buffliga byråkratin och de gastande filibustrarna nere i Bryssel kommer det säkerligen att bli mycket bra. Och min positiva tro om henne har ingenting med att hon är kvinna att göra, utan helt enkelt henne som person, hennes kompetens, erfarenhet och förmågor.

Men när vi ändå är på ämnet om kön har jag sett att både tidningar och bloggare har skrivit om den dåliga könsbalansen i EU-kommissionen. Visst, bara 8 av 27 kommissionärer är kvinnor, men är det verkligen den mest utsatta gruppen?

Hur är det med exempelvis utlandsfödda? Eller svarthåriga? Nej, där är det noll att hämta. Samtliga 27 kommissionärer är infödingar, 2 är blonda, 9 är brunhåriga och hela 16 kommissionärer har grått hår. Hur väl representerar det EU:s befolkning, undrar jag.

När man baserat på demografi anser att det borde vara minst 12 kvinnliga kommissionärer, bör man också lämpligen anse att i alla fall 4-5 ska vara utlandsfödda och 3-4 ska ha svart hår. Är ni beredda att strida för detta?

Simon Hedlin Larsson

Ska Europa tillhöra framtiden eller dåtiden?

“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”

Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.

Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.

Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också  dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.

Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i  internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.

Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.

Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.

För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?

Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.

Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.

Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: