Nu har Barack Obama landat i Oslo (se även 1, 2 , 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18). Och jag kan inte bara sluta tänka på hur märkligt det är att han har fått fredspriset. Att tilldela en regeringschef fredspriset är behöver inte vara vare sig kontroversiellt eller fel, så länge han eller hon verkligen har gjort någonting konkret för freden. Men då ska man ha gjort någonting också, och det har ju inte Obama.
Ordet “pris” betyder enligt Nationalencyklopedin “i förväg fastställd belöning för viss prestation”. Visst är kan väl att prata också vara en prestation, men i sådana fall finns det många mycket mer lämpade pristagare. Att Obama tilldelas Nobels fredspris bör snarare tolkas som att man försöker uppmuntra Obama till att hålla sitt ord, och också ställa lite krav på honom ifall han inte skulle göra det.
Detta är ju egentligen bara så typiskt svenskt att man nästan undrar om inte riksdagen har fått vara med och påverka det norska stortinget. Enligt svenska principer ska ju aldrig den som är bäst belönas – den vet ju redan om det och om man dessutom tilldelar denne ett pris blir det väldigt orättvist mot de andra. Bättre är det då att antingen ge en förlorare ett tröstpris, eller ge någon latmask en rejäl belöning för att ha gått från latmask till medelmåtta, även kallat “Årets framsteg”.
Nu har jag i och för sig svårt att se Obama värdig priset i endera kategori; han har inte förlorat ännu, och förtroendemässigt har han sedan Inauguration Day gått från att vara frälsare till att vara människa – inte tvärtom. Kanske skulle han möjligtvis kunna få pris för “Årets tapp”, men en sådan kategori har jag aldrig hört talas om. Men å andra sidan, detta är ju ett pris på svenskt vis. Och ska det vara riktigt svenskt, då får alla pris så att ingen känner sig som förlorare och blir ledsen. Det är också viktigt att alla får samma pris för att tydliggöra att alla människor oavsett prestation ändå är lika duktiga och lika mycket värda.
Så Thorbjørn Jagland, ordförande i norska nobelkommittén – jag väntar på mitt fredspris!
Simon Hedlin Larsson