Tag Archives: frihandel

Skrota enprocentsmålet: Att göra nytta istället för att ha dåligt samvete

En erfaren person inom utvecklingsfrågor, Alexandra Silfverstolpe Tolstoy, skriver idag på SvD Brännpunkt om sina erfarenheter på bland annat Sida och World Food Programme (WFP):

Släpp istället på betalningstrycket. Det går inte att driva en seriös ”aktiv utvecklingspolitik” med ett överordnat utbetalningsmål. Vi behöver resultatmål. Vi behöver bli bättre på att använda oss av resultat från forskning samt oberoende externa utvärderingar och revisioner som instrument för återkoppling och lärande – och göra denna information lätt tillgänglig för allmänheten. Det krävs en reformering inte bara av biståndet utan även av biståndsorganisationerna. Skapa incitament för resultat, inte för utbetalning!

Det är mycket svårt att förstå varför man ska betala ut en viss andel av sin faktorjusterade produktion. Som konstaterades för några dagar sedan är det i själva verket obegripligt varför man ska ha ett biståndsmål som uteslutande baseras på ens inkomst. Blir afrikaner söder om Sahara mindre fattiga för att vi i västvärlden skänker en viss procent av allt vi tjänar? Enprocentsmålet känns antingen som en konsekvens av dåligt samvete eller som en rent solidaritetshandling. Men om man nu har så dåligt samvete, varför inte bara gå emot giriga mjölkbönder och markägande aristokrater och ta bort handelshinder som stänger ute den fattiga världen från jordbruksmarknaden?

Och till de som å andra sidan tycker att enprocentsmålet är att visa solidaritet: ni kan ju inte på allvar tro att det fungerar; att världens fattiga skulle tycka att vi är solidariska – oavsett hur stor andel av vår inkomst vi ger bort. Fråga bara den jamaicanske mjölkbonde som har fått se en tredjedel av sitt lands mejeriproduktion försvinna under bara något decennium på grund av EU:s jordbrukssubventioner, som är världsbäst på att konkurrera ut fattiga bönder. Eller varför inte den sydafrikan som arbetar inom sockerindustrin och har sett motsvarande sak hända i dennes land?

Just nu ger västvärlden med ena handen och tar med den andra. Man ger bistånd – som inte gör särskilt mycket nytta (om någon) – samtidigt som man tar konkurrensfördelar – som leder till förödelse och misär.

Simon Hedlin Larsson

En vettig röst i biståndsdebatten

Om man vill diskutera världens utveckling är svensk media ett dåligt forum. De få kloka personer som lyckas göra sina röster hörda är få och blir ofta kallade för extrema nyliberaler och avfärdade som galningar. Det som är mest sorgligt är naturligtvis att världens fattigaste och mest utsatta människor förlorar på att Sverige och EU driver en dålig handels- och biståndspolitik. Men det är också bra sorgligt att den svenska biståndsdebatten verkar ha så svårt att ta åt sig vad den internationella forskningen och omvärldens erfarenheter säger. Tänk om man diskuterade lite mer Robert H. Bates, Abhijit V. Banerjee och Angus Deaton – vilken skillnad det hade blivit på debattklimatet.

Nu har emellertid – glädjande nog – en av dessa få kloka röster gjort sig hörd, och dessutom på ledarplats i Sveriges största morgontidning. Hans Bergström, före detta chefredaktör, skriver:

Fem decennier – ett halvt sekel – har nu gått sedan den berömda propositionen 1962:100 antogs av riksdagen. Den blev starten för ett omfattande statligt bistånd från Sverige. De femtio åren har gett erfarenheter. De två stora erfarenheterna är dessa:

1. Biståndet har inte blivit ”hjälp till självhjälp”, som var avsikten. Tanken var att bistånd skulle hjälpa fattiga länder att få i gång sina ekonomier, längs en moderniseringsbana som sedan skulle bli självbärande. Ett föredöme var Marshall-hjälpen efter andra världskriget. Den uppgick till 2,5 procent av BNP för länder som Tyskland och Frankrike och upphörde efter fem år. Afrika får nu ett bistånd på 15 procent av sin BNP och detta har pågått i uppåt 50 år. Det går omöjligen att hävda att ett bistånd av denna storlek och permanens har karaktären av ”hjälp till självhjälp”.

2. Det finns inget samband mellan bistånd och framgång för ett land. Lasse Berg, med en enormt rik erfarenhet från både Asien och Afrika, har på ett mikroplan visat de stora förbättringarna även i byar i Indien. De beror inte på västerländskt statligt bistånd, utan på den mer tillväxtfrämjande ekonomiska politik, inklusive öppnare handelspolitik, som har bedrivits av indiska regeringar på senare år.

Fattigdomsbekämpning borde vara det viktigaste gemensamma målet för alla världens länder. Och även om minskad fattigdom inte är svaret på allt är ökat välstånd för de fattigaste tveklöst en av flera faktorer i att lösa allt från krig, vattenföroreningar och förtryck, till klimatfrågan, narkotikahandel och religiös extremism. Just eftersom det är så otroligt viktigt att minska världsfattigdomen är det också viktigt att vi gör det som faktiskt är rätt och inte det som känns rätt.

Det bästa exemplet på internationell känslopolitik är förmodligen enprocentsmålet (eller skuldavskrivningar), som syftar till att rika länder ska avsätta motsvarande en procent av BNI till bistånd. Notera alltså att enprocentsmålet är en relativ summa av ett lands totala produktion justerat för faktorinkomster. Det har således ingenting att göra med att vi hoppas kunna bygga säg 40 000 skolor, 25 000 sjukhus, 1 250 mil väg, 60 000 vattenbrunnar eller 5 000 mikrokreditinstitutioner – något konkret och absolut. Allt handlar bara om att landet ska skänka en procent av den egna inkomsten, oavsett hur stor eller liten den är. Detta är klassisk vänsterpolitik byggd på känslor. Det ska svida och det ska ske genom kollektivt tvång – annars fungerar det inte.

Och kanske är det därför föga förvånande att när irrationella känslor har fått styra utrikespolitiken under så pass lång tid har också mycket liten utveckling skett. Tar man bort den kinesiska fattigdomsbekämpningen, det vill säga enbart räknar den utomkinesiska fattigdomen, har den på en tjugoårsperiod tyvärr varit mer eller mindre konstant. En stark global befolkningsökning har naturligtvis gjort att fraktionen absolut fattiga är färre än för tjugo år sedan, men det är minst lika många hungriga magar att mätta, och det är minst lika många människor som lever under helt obegripligt dåliga förhållanden. Det är det viktiga och det vi måste förhålla oss till.

Hans Bergström är inne på samma tema (även om han citerar enbart den afrikanska fattigdomen och inte den utomkinesiska):

Trots massiva, internationella och svenska, biståndsinsatser lever i dag närmare hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom – i stort sett samma andel som för tre decennier sedan.

Samtidigt har ekonomierna i många av Ost­asiens länder vuxit utomordentligt snabbt och hundratals miljoner människor har tagit sig ur djup fattigdom – en i världshistorien helt unik utveckling.” Varför tar man i den svenska biståndspolitiska debatten aldrig upp frågan varför denna skillnad, frågar [Nils Börje] Tallroth.

Ja, det är en bra fråga. Förmodligen för att om man kikar på Asiens utveckling så måste man se och bekräfta handelns enorma betydelse för utveckling och välstånd, och det är något stora delar av vänstern helst vill undvika. En del av vänstern, globaliseringsmotståndarna, tror att man dör eller blir allvarligt sjuk av att byta jobb och vill därför ha mer robusta skyddstullar och ökade subventioner för att minimera konkurrensen från andra företag. En annan del av vänstern, miljöpartiklarna, är emot den största delen av konsumtionen – som har varit den avgörande delen i det sydostasiatiska miraklet – och menar att mer bistånd och mindre handel leder till en bättre och framförallt en lyckligare värld (det ordinära fenomenet lycka är ju nämligen ett så exemplariskt mål för politiken…).

Vad som egentligen den globala fattigdomsbekämpningen behöver togs upp här senast igår, men även på den punkten levererar Bergström och därför får han sista ordet:

Det bästa Sverige kunde göra för Afrika är förmodligen att a) deklarera att allt reguljärt statligt bistånd upphör inom fem år, b) verka för ytterligare en radikal liberalisering av EU:s handelspolitik.

Simon Hedlin Larsson

Frihandel är rättvisa och solidaritet på riktigt

Idag presenterar en del av den svenska solidaritets- och miljörörelsen (läs: extremvänstern) sin kampanj Globalrattvisa.nu. Man talar om “[f]yra avgörande åtgärder för en rättvis värld”, och i vanlig ordning när de gäller initiativ från vänsterhåll handlar det om väldigt mycket skatter och väldigt mycket bistånd. Tyvärr innehåller manifestet inte ett enda ord om frihandel eller montera ner handelshinder. Tvärtom vill man istället att EU inser de fattiga ländernas behov av skyddstullar. Och visst, argumenterar man utifrån New Trade Theory (NTT) är det ett hållbart resonemang att utvecklingsländer ska få skydda sina “infant industries”. Men att man inte bland sina fyra viktigaste åtgärder för fattigdomsbekämpning lyckas få in något om minskade handelshinder, exempelvis EU:s jordbrukssubventioner (CAP), misslyckade FTAs eller importkvoter är ju nästan patetiskt.

Men å andra sidan är ju Attac och Svensk-kubanska föreningen bland arrangörerna bakom detta jippo så vad ska man förvänta sig…?

Simon Hedlin Larsson

Den rika världens ångest

Som tidigare påpekat gällande katastrofen Haiti och för övrigt det mesta som människor engagerar sig i är Facebook-grupper inte ett särskilt bra sätt att uttrycka sitt engagemang på:

“Facebook-gruppen ‘2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti’ samlade snabbt på sig över 200 000 medlemmar som trodde att de hjälpte de drabbade. Men då meddelades plötsligt att Svenska Nekrofilföreningen stod bakom – och att gruppens syfte var att flyga hem lik att ha sex med” (en artikel i Svenska Dagbladet).

Att man får upp ett meddelande på Facebook om att 30 vänner eller så har gått med i gruppen var lite förvånande då man i presentationen av gruppen (den är nu borttagen av en administratör) kunde läsa att sponsorerna skulle förbli hemliga tills gruppen har över 200 000 medlemmar. Lite suspekt, kanske? Och varför skulle ens dessa sponsorer behöva 200 000 medlemmar i en Facebook-grupp för att kunna skänka pengarna? Det verkar hur som helst inte ha spelat någon roll för hundratusentals människor gick trots allt med i gruppen. Men varför?

Det verkar orimligt att avfärda två procent av svenska folket som idioter, på samma sätt som det inte heller känns rätt att anklaga de 4-6 procent som röstar på Sverigedemokraterna för att vara rasister. Förmodligen (kan man åtminstone hoppas) var det många som gick med i gruppen och utgick från att de förmodligen blev lurade, men att det samtidigt fanns en liten chans att det hela var på riktigt och då ville de gärna vara med och bidra. Men om nu en så stor del av den rika världen har sådan ångest för hur dåligt andra människor har det, varför visar inte fler sitt stöd för frihandel och minskad protektionism, vilket förmodligen är den enskilt viktigaste åtgärden för en god och hållbar utveckling i de fattiga och mindre utvecklade länderna?

Nej, så långt sträcker sig tydligen inte solidariteten. Att skänka pengar är fint. Men att ge de som har det sämst ställt möjlighet att sälja sina produkter på den rika världens marknad – det är att uppmuntra till girighet och utsugning. Som vanligt framställs kapitalismen och människors sanna rätt till lika villkor som den högsta nivån av egoism och rovmentalitet. Att däremot isolera den fattiga delen av världen och aktivt verka för att hålla kvar människor i svält och misär samtidigt som medelsvensson i sin vardagliga ångest skänker ett par kronor till Röda Korset – det är tydligen både vackert och hedervärt.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Bistånd löser inte fattigdomen

Dambisa Moyos Dead Aid tillhör visserligen inte de bästa böckerna om internationell utveckling, i synnerhet för att hon saknar konkreta, genomförbara lösningar på de problem hon målar upp. Dock framför hon en skarp kritik av den rika världens pengakastning på (bistånd till) diktatorer, som i Sverige uppgår till cirka fyra procent (se fyraprocentsslöseriet), och därför kan denna bokrecension (“Banned Aid”) i senaste Foreign Affairs vara att rekommendera. Dessutom skriver Jagdish Bhagwati (författaren till recensionen) väldigt bra, och hans väl belagda försvar av kapitalism och frihandel är helt klart värt att läsa.

Simon Hedlin Larsson

Att handla med diktaturer minskar terrorismen

Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?

Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.

Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.

Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.

Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.

Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.

Simon Hedlin Larsson

Pengar i sjön – håll till godo hajar

Sida skriver i ett öppet brev till biståndsminister Gunilla Carlsson att det inte är så enkelt som man kan tro att påvisa biståndsarbetets resultat som Carlsson verkar tro (se även 1, 2). Svenska Dagbladet skriver:

“Bland annat pekar Sida-cheferna på svårigheterna att visa konkreta resultat i länder där tillgången till statistik är sämre än i Sverige och generellt på att orsakssambanden mellan insatser och resultat är “svåra (eller omöjliga) att fastställa”.

Men varför ska svenska staten sprätta iväg 30 miljarder kronor per år till verksamheter som vars resultat inte kan utvärderas? Är det för att lärarna redan har så höga löner eller för att sjukvårdsköerna idag är så korta att man inte vet vad man ska göra med alla pengar och därför lägger runt fyra procent av statsbudgeten på spännande projekt vars effekter är “svåra (eller omöjliga) att fastställa”?

Vill man verkligen göra skillnad för världens fattiga människor bör man verka för att avskaffa och minska de rika ländernas handelshinder. I synnerhet gäller detta handelshinder som rör den agrara sektorn eftersom inget land någonsin har lyckats utvecklas utan ett högteknologiskt jordbruk och en demografisk transition.

Sida skriver själva i sitt brev till biståndsministern:

“Idag vet vi att ett pluralistiskt samhälle med olika aktörer som handlar i samverkan eller fredlig konkurrens i längden ger bättre resultat.”

Vad är detta om inte frihandel i ett nötskal?

Men Sida är, av naturliga skäl, mer benäget att försvara biståndet än fattiga länders rätt och möjlighet att ta del av omvärldens välstånd och utveckling. Sida når emellertid höjden av ironi när man bortförklarar behovet av uppföljning och utvärdering av konkreta resultat genom att hävda att Gunilla Carlsson lägger för stor vikt vid hur väl konsekvenserna av biståndsarbetet kan analyseras. Sida avvisar statlig styrning och menar att staten inte bör lägga sig i för mycket:

“[D]et fanns en gång en övertro, även utanför de kommunistiska staterna, på hur ett land i komplicerade planer uppifrån och ner kunde förändra sin verklighet.”

Just precis. För att avsätta fyra procent* av statsbudgeten för en verksamhet vars resultat ibland till och med är omöjliga att utvärdera är inte en “komplicerad plan uppifrån och ner”…

Simon Hedlin Larsson

*I syfte att få en uppfattning om hur mycket pengar fyraprocentsslöseriet motsvarar kan det jämföras med att Sverige år 2009 spenderar fler miljarder på internationellt bistånd än på migration, integration och jämställdhet, samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik, regional tillväxt, näringsliv, allmän miljö- och naturvård, och energi – tillsammans!

Alla dessa bojkotter

Ulf Edström på LO:s internationella enhet uppmanar konsumenter att bojkotta jeans från Nordkorea. Att krav på bojkotter ofta dyker upp i det politiska samtalet är inte speciellt konstigt; människor som är upprörda vill göra någonting och det lättaste sättet att få med sig andra är att 1) vara emot något och 2) uppmana till en mycket specifik praktisk handling. Därför är det inte heller förvånande att det i den kanske mest agitatoriska och känslofyllda  debatten av alla – den om miljö och klimat – hela tiden hörs rop på bojkott och köpstopp. Men hur effektivt är det egentligen?

Får man tro en stor del av forskningen som görs på området så är bojkotter inte alls särskilt effektiva. En omfattande studie av 115 ekonomiska sanktioner genomförda av USA mellan första världskriget och 1998 visar att endast 35 % ansågs ha varit lyckade, och i de allra flesta fall handlade det om att målen man hade satt upp för respektive sanktion varit vaga och inte speciellt substantiella (Behrouzifar och Nassimi 2007). Dessutom fungerade sanktioner bäst då länderna varit ekonomiskt beroende av varandra, och det ena landet har kontrollerat minst 28 % det sanktionerade landets ekonomi.

Och detta gällde alltså ekonomiska sanktioner som brukar riktas mot specifika sektorer, exempelvis energisektorn i Mellanöstern. Konsumentbojkotter är ännu svagare eftersom dessa 1) inte blir lika omfattande som sanktioner som genomförs på politisk väg och 2) främst brukar riktas mot enskilda företag eller produkter. Tar man då fallet nordkoreanska jeans finns det således ingenting som tyder på att en bojkott skulle leda till någonting positivt för den nordkoreanska civilbefolkningen.

Nordkorea har levt mer eller mindre isolerat i femtio år och det är naivt att tro att en fortsatt containmentpolitik skulle leda till frihet och välstånd för nordkoreanerna. Det som däremot skulle hjälpa är att istället öppna upp förbindelser och öka handeln med Nordkorea. En del argumenterar för att detta bara ger den nuvarande regimen mer pengar och makt, men hur ska civilbefolkningen kunna skapa en demokrati om de dör av svält och sjukdomar?

Idag har Nordkorea världens fjärde största yrkesarmé, världens näst största reservarmé och i särklass flest soldater per capita bland alla stora militära makter. Man lägger nästan sju gånger större andel av statsbudgeten än USA på sitt försvar. Finns det någon som på fullaste allvar tror att om väst fortsätter isolera Nordkorea så kommer folket göra revolution, inrätta ett folkstyre som respekterar mänskliga rättigheter och sedan leva lyckliga i alla sina dagar?

Människor som svälter kommer, med all rätt, aldrig att ägna en tanke åt politik. Endast en växande medelklass kan befria de människor som idag lever i förtryckande diktaturer som Kuba, Nordkorea, Libyen, Saudiarabien, och så vidare. Tar man exempelvis Mellanöstern är det största hoppet för en framtid präglad av fred och demokrati en befolkningen som blir allt rikare, mer utbildad och därför kan ställa större krav på regimskifte samt lättare mobilisera demokratiska krafter (Nasr 2009).

Men LO tänker inte så. Enligt svenska fackföreningar bör man helst bojkotta alla företag som inte har motsvarande svenska kollektivavtal och svenska lönenivåer. När kinesiska sweatshops diskuteras brukar en del  förfäras över hur hemska arbetsvillkoren är. Nej, de är inte alls bra och i framtiden måste de därför bli bättre. Men för att länder som Kina och Nordkorea i framtiden ska kunna erbjuda samma välfärd och villkor för löntagare som sker i Sverige måste omvärlden handla mer – inte mindre – med dem. Så är det bara.

Simon Hedlin Larsson

Behrouzifar, M. och Nassimi, H. (2007) “US Sanctions and Global Energy Markets” Journal of Middle Eastern Geopolitics 2(4)
Nasr, V. (2009) Forces of Fortune: The Rise of a New Muslim Middle Class and What it Means for Our World

Bortkastat bistånd

Av de inlägg jag har läst tycker jag att PJ Anders Linder har den bästa kommentaren gällande svenska kommuners biståndspengar. Bland det värsta jag vet är slöseri med skattebetalarnas pengar – som om man kunde spendera de lite hur som helst.

Och den här historien om hur svenskt bistånd finansierar somliga kommunalråds semesterresor är knappast förvånande, men gör likväl att man mår dåligt av att höra det. Inte nog med att det är skattemedel som bekostar dessa resor, det är pengar som är tänkta att gå till att hjälpa de i världen som har det sämst ställt.

Det är för övrigt myket enkelt att få en bild framför sig av hur detta går till; jag skulle gissa att det ser ut ungefär såhär:

1) Någon på kommunen tycker det vore intressant att göra ett internationellt projekt. Man spånar på lite idéer och kommer fram till att det vore kul att göra ett intellektuellt utbyte med Indien.

2) Man kontaktar en indisk organisation eller liknande och planerar för ett studiebesök. En projektplan författas och används för att äska biståndspengar.

3) 4-5 personer från kommunen åker till Indien, är där i en vecka, träffar lite människor från den nämnda organisationen, ser sig omkring, och har allmänt trevligt.

4) Delegationen kommer hem till Sverige, och skriver en rapport som läggs till handlingarna under nästa styrelsemöte och sedermera arkiveras i en pärm. Klart.

Kan någon nu säga mig när dessa skattepengar, som också är biståndspengar, som för hundratusen eller så finansierade denna resa, användes så effektivt som möjligt för att göra maximal nytta för Indiens svältande barn?

Dessa resor och liknande kommunala internationella projekt är oftast flummiga, utan en tydlig målbild och konkreta resultat. De gör säkert ingen skada – man lär ju i alla fall bidra en viss del till landets turism – men särskilt mycket nytta gör de inte heller.

Jag tror att jag och PJ Anders Linder landar i ungefär samma slutsats, vilket är att kommunalråd får åka på dessa resor om pengarna tas från en budgetpost som heter något i stil med “Kommunens utlandsresor för långsiktigt utvecklingsarbete”, och om man lyckas få skattebetalarnas godkännande för att bekosta detta.

Men kom inte och ta pengar från statens utlandsbistånd, det slösas redan tillräckligt som det är i dagsläget. Vill man, som jag, på allvar hjälpa världens mindre lyckligt lottade är det knappast en bra metod att ge biståndspengar till kommunerna. Då är det istället minskad protektionism och avskaffande av subventioner som stänger ute fattiga länder från världsmarknaden som gäller.

Simon Hedlin Larsson

Om finanskrisen och ekonomisk protektionism

Jag fick äran och glädjen att bidra till en idétidsskrift som satts ihop av Liberala ungdomsförbundet. Mitt bidrag har titeln “Skyll inte finanskrisen på kapitalismen” och handlar om hur somliga felaktigt tror att det är marknadsekonomins misslyckande som gett oss krisen, och hur det faktiskt är frihandel som är den bästa kuren mot lågkonjunkturen.

Tidsskriften kan laddas ner här, och i innehållsförteckning hittas många intressanta texter.

Simon Hedlin Larsson

Världsfattigdomen kommer endast lösas av kapitalismen och den fria marknaden

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: