Tag Archives: genus

Genus – överallt och ingenstans

I Svensk Tidskrift skriver den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson om genusperspektiv:

Fallet med den bedräglige regeringstjänstemannen får illustrera vad jag menar. Som handläggare vid näringsdepartementets dåvarande jämställdhetsenhet, en oceanångare sjösatt av statsrådet Margareta Winberg, förstod tjänstemannen snabbt hur han i falskt namn och med knipsluga formuleringar kunde ansöka om regeringens öronmärkta genuspengar till påhittade jämställdhetsprojekt. Inte ens det imaginära projektet med det löjeväckande namnet ”Nordisk samverkan mot sexualiseringen av vardagsrummet”, väckte oråd hos det då ansvariga statsrådet Jens Orback. Signalfrasen gav enbart positiva vibbar på jämställdhetsenheten. Svisch, så fördes 100 000 kronor över till handläggarens konto. Närmare en och en halv miljoner kronor hann bedragaren lura till sig av skattebetalarnas pengar innan regeringskansliets säkerhetsavdelning satte stopp för hans ”extrainkomster”.

Abrahamsson är här inne på något viktigt. Den svenska genus”vetenskapen” är förmodligen den mest strukturalistiska av alla etablerade politiska teorier. Ur ett genusperspektiv är vi alla i praktiken offer för patriarkatet och den universella könsmaktsordningen, som finns överallt och undermedvetet påverkar oss till att nedvärdera halva jordens befolkning. I och med att patriarkatet fördärvar alla samhällets institutioner och sociala sammanhang innebär det att man kan forska med ett genusperspektiv inom precis vad som helst, oavsett om det gäller lamarckismens implicita förnekelse av mäns våld mot kvinnor, könsdiskriminering inom kollektivtrafiken, matematikens uttryck för manliga härskartekniker, antimaterians indirekta bevarande av könsstrukturer eller sexualiseringen av vardagsrummet.

Vad många genusgalningar har missat är emellertid att om patriarkatet är överallt så är det också ingenstans. Att något existerar förutsätter också att något inte existerar. Någonting är bara någonting så länge ingenting är ingenting. Att allting skulle vara feminism är således trams eftersom det också innebär att ingenting är feminism. Jämför detta med exempelvis rationellt beteende. Rational choice theory (RCT) förutsätter att alla människor agerar rationellt, men om nu allt beteende kan beskrivas som rationellt, då är ju också alla beteenden irrationella; om alla beteenden är rationella finns det nämligen inget som gör dem rationella.

Kopplat till Abrahamssons artikel är kontentan att uppfattningen om att könsmaktsordningen finns överallt och att alla frågor är genusfrågor korkad och leder till en urvattning av alla begrepp som hör till sammanhanget. Dessutom är det ett hån mot alla som blir utsatta för riktigt könsförtryck när en grupp personer försöker göra alla vardagsproblem till frågor om manligt förtryck av kvinnor.

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Den unga generationens intellektuella förfall

Problemet med strukturteorier är att de alltid löper risk att göra paranoida påståenden. Den svenska feminismen är särskilt duktig på just det. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver på Aftonbladet Debatt om spökpatriarkatets nedtryckning av unga tjejer:

“För inte så länge sedan var föräldrar stolta om deras barn var duktiga i skolan. Ja, det gällde om döttrar var duktiga i skolan också. Nu för tiden, när unga kvinnor är superduktiga och slår killarnas betyg med hästlängder, ja då är duktigheten ett problem.”

Slutsatsen är att bara för att killar inte längre är duktiga är det inte längre fint att vara duktig, vilket går ut över högpresterande tjejer, så kallade prestationsprinsessor. Visst är det praktiskt att skylla alla samhällsproblem på kvinnoförtryck. Det ökar dessutom sannolikheten för att man någon gång kommer att träffa rätt. Fast paranoidstrukturfeminister erkänner sällan att de har fel. Det blir lite you-can’t-miss-if-you-call-whatever-you-hit-the-target-mentalitet. I detta fall är man dock (som vanligt) ute på en rejäl cykeltur.

För det första har man i detta land länge sett ner på duktighet, eftersom denna explicit innebär att någon är mindre duktig – vilket naturligtvis är orättvist. Etableringen av detta tankesätt tackar vi Socialdemokraterna och LO för dagligen. 20-talister och 40-talister kan upplysa Ernsjöö Rappe och Sjögren att när de växte upp kallades framstående elever professorer, de som idag kort och gott kallas nördar.

För det andra, att man värderar ambitioner och talanger lägre idag än igår har ingenting att göra med killars relativt sett sämre prestationer. Det handlar inte om patriarkatet, utan om något mycket större, nämligen denna generations intellektuella förfall.

Det kvittar om du är kille eller tjej; att vara duktig uppmuntras sällan oavsett kön. Detta fenomen har orsakats av en samhällsutveckling där helt nya värderingar styr. Det är fortfarande coolt att ha mycket pengar, men istället för hårt slit är det mest beundransvärt om man har arbetat så lite som möjligt för att spara ihop till dem. Denna mentalitet präglar för övrigt hela landet i stort; det är fint att arbeta lite. För då får man en massa tid till allt det där viktiga, typ som tv-serier, 45-kronorslatte på stan, Dan Browns senaste, och en extra resa till Kanarieöarna.

Och just den där ytterliggare resan till Las Palmas känns så otroligt värd; finns det något bättre än att kliva upp kl 04 varje morgon i en vecka för att knuffa ner tyskar och britter i poolen i jakt på en ledig solstol att “paxa” (boka) för dagen genom att placera en urtvättad IKEA-handduk på den? Det är emellertid inte bara den fantastiska hotellbuffén och m&m (magsjuka och Magnecyl) resten av resan som lockar; i dagens Sverige är det också status att vara berest och världsvan. Det vill säga berest som i att ha åkt buss mellan Hua Hin och Bangkok, och världsvan som i att kunna den ungefärliga växelkursen mellan krona (SEK) och bath (THB).

Oavsett vad opinionsundersökningar säger (då människor svarar vad de tycker att de borde tycka) är det närmast ett faktum att dagens unga värderar allmänbildning mer som nördigt än som status. Har man läst Platon (säger man Gorgias tror de man menar något i Sagan om Ringen-filmerna) frågar de om man är deprimerad. Abu Dhabi har de flesta aldrig hört talas om. Stora språnget låter för många som Christian Olssons medaljhopp. Och när man hävdar att demokrati inte är absolut rätt utan en åsikt (som måste försvaras), tror de att man stödjer diktaturer.

Någon gång försökte en ungdom förklara för en jämnårig konceptet Schrödingers katt, men gav upp då kompisen inte hade hört talas om kvantfysik. Har man inte bläddrat längre i kemiboken än till Demokritos är det liksom svårt att förstå elementarpartiklar och antimateria. Lite humor var det ändå då en person trodde att digerdöden var tigerdöden, orsakad av tigrar som utrotade nära hälften av Europas befolkning. En annan undrade om man inte kunde skydda ansiktet med händerna vid ett vulkanutbrott. Fast vad ska man egentligen förvänta sig av dagens ungdom då universitetslärare likställer merkantilism med fysiokrati?

Det är bara att inse och anpassa sig till att mer intellektuell kunskap och hårt arbete sällan uppskattas nuförtiden. Man kan därför spekulera i att anledningen till att killar presterar sämre än tjejer idag, jämfört med bakåt i tiden, har att göra med att killar bättre anpassar sig efter statustrender. När det inte längre är lika populärt att ha höga betyg och vara elevrådsordförande väljer man att istället gå med i en guild i World of Warcraft och streckfölja alla säsonger av “Scrubs”. Detta samtidigt som tjejer mognar tidigare, är mer självständiga och vågar gå lite emot strömmen. Dock lär det finnas många viktigare förklaringar. En av dem är att attityden till tjejer som läser vidare efter gymnasiet och gör karriär har blivit långt mycket bättre de senaste femtio åren (vilket är mycket positivt). En annan är att det börjar bli mer accepterat att ha höga ambitioner om man är tjej än om man är kille (vilket är negativt).

Men den främsta orsaken till att en del framgångsrika tjejer känner sig motarbetade av samhället är att Sverige krasst motarbetar alla framgångar – så länge du inte är idrottsstjärna eller LO-ordförande, förstås. Problemet heter inte patriarkatet, utan Jantelagen.

“Ten acts of human smallness,” skulle nog Karl Popper ha sagt.

Simon Hedlin Larsson

Liberal feminism

Ett bra inlägg i debatten om feminism och jämställdhet hittas i Veckans Affärer. Författaren till artikeln är Maria Ludvigsson. Följande är tre utdrag ur texten, som talar bra för sig själva:

“Synen att kvinnor ständigt behöver särbehandling är starkt närvarande i jämställdhetsdebatten, inte minst vad gäller kvinnor i ledningar och styrelser. Om debattörerna tillåtit en längre historieskrivning än tillbaka till -68, hade man sett hur särbehandling och särlagstiftning varit själva kvinnokampens främsta måltavla.”

“Det faktum att olikheter är långt större mellan individer än mellan könskollektiv förtränger man. Inte minst blir detta tydligt då det förment kvinnliga politiseras och kvinna antingen är synonymt med en förtryckt medborgare som inte vet sitt eget bästa utan behöver en stark stat, eller med föräldraskap (men då som moderskap) och därmed behov av allehanda socialförsäkringar.”

“Kvinnorörelsen har historiskt varit ideologiskt liberal och därför ställt krav om likabehandling. Om kvinnors lika rätt att precis som män vara olika.

Liberal feminism handlar om just detta: Rätten att bli bedömd, berömd och bemött som en individ – inte som del av ett kollektiv. Att slippa höra ’’sådär gör du bara för att du är tjej’’ och inte säga ’’så typiskt karlar’’ så fort en man gör något vi ogillar.”

Hur var det nu med könets betydelse?

Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:

“När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.

För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)

2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.

Simon Hedlin Larsson

Upp-och-ner-vända världen

Vid somliga tillfällen undrar man om de som trodde att jorden var platt inte hade delvis rätt ändå, för nog känns det som att världen är helt upp- och ner ibland. Eller hur ska man annars tolka faktum som att Schweiz är regerande mästare för andra gången i rad i seglartävlingen America’s Cup, Raghuram Rajan på University of Chicago kritiserarar den fria marknaden, och att Storbritannien inte har lyckats vinna en Grand Slam-titel i herrtennis sedan 1936? Nu menar dessutom Vänsterpartiet att man måste se till individen, medan Per Schlingmanns Moderaterna hellre fokuserar på nyligen upptäckta skadliga, men delvis dolda, strukturer i samhället.

Det märkliga med detta strukturalistiska tänkande som Schlingmann förespråkar är att de sagda strukturerna (i detta fall främst patriarkatet) omfattar alla människor mer eller mindre omedvetet, vilket av naturliga skäl leder vidare in på frågan hur vissa privilegierade individer (partisekreterare hos Moderaterna exempelvis) kan observera dessa strukturer på ett någorlunda objektivt sätt, trots att de själva är en del av dem (för vidare kritik av strukturalism och utveckling av just denna fråga, se exempelvis McAnulla, S. (2002) ‘Structure and Agency’ i D. Marsh och G. Stoker (eds.) Theory and Methods in Political Science (Palgrave: Basingstoke) – Kapitel 13).

Precis som Maria Ludvigsson skriver på SvD Brännpunkt finns det många (om inte enbart) nackdelar med det kvoteringsförslag till bolagsstyrelser som Socialdemokraterna förespråkar och som Moderaterna halvt lutar sig åt:

“Rent praktiskt innebär kvotering att grupper måste identifieras och politiker avgör vilken grupp som ska prioriteras. Individuella rättigheter underordnas kollektiva och våra medborgerliga rättigheter kopplas till grupptillhörighet.”

Hon sätter huvudet på spiken när hon vidare skriver:

“När vänstern förespråkar styrelsekvotering är det logiskt eftersom man tror att politiker och stat bättre än företagare och ägare vet att organisera och styra företagen.

När en liberal borgerlig politiker gör detsamma blir det obegripligt, eftersom samma borgerlighet tilltror den fria ekonomin att utvisa vilka företag som har en lönsam styrelse och inte.”

Tur att det finns några som tänker åt borgerligheten i alla fall.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson