Tag Archives: genusgalningar

Jämlikhet inget för svenskarna

(Gruppen män är det i dag kutym att vara generaliserande och föraktande mot. Men hur är det med gruppen svenskar? Får man vara lika nedsättande mot svenskar som mot män? Varför inte testa? Följande fiktiva text är skriven med inspiration från denna artikel i Dagens Nyheter.)

På Stockholmsbörsen finns bara sju vd:ar med invandrarbakgrund och även i ledningsgrupperna dominerar svenskarna stort. En ny undersökning från Handelshögskolan visar att invandrarna är medvetna om det hårda klimatet, medan svenskarna ofta inte ens ser problemet.

Handelshögskolan i Stockholm har gjort en undersökning bland studenter som har lämnat skolan. Var fjärde invandrare anser att svenskar och invandrare har långt ifrån samma förutsättningar att avancera i sitt företag. Få svenskar, 7 procent, uppfattar att det finns en sådan olikhet.

På frågan om man själv har erfarit några problem i karriären som man relaterar till sitt ursprung svarar mer än varannan invandrare att det har den gjort i stor utsträckning, men bara var tionde svensk håller med. Hela 34 procent av svenskarna svarar inte ens på frågan.

Professor Wichard Rahlund vid institutionen för marknadsföring och strategi på Handelshögskolan har analyserat resultaten av undersökningen.

– Det är ett problem att verkligheten uppfattas så olika av invandrare och svenskar. För svenskarna är det så att om de inte har personlig erfarenhet av problemet, då existerar det inte. Det finns ingenting att diskutera.

Wichard Rahlund har till och med fått mejl från svenskar som tyckte undersökningen var ointressant.

Som exempel på problem de möter i arbetet nämner invandrarna att de inte blir lyssnade på, att de får sämre löneutveckling och att de hamnar utanför de relevanta interna nätverken.

Det är inte lika illa i alla branscher. Tillverkningsindustrin, medier och konsultverksamhet utmärker sig positivt, medan skillnaderna upplevs mer accentuerat inom IT/telekom, tjänstesektorn och i den akademiska världen.

Gemensamt för alla branscher är att ju högre position den svarande har, desto svårare blir det att urskilja olikheterna.

– Invandrare i chefsställning tenderar att se världen med svenskarnas ögon, säger Wichard Rahlund.

Jämfört med invandrarna har svenskarna nästan dubbelt så stor tilltro till att jämlikhetsproblemen kommer att lösa sig själva. Det tror inte invandrarna, och bara 15 procent av Handelshögskolans före detta studenter med invandrarbakgrund avfärdar kvotering helt och hållet.

En ljusglimt i undersökningen är att många svenskar faktiskt tror att jämlikhet skulle ge positiva effekter, även på lönsamheten.

Vad säger du till en invandrarstudent som känner sig nedslagen av att klimatet är så hårt för invandrare i näringslivet?

– Du måste lära dig att ta för dig! Värdera din kompetens. Visa framfötterna, säger Wichard Rahlund.

Studentkårens ordförande Pannes Halm tycker att det är sorgligt att verkligheten utanför skolan ser ut så här.

– Det styrker oss i övertygelsen om att vi måste jobba aktivt för jämlikhet här på skolan. Även svenskarna begränsas av sina roller.

– Handels fostrar många som kommer att få stort inflytande ute i samhället. Därför är det otroligt viktigt att de som går ut härifrån har ett jämlikt mind-set, säger Pannes Halm.

Simon Hedlin Larsson

Genus – överallt och ingenstans

I Svensk Tidskrift skriver den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson om genusperspektiv:

Fallet med den bedräglige regeringstjänstemannen får illustrera vad jag menar. Som handläggare vid näringsdepartementets dåvarande jämställdhetsenhet, en oceanångare sjösatt av statsrådet Margareta Winberg, förstod tjänstemannen snabbt hur han i falskt namn och med knipsluga formuleringar kunde ansöka om regeringens öronmärkta genuspengar till påhittade jämställdhetsprojekt. Inte ens det imaginära projektet med det löjeväckande namnet ”Nordisk samverkan mot sexualiseringen av vardagsrummet”, väckte oråd hos det då ansvariga statsrådet Jens Orback. Signalfrasen gav enbart positiva vibbar på jämställdhetsenheten. Svisch, så fördes 100 000 kronor över till handläggarens konto. Närmare en och en halv miljoner kronor hann bedragaren lura till sig av skattebetalarnas pengar innan regeringskansliets säkerhetsavdelning satte stopp för hans ”extrainkomster”.

Abrahamsson är här inne på något viktigt. Den svenska genus”vetenskapen” är förmodligen den mest strukturalistiska av alla etablerade politiska teorier. Ur ett genusperspektiv är vi alla i praktiken offer för patriarkatet och den universella könsmaktsordningen, som finns överallt och undermedvetet påverkar oss till att nedvärdera halva jordens befolkning. I och med att patriarkatet fördärvar alla samhällets institutioner och sociala sammanhang innebär det att man kan forska med ett genusperspektiv inom precis vad som helst, oavsett om det gäller lamarckismens implicita förnekelse av mäns våld mot kvinnor, könsdiskriminering inom kollektivtrafiken, matematikens uttryck för manliga härskartekniker, antimaterians indirekta bevarande av könsstrukturer eller sexualiseringen av vardagsrummet.

Vad många genusgalningar har missat är emellertid att om patriarkatet är överallt så är det också ingenstans. Att något existerar förutsätter också att något inte existerar. Någonting är bara någonting så länge ingenting är ingenting. Att allting skulle vara feminism är således trams eftersom det också innebär att ingenting är feminism. Jämför detta med exempelvis rationellt beteende. Rational choice theory (RCT) förutsätter att alla människor agerar rationellt, men om nu allt beteende kan beskrivas som rationellt, då är ju också alla beteenden irrationella; om alla beteenden är rationella finns det nämligen inget som gör dem rationella.

Kopplat till Abrahamssons artikel är kontentan att uppfattningen om att könsmaktsordningen finns överallt och att alla frågor är genusfrågor korkad och leder till en urvattning av alla begrepp som hör till sammanhanget. Dessutom är det ett hån mot alla som blir utsatta för riktigt könsförtryck när en grupp personer försöker göra alla vardagsproblem till frågor om manligt förtryck av kvinnor.

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt initiativ mer ojämställt än Sverigedemokraterna

Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:

Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.

Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.

Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.

Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Den unga generationens intellektuella förfall

Problemet med strukturteorier är att de alltid löper risk att göra paranoida påståenden. Den svenska feminismen är särskilt duktig på just det. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver på Aftonbladet Debatt om spökpatriarkatets nedtryckning av unga tjejer:

“För inte så länge sedan var föräldrar stolta om deras barn var duktiga i skolan. Ja, det gällde om döttrar var duktiga i skolan också. Nu för tiden, när unga kvinnor är superduktiga och slår killarnas betyg med hästlängder, ja då är duktigheten ett problem.”

Slutsatsen är att bara för att killar inte längre är duktiga är det inte längre fint att vara duktig, vilket går ut över högpresterande tjejer, så kallade prestationsprinsessor. Visst är det praktiskt att skylla alla samhällsproblem på kvinnoförtryck. Det ökar dessutom sannolikheten för att man någon gång kommer att träffa rätt. Fast paranoidstrukturfeminister erkänner sällan att de har fel. Det blir lite you-can’t-miss-if-you-call-whatever-you-hit-the-target-mentalitet. I detta fall är man dock (som vanligt) ute på en rejäl cykeltur.

För det första har man i detta land länge sett ner på duktighet, eftersom denna explicit innebär att någon är mindre duktig – vilket naturligtvis är orättvist. Etableringen av detta tankesätt tackar vi Socialdemokraterna och LO för dagligen. 20-talister och 40-talister kan upplysa Ernsjöö Rappe och Sjögren att när de växte upp kallades framstående elever professorer, de som idag kort och gott kallas nördar.

För det andra, att man värderar ambitioner och talanger lägre idag än igår har ingenting att göra med killars relativt sett sämre prestationer. Det handlar inte om patriarkatet, utan om något mycket större, nämligen denna generations intellektuella förfall.

Det kvittar om du är kille eller tjej; att vara duktig uppmuntras sällan oavsett kön. Detta fenomen har orsakats av en samhällsutveckling där helt nya värderingar styr. Det är fortfarande coolt att ha mycket pengar, men istället för hårt slit är det mest beundransvärt om man har arbetat så lite som möjligt för att spara ihop till dem. Denna mentalitet präglar för övrigt hela landet i stort; det är fint att arbeta lite. För då får man en massa tid till allt det där viktiga, typ som tv-serier, 45-kronorslatte på stan, Dan Browns senaste, och en extra resa till Kanarieöarna.

Och just den där ytterliggare resan till Las Palmas känns så otroligt värd; finns det något bättre än att kliva upp kl 04 varje morgon i en vecka för att knuffa ner tyskar och britter i poolen i jakt på en ledig solstol att “paxa” (boka) för dagen genom att placera en urtvättad IKEA-handduk på den? Det är emellertid inte bara den fantastiska hotellbuffén och m&m (magsjuka och Magnecyl) resten av resan som lockar; i dagens Sverige är det också status att vara berest och världsvan. Det vill säga berest som i att ha åkt buss mellan Hua Hin och Bangkok, och världsvan som i att kunna den ungefärliga växelkursen mellan krona (SEK) och bath (THB).

Oavsett vad opinionsundersökningar säger (då människor svarar vad de tycker att de borde tycka) är det närmast ett faktum att dagens unga värderar allmänbildning mer som nördigt än som status. Har man läst Platon (säger man Gorgias tror de man menar något i Sagan om Ringen-filmerna) frågar de om man är deprimerad. Abu Dhabi har de flesta aldrig hört talas om. Stora språnget låter för många som Christian Olssons medaljhopp. Och när man hävdar att demokrati inte är absolut rätt utan en åsikt (som måste försvaras), tror de att man stödjer diktaturer.

Någon gång försökte en ungdom förklara för en jämnårig konceptet Schrödingers katt, men gav upp då kompisen inte hade hört talas om kvantfysik. Har man inte bläddrat längre i kemiboken än till Demokritos är det liksom svårt att förstå elementarpartiklar och antimateria. Lite humor var det ändå då en person trodde att digerdöden var tigerdöden, orsakad av tigrar som utrotade nära hälften av Europas befolkning. En annan undrade om man inte kunde skydda ansiktet med händerna vid ett vulkanutbrott. Fast vad ska man egentligen förvänta sig av dagens ungdom då universitetslärare likställer merkantilism med fysiokrati?

Det är bara att inse och anpassa sig till att mer intellektuell kunskap och hårt arbete sällan uppskattas nuförtiden. Man kan därför spekulera i att anledningen till att killar presterar sämre än tjejer idag, jämfört med bakåt i tiden, har att göra med att killar bättre anpassar sig efter statustrender. När det inte längre är lika populärt att ha höga betyg och vara elevrådsordförande väljer man att istället gå med i en guild i World of Warcraft och streckfölja alla säsonger av “Scrubs”. Detta samtidigt som tjejer mognar tidigare, är mer självständiga och vågar gå lite emot strömmen. Dock lär det finnas många viktigare förklaringar. En av dem är att attityden till tjejer som läser vidare efter gymnasiet och gör karriär har blivit långt mycket bättre de senaste femtio åren (vilket är mycket positivt). En annan är att det börjar bli mer accepterat att ha höga ambitioner om man är tjej än om man är kille (vilket är negativt).

Men den främsta orsaken till att en del framgångsrika tjejer känner sig motarbetade av samhället är att Sverige krasst motarbetar alla framgångar – så länge du inte är idrottsstjärna eller LO-ordförande, förstås. Problemet heter inte patriarkatet, utan Jantelagen.

“Ten acts of human smallness,” skulle nog Karl Popper ha sagt.

Simon Hedlin Larsson

Könsskillnadernas främsta beskyddare

“Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
– En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
– Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,”
skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.

Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.

“Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.

Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?

Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.

Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, “‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.

Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet “Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).

Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:

“Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”

Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.

Simon Hedlin Larsson

Genusvetenskapens gyllene snitt

Könskvotering är fel, konstateras det i samband med att regeringen nu avskaffar positiv särbehandling till högskoleutbildningar.

“27-åriga Olivia Rozum hade läst två år på folkhögskola för att kunna komma in på drömutbildningen. Men trots högsta betyg blev det tvärstopp – eftersom hon inte var man,” skriver SvD känslosamt i syfte att göra människor upprörda.

Att stirra sig blind på kön och välja personer i hopp om att kunna uppnå genusvetenskapens gyllene snitt, 50/50, eller åtminstone det halvmagiska talet 40/60, verkar hela Sverige tycka är en dum idé. Och de har rätt. Det är rent ut sagt en korkad idé.

Därför återstår det bara att se om människor har någon lust att vara konsekventa i sin hållning. Är de det lär inte det rödgröna blocket få en enda röst på grund av sin jämställdhetspolitik eftersom att deras statsministerkandidat Mona Sahlin tydligt har klargjort att man vill göra könskvotering till lag.

Simon Hedlin Larsson

Kvoteringsivrarnas stora dilemman

Mona Sahlin utlovar en lag om könskvotering till privata bolagsstyrelser om de rödgröna vinner valet:

“Nu kommer det. Nu funkar inte hot. Det har inte blivit någon förändring i näringslivet. Det är en demokratifråga, allt fler kvinnor inom näringslivet säger att nu måste det till en kvotering trots att de tidigare varit emot det länge, så ser de att inget händer,” säger hon till Aftonbladet.

Det finner sig passande att citera Schumpeterkrönikan i senaste The Economist:

“That suggests that the best way to increase the number of women on boards is to ensure that more women gain the right experience further down the corporate hierarchy. That may be a slower process than imposing a quota, but it is also likely to be a more meaningful and effective one.”

Dessutom har Sahlin, tillsammans med alla andra kvoteringsivrare och genusgalningar, flera dilemman som de måste ta ställning till och förklara. Två av dem är följande:

1) Kapitalismen sägs oftas vara skoningslös och bara fokusera på vinst. Men om det numera, som det påstås, är bevisat att företag som har fler kvinnor i sina styrelser lyckas bättre, varför litar man inte på den giriga kapitalismens förmåga att inse detta?

2) Varför är det så viktigt vilket kön man är av? Kan inte människor få bli behandlade som enskilda personer istället för objekt med diverse etiketter? Hur ska könsskillnader någonsin kunna utplånas om man lagstiftar om att samhället ska göra skillnad på kvinnor och män?

Simon Hedlin Larsson

Reflektioner efter den internationella kvinnodagen

Bland de klokaste kommentarerna under gårdagens internationella kvinnodag stod Lena Olving, vice vd på Saab, för:

“Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön,” säger hon till Svenska Dagbladet.

Vidare sätter hon huvudet på spiken när hon identifierar ett problem som ofta glöms bort, och som, ironiskt nog, genusgalningar och kvoteringsivrare undermedvetet cementerar:

“Jag blev jämförd med Pippi Långstrump en gång, vilket jag tyckte var lite gulligt, men Carl- Henric Svanberg har ju aldrig jämförts med Bamse. Man använder annorlunda sätt att beskriva kvinnlig kompetens, det räcker inte upp och ned att man är det man är.”

Av någon anledning hör man ofta att någon är en “kompetent kvinna”, men när det gäller en man är denne bara “kompetent”. Barack Obama “är framgångsrik” medan Hillary Clinton “är en framgångsrik kvinna”. Varför är det så viktigt att påpeka att kvinnor är kvinnor?

Man kan ha en lång filosofisk diskursiv diskussion om detta och falla in på critical feminism och konceptet the “Other”, men kontentan är att så länge fokus ligger på kön kommer könsskillnaderna aldrig att försvinna. Människor måste i lagböcker och regelverk, såväl som i språk och enligt norm, bemötas och behandlas som personer, och inte som män respektive kvinnor.

Som förnuftiga feminister tidigare påpekat är det i Sveriges fall främst en fråga om attityder och inte lagar, varför det knappast finns en quick fix på de svenska ojämställdhetsproblem. Här behöver vi istället arbeta med normer och värderingar, vilket förmodligen bäst görs genom projekt som Womengineer.se.

Ett mycket bra jämställdhetsprojekt.

Vill man å andra sidan göra något konkret på politisk väg för att öka jämställdheten är nog det viktigaste att underlätta för utlandsfödda att lära sig svenska och finna en lämplig sysselsättning. Den värsta, och mest bortglömda, ojämställdheten i dagens Sverige finns nämligen i förorterna bland invandrarkvinnor. Många av dessa har varit i Sverige större delen av sina liv, men de kan fortfarande inte hålla en längre konversation på svenska. Flera saknar både jobb och utbildning, och när barnen är tillräckligt stora för att gå i skolan blir dessa kvinnor lämnade i hemmen dagarna i ända.

Att göra om Svenskundervisning för invandrare (sfi) är bra, men räcker knappast. Ett lag- och regeltest för medborgarskap vore tveklöst på sin plats för att säkra att även de som bor ytterst segregerat, med grannar som talar samma modersmål som en själv, lär sig åtminstone lite granna om det svenska språket och den svenska lagen. Dessutom bör instegsjobben – som idag gäller nyanlända (de som inom 36 månader har beviljats uppehållstillstånd) som studerar sfi och blir anställda, vars lönekostnader då subventioneras av staten – breddas till att gälla betydligt fler.

Att ställa sakliga kunskapskrav genom lag- och regeltest för medborgarskap är ingen dum idé. (Bilden är hämtad här.)

Om man nu inte vill göra en insats värd namnet för att minska byråkratin i arbetsmarknadslagstiftningen för att på så sätt göra det lättare att anställa borde man väl åtminstone kunna bredda instegsjobben till att omfatta fler, exempelvis genom att ta bort tidsspärren helt. Man bör också överväga att låta instegsjobben omfatta alla som studerar en eftergymnasial utbildning för att på så sätt även ge ungdomar, oavsett bakgrund, möjlighet att redan under studietiden ta ett första steg in på arbetsmarknaden. Visst behöver man nog sänka taket från dagens 750 kr per dag till ett något lägre belopp för att kostnaderna för denna åtgärd inte ska bli för höga. Men man bör också erinra sig att arbetslöshet faktiskt också kostar.

För att ytterliggare stärka jämställdheten krävs någon form av lokal samordning, lämpligen via kommunen, för frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor. Det finns idag många tusen stora och små föreningar och organisationer som på olika sätt försöker hjälpa utlandsfödda att nyttja sin potential och förverkliga sina drömmar i det svenska samhället. Problemet är att kommunikationen brister, och att i synnerhet mindre organisationer har svårt att nå ut till potentiella deltagare. Därför krävs samordning. Frågan är dock hur mycket i detta som är politik, och hur mycket som är sunt förnuft. Dock är det väl inte otänkbart att kommuner börjar avsätta lite pengar till samordningsprojekt; en kontaktperson, en hemsida och en regelbundet bokad lokal lär räcka långt. Det viktiga är att de frivilliga som arbetar med liknande frågor ska kunna bistå och hjälpa varandra, samtidigt som man som utlandsfödd kan vända sig till en person/punkt/plats för att få information om ett stort antal aktiviteter, istället för att behöva leta upp varje organisation var för sig. Det är redan så mycket som är rörigt när man kommer till ett nytt land.

Simon Hedlin Larsson

Det enfaldiga tjatet om mångfald

Förra veckan skrev Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten på DN Debatt om att de politiska partierna måste placera fler utlandsfödda på valbar plats på sina listor till riksdag, landsting och kommun.

“Att vi lyfter fram vikten av att utrikes födda får representation i valda församlingar betyder inte att vi ser dem som en enhetlig grupp med en självklar intressegemenskap,” skriver hon.

Men om det nu verkligen är på det viset, varför är det då så viktigt att det sitter ledamöter i riksdagen som är födda väster om Vemdalen, öster om Tornedalen eller på andra sidan om Öresundsbron? Är man annorlunda som människa för att man har fötts utanför vissa breddgrader?

Utlandsfödda vill inte bli betraktade som den där udda gruppen kallad invandrare, de vill bli bedömda på samma grunder som vem som helst – som enskild människa och individ. Men ju fler grupper politiker, tyckare och forskare hittar på för att kunna sortera in människor i fack, desto mindre blir chansen att få ses som en person och inte som ett objekt.

“Att fördubbla antalet kvinnor i riksdagen tog tre decennier. Så lång tid ska det inte behöva ta att fördubbla antalet utlandsfödda. Redan efter valet nästa år borde vi kunna nå detta mål. Det är en fråga om demokrati. En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” fortsätter Ahlsten.

Man kan ju undra hur många veckor det dröjer innan någon gör nästa utspel om kvotering och positiv särbehandling och menar att överviktiga är dåligt representerade i riksdagen. Eller varför inte kortvuxna män, eller dokusåpadeltagare?

De som verkligen tror på människors rätt att få bli bedömda utifrån hur de är som personer, och som på riktigt vill motverka diskriminering har det jobbigare idag än igår. Nu strider man nämligen inte bara mot kvinnoförtryckare och rasister, utan även mot genusgalningar och mångfaldsivrare som i sin jakt på perfekt representation inte verkar bry sig om att bortkvoterade personer diskrimineras – en orättvis behandling som till råga på allt är tillåtet enligt regelverket. Collateral damage, säger kvoteringsförespråkarna och rycker på axlarna. När politikens bulldozrar banar väg till den sanna rättvisan verkar det vara ett nödvändigt ont att en del av samhällets medborgare får stryka med. Det kollektiva står nämligen över enskilda människors rättigheter och drömmar.

“En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” menar Anki Ahlsten.

Om Vänsterpartiet får bestämma sitter vi väl alla nio miljoner invånare snart i riksdagen…

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson