Tag Archives: genusgalningar

Kvoteringsivrarnas stora dilemman

Mona Sahlin utlovar en lag om könskvotering till privata bolagsstyrelser om de rödgröna vinner valet:

“Nu kommer det. Nu funkar inte hot. Det har inte blivit någon förändring i näringslivet. Det är en demokratifråga, allt fler kvinnor inom näringslivet säger att nu måste det till en kvotering trots att de tidigare varit emot det länge, så ser de att inget händer,” säger hon till Aftonbladet.

Det finner sig passande att citera Schumpeterkrönikan i senaste The Economist:

“That suggests that the best way to increase the number of women on boards is to ensure that more women gain the right experience further down the corporate hierarchy. That may be a slower process than imposing a quota, but it is also likely to be a more meaningful and effective one.”

Dessutom har Sahlin, tillsammans med alla andra kvoteringsivrare och genusgalningar, flera dilemman som de måste ta ställning till och förklara. Två av dem är följande:

1) Kapitalismen sägs oftas vara skoningslös och bara fokusera på vinst. Men om det numera, som det påstås, är bevisat att företag som har fler kvinnor i sina styrelser lyckas bättre, varför litar man inte på den giriga kapitalismens förmåga att inse detta?

2) Varför är det så viktigt vilket kön man är av? Kan inte människor få bli behandlade som enskilda personer istället för objekt med diverse etiketter? Hur ska könsskillnader någonsin kunna utplånas om man lagstiftar om att samhället ska göra skillnad på kvinnor och män?

Simon Hedlin Larsson

Reflektioner efter den internationella kvinnodagen

Bland de klokaste kommentarerna under gårdagens internationella kvinnodag stod Lena Olving, vice vd på Saab, för:

“Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön,” säger hon till Svenska Dagbladet.

Vidare sätter hon huvudet på spiken när hon identifierar ett problem som ofta glöms bort, och som, ironiskt nog, genusgalningar och kvoteringsivrare undermedvetet cementerar:

“Jag blev jämförd med Pippi Långstrump en gång, vilket jag tyckte var lite gulligt, men Carl- Henric Svanberg har ju aldrig jämförts med Bamse. Man använder annorlunda sätt att beskriva kvinnlig kompetens, det räcker inte upp och ned att man är det man är.”

Av någon anledning hör man ofta att någon är en “kompetent kvinna”, men när det gäller en man är denne bara “kompetent”. Barack Obama “är framgångsrik” medan Hillary Clinton “är en framgångsrik kvinna”. Varför är det så viktigt att påpeka att kvinnor är kvinnor?

Man kan ha en lång filosofisk diskursiv diskussion om detta och falla in på critical feminism och konceptet the “Other”, men kontentan är att så länge fokus ligger på kön kommer könsskillnaderna aldrig att försvinna. Människor måste i lagböcker och regelverk, såväl som i språk och enligt norm, bemötas och behandlas som personer, och inte som män respektive kvinnor.

Som förnuftiga feminister tidigare påpekat är det i Sveriges fall främst en fråga om attityder och inte lagar, varför det knappast finns en quick fix på de svenska ojämställdhetsproblem. Här behöver vi istället arbeta med normer och värderingar, vilket förmodligen bäst görs genom projekt som Womengineer.se.

Ett mycket bra jämställdhetsprojekt.

Vill man å andra sidan göra något konkret på politisk väg för att öka jämställdheten är nog det viktigaste att underlätta för utlandsfödda att lära sig svenska och finna en lämplig sysselsättning. Den värsta, och mest bortglömda, ojämställdheten i dagens Sverige finns nämligen i förorterna bland invandrarkvinnor. Många av dessa har varit i Sverige större delen av sina liv, men de kan fortfarande inte hålla en längre konversation på svenska. Flera saknar både jobb och utbildning, och när barnen är tillräckligt stora för att gå i skolan blir dessa kvinnor lämnade i hemmen dagarna i ända.

Att göra om Svenskundervisning för invandrare (sfi) är bra, men räcker knappast. Ett lag- och regeltest för medborgarskap vore tveklöst på sin plats för att säkra att även de som bor ytterst segregerat, med grannar som talar samma modersmål som en själv, lär sig åtminstone lite granna om det svenska språket och den svenska lagen. Dessutom bör instegsjobben – som idag gäller nyanlända (de som inom 36 månader har beviljats uppehållstillstånd) som studerar sfi och blir anställda, vars lönekostnader då subventioneras av staten – breddas till att gälla betydligt fler.

Att ställa sakliga kunskapskrav genom lag- och regeltest för medborgarskap är ingen dum idé. (Bilden är hämtad här.)

Om man nu inte vill göra en insats värd namnet för att minska byråkratin i arbetsmarknadslagstiftningen för att på så sätt göra det lättare att anställa borde man väl åtminstone kunna bredda instegsjobben till att omfatta fler, exempelvis genom att ta bort tidsspärren helt. Man bör också överväga att låta instegsjobben omfatta alla som studerar en eftergymnasial utbildning för att på så sätt även ge ungdomar, oavsett bakgrund, möjlighet att redan under studietiden ta ett första steg in på arbetsmarknaden. Visst behöver man nog sänka taket från dagens 750 kr per dag till ett något lägre belopp för att kostnaderna för denna åtgärd inte ska bli för höga. Men man bör också erinra sig att arbetslöshet faktiskt också kostar.

För att ytterliggare stärka jämställdheten krävs någon form av lokal samordning, lämpligen via kommunen, för frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor. Det finns idag många tusen stora och små föreningar och organisationer som på olika sätt försöker hjälpa utlandsfödda att nyttja sin potential och förverkliga sina drömmar i det svenska samhället. Problemet är att kommunikationen brister, och att i synnerhet mindre organisationer har svårt att nå ut till potentiella deltagare. Därför krävs samordning. Frågan är dock hur mycket i detta som är politik, och hur mycket som är sunt förnuft. Dock är det väl inte otänkbart att kommuner börjar avsätta lite pengar till samordningsprojekt; en kontaktperson, en hemsida och en regelbundet bokad lokal lär räcka långt. Det viktiga är att de frivilliga som arbetar med liknande frågor ska kunna bistå och hjälpa varandra, samtidigt som man som utlandsfödd kan vända sig till en person/punkt/plats för att få information om ett stort antal aktiviteter, istället för att behöva leta upp varje organisation var för sig. Det är redan så mycket som är rörigt när man kommer till ett nytt land.

Simon Hedlin Larsson

Det enfaldiga tjatet om mångfald

Förra veckan skrev Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten på DN Debatt om att de politiska partierna måste placera fler utlandsfödda på valbar plats på sina listor till riksdag, landsting och kommun.

“Att vi lyfter fram vikten av att utrikes födda får representation i valda församlingar betyder inte att vi ser dem som en enhetlig grupp med en självklar intressegemenskap,” skriver hon.

Men om det nu verkligen är på det viset, varför är det då så viktigt att det sitter ledamöter i riksdagen som är födda väster om Vemdalen, öster om Tornedalen eller på andra sidan om Öresundsbron? Är man annorlunda som människa för att man har fötts utanför vissa breddgrader?

Utlandsfödda vill inte bli betraktade som den där udda gruppen kallad invandrare, de vill bli bedömda på samma grunder som vem som helst – som enskild människa och individ. Men ju fler grupper politiker, tyckare och forskare hittar på för att kunna sortera in människor i fack, desto mindre blir chansen att få ses som en person och inte som ett objekt.

“Att fördubbla antalet kvinnor i riksdagen tog tre decennier. Så lång tid ska det inte behöva ta att fördubbla antalet utlandsfödda. Redan efter valet nästa år borde vi kunna nå detta mål. Det är en fråga om demokrati. En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” fortsätter Ahlsten.

Man kan ju undra hur många veckor det dröjer innan någon gör nästa utspel om kvotering och positiv särbehandling och menar att överviktiga är dåligt representerade i riksdagen. Eller varför inte kortvuxna män, eller dokusåpadeltagare?

De som verkligen tror på människors rätt att få bli bedömda utifrån hur de är som personer, och som på riktigt vill motverka diskriminering har det jobbigare idag än igår. Nu strider man nämligen inte bara mot kvinnoförtryckare och rasister, utan även mot genusgalningar och mångfaldsivrare som i sin jakt på perfekt representation inte verkar bry sig om att bortkvoterade personer diskrimineras – en orättvis behandling som till råga på allt är tillåtet enligt regelverket. Collateral damage, säger kvoteringsförespråkarna och rycker på axlarna. När politikens bulldozrar banar väg till den sanna rättvisan verkar det vara ett nödvändigt ont att en del av samhällets medborgare får stryka med. Det kollektiva står nämligen över enskilda människors rättigheter och drömmar.

“En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” menar Anki Ahlsten.

Om Vänsterpartiet får bestämma sitter vi väl alla nio miljoner invånare snart i riksdagen…

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson