Nu har även Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi vid Malmö högskola, fått möjligheten att i “OBS” diskutera ekonomisk jämlikhet och boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden). Hon inleder sitt anförande på följande vis:
“Om man ska sammanfatta denna studie i en mening kan det låta så här: Människor mår kasst av att ha det sämre än andra, av att känna sig underlägsna och trampade på.
Nu vet jag inte hur många som blir jätteförvånade över att höra det, men det märkvärdiga med Jämlikhetsanden är inte påståendet utan det enorma statistiska material som visar att i utvecklade samhällen så är det mer jämlikhet, inte mer ekonomisk tillväxt, som ger ökad livskvalitet.”
Nog vore det onekligen intressant att höra Halldenius berätta om vilka länder som har haft negativt ekonomisk tillväxt som upplever den förhöjda livskvalitet som hon talar om. En intressant iakttagelse är att under perioden 1997-2007 var det bara två länder i hela världen som hade negativ tillväxt, och det var “framgångsländerna” Zimbabwe med en tillväxt på i genomsnitt -3,9 % per år, och Guinea-Bissau med -1,3 % per år. Att tillväxt är en förutsättning för välstånd är inte en åsikt utan en sanning, och det är inte ens något som boken ifrågasätter, varför detta påstående får stå helt och hållet för Halldenius själv.
Vidare så är kommentaren om avundsjuka värd att ifrågasätta. “Människor mår kasst av att ha det sämre än andra,” säger Halldenius. Visst, för många stämmer det nog. Men som det tidigare (och ännu tidigare) har resonerats kring: varför skulle denna må-dåligt känsla över andras framgång begränsas till landets territorium? Om fattiga amerikaner mår dåligt över rika amerikaners förmögenheter, varför mår inte svenskar lika dåligt över rika amerikaners förmögenheter? Varför har inte Sverige samma sociala problem som USA?
Och även om någon skulle kommentera att det handlar om vad man upplever dagligen, är det garanterat fler svenskar procentuellt sett som har läst om och sett Göran Perssons Torp i Sörmland än amerikaner som har läst om och sett Al Gores lyxvilla i Memphis. Varför mår inte svenskar lika dåligt som amerikaner? Om en åtminstone lika stor andel av den svenska befolkningen som den amerikanska ser och hör rikedom dagligen, varför har inte vi samma höga nivåer av oavslutade grundskolestudier, spädbarnsdödlighet och drogmissbruk i Sverige som i USA?
“Men du glömmer ju att det procentuellt sett finns fler fattiga amerikaner, och att det alltså är en relativt större del av USA:s befolkning som upplever psykiska problem till följd av andras rikedom,” kanske någon säger. “Amerikaner och svenskar som är fattiga lär må ungefär lika dåligt per capita över rikedom, men i och med att det är en större andel amerikaner än svenskar som är fattiga kommer det vara fler amerikaner som mår dåligt, vilket leder till att USA:s problem är större än Sveriges.”
Bra kommentar! Men vänta nu – vad sa du om antalet fattiga? Är det i jämförelse med Sverige en större del av USA:s befolkning som har mycket dålig levnadsstandard? Det är alltså procentuellt sett fler fattiga amerikaner än fattiga svenskar, menar du? Och därefter förklarade du hur detta hängde ihop med USA:s höga nivåer av sociala problem?
Och där har vi – inte helt oväntat – svaret. Det är fattigdomen som är problemet. Inte skillnaden.
Som Steve Martin säger på bästa fransk-engelska när han spelar inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther och har löst ett fall: “The case is closed.”
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 
