Tag Archives: Göran Persson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 2

Nu har även Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi vid Malmö högskola, fått möjligheten att i “OBS” diskutera ekonomisk jämlikhet och boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden). Hon inleder sitt anförande på följande vis:

“Om man ska sammanfatta denna studie i en mening kan det låta så här: Människor mår kasst av att ha det sämre än andra, av att känna sig underlägsna och trampade på.

Nu vet jag inte hur många som blir jätteförvånade över att höra det, men det märkvärdiga med Jämlikhetsanden är inte påståendet utan det enorma statistiska material som visar att i utvecklade samhällen så är det mer jämlikhet, inte mer ekonomisk tillväxt, som ger ökad livskvalitet.”

Nog vore det onekligen intressant att höra Halldenius berätta om vilka länder som har haft negativt ekonomisk tillväxt som upplever den förhöjda livskvalitet som hon talar om. En intressant iakttagelse är att under perioden 1997-2007 var det bara två länder i hela världen som hade negativ tillväxt, och det var “framgångsländerna” Zimbabwe med en tillväxt på i genomsnitt -3,9 % per år, och Guinea-Bissau med -1,3 % per år. Att tillväxt är en förutsättning för välstånd är inte en åsikt utan en sanning, och det är inte ens något som boken ifrågasätter, varför detta påstående får stå helt och hållet för Halldenius själv.

Vidare så är kommentaren om avundsjuka värd att ifrågasätta. “Människor mår kasst av att ha det sämre än andra,” säger Halldenius. Visst, för många stämmer det nog. Men som det tidigare (och ännu tidigare) har resonerats kring: varför skulle denna må-dåligt känsla över andras framgång begränsas till landets territorium? Om fattiga amerikaner mår dåligt över rika amerikaners förmögenheter, varför mår inte svenskar lika dåligt över rika amerikaners förmögenheter? Varför har inte Sverige samma sociala problem som USA?

Och även om någon skulle kommentera att det handlar om vad man upplever dagligen, är det garanterat fler svenskar procentuellt sett som har läst om och sett Göran Perssons Torp i Sörmland än amerikaner som har läst om och sett Al Gores lyxvilla i Memphis. Varför mår inte svenskar lika dåligt som amerikaner? Om en åtminstone lika stor andel av den svenska befolkningen som den amerikanska ser och hör rikedom dagligen, varför har inte vi samma höga nivåer av oavslutade grundskolestudier, spädbarnsdödlighet och drogmissbruk i Sverige som i USA?

“Men du glömmer ju att det procentuellt sett finns fler fattiga amerikaner, och att det alltså är en relativt större del av USA:s befolkning som upplever psykiska problem till följd av andras rikedom,” kanske någon säger. “Amerikaner och svenskar som är fattiga lär må ungefär lika dåligt per capita över rikedom, men i och med att det är en större andel amerikaner än svenskar som är fattiga kommer det vara fler amerikaner som mår dåligt, vilket leder till att USA:s problem är större än Sveriges.”

Bra kommentar! Men vänta nu – vad sa du om antalet fattiga? Är det i jämförelse med Sverige en större del av USA:s befolkning som har mycket dålig levnadsstandard? Det är alltså procentuellt sett fler fattiga amerikaner än fattiga svenskar, menar du? Och därefter förklarade du hur detta hängde ihop med USA:s höga nivåer av sociala problem?

Och där har vi – inte helt oväntat – svaret. Det är fattigdomen som är problemet. Inte skillnaden.

Som Steve Martin säger på bästa fransk-engelska när han spelar inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther och har löst ett fall:The case is closed.”

Simon Hedlin Larsson

Den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter

Det finns goda anledningar till att inte läsa kultursidorna i svenska tidningar. En av dem heter Dan Josefsson. I dagens Aftonbladet skriver Josefsson om “Boken som delar högern“, vilket syftar på den frekvent diskuterade The Spirit Level (eller Jämlikhetsanden som den översatts till på svenska):

“Förklaringen till detta är att en viss typ av sociala och medicinska problem som visat sig vara starkt bundna till klass och social position inte tycks minska i takt med att de rika länder ytterligare ökar sitt ekonomiska välstånd. Dessa problem är istället kopplade till ojämlikhet: Ju mer ojämlikhet, desto större problem.

Det här förklarar det märkliga fenomenet att rika och extremt ojämlika länder som USA och Storbritannien har högre spädbarnsdödlighet än fattigare, men mycket jämlikare länder som Danmark och Sverige. Andra undersökta problemområden med stark koppling till klass och social status är graden av tillit människor emellan, psykiska sjukdomar inklusive drog- och alkoholmissbruk, förväntad livslängd, sjuklig övervikt, utbildningsresultat i skolorna, andelen tonåringar som föder barn, antalet mord, andel av befolkningen i fängelse och den sociala rörligheten.”

Ekonomisk ojämlikhet leder således, enligt Josefsson och bokens författare Richard Wilkinson och Kate Pickett, till att fler barn dör under första levnadsåret. En logiskt följd av detta resonemang är att om Stefan Persson under detta år ökar sin inkomst mer, relativt sett, än den fattigaste invånaren i Sverige kommer fler nyfödda barn att dö. Och eftersom den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter upphör vid gränserna (Josefsson, Wilkinson och Pickett menar ju att USA:s ekonomiska ojämlikhet enbart skadar amerikanerna, och inte exempelvis kanadensare eller norrmän) är det bara sådana som Stefan Persson och Göran Persson med taxerad inkomst i Sverige som för landets räkning måste se upp med att inte tjäna för mycket pengar – ökar familjen Rausing eller Ingvar Kamprad sina respektive avkastningar “för mycket” spär de inte på Sveriges utan istället Schweiz ojämlikhet, och det blir Schweiz som får ökade sociala problem.

Det spelar således ingen roll var de rika bor, arbetar eller har sin hemvist. Det viktiga är i vilket land de har registrerade inkomster. Skulle Warren Buffett och Lakshmi Mittal investera sina förmögenheter i kollapsande Island och börja ta ut stora avkastningar från placeringar i isländska banker skulle ojämlikheten och Gini-koefficienterna skjuta i höjden och situationen skulle förvärras. Dessutom kan man av bokens budskap dra slutsatsen att internationella organisationer inte bör befinna sig i fattiga länder – ut med FN, Läkare Utan Gränser, Kiva, WHO, Hand-In-Hand och Rädda Barnen – eftersom att deras personal tjänar mer pengar än genomsnittsinvånaren i landet och därför bidrar till högre ekonomisk ojämlikhet.

Hit men inte längre når de ödesdigra konsekvenserna av USA:s höga ekonomiska ojämlikhet. Enligt författarna till The Spirit Level förvärrar ojämlikheten i ett land enbart just det landets sociala problem. Tur för kubaner och kanadensenare alltså. (Bilden är hämtad här.)

En mycket intressant fråga är hur denna onda ekonomiska ojämlikhet verkar i praktiken när den raserar vårt moderna samhälle. Det har varken Wilkinson, Pickett eller någon av de vänsterskribenter som hyllat boken något särskilt konkret svar på.Vad vi dock vet är att ojämlikheten, enligt bokens författare, bara spelar roll inom ett lands territorium och att konsekvenserna som följer är geografiskt bundna. Enligt The Spirit Level spelar misärlandet Burkina Fasos problem ingen roll för framgångsstaten och grannlandet Ghana, utan det är bara ghananernas inkomstskillnader som har någon betydelse.

Vidare implicerar detta att om man hittar diamanter på Hawaii kommer USA:s fastland att drabbas av högre nivåer av kriminalitet, drogmissbruk och fetma. Börjar påven sälja signerade biblar och blir världens rikaste person kommer däremot ingen italienare att påverkas negativt eftersom att Vatikanstaten är en suverän stat. Men flyttar man Dubai med tillgångar till ön St Helena kommer britterna att bli olyckliga, och i Storbritannien kommer den sociala rörligheten att minska samtidigt som skolresultaten försämras. Ojämlikhetens offer för St Helenas synder slutar emellertid inte där; på Anguilla, Bermuda, Falklandsöarna och övriga delar av det brittiska riket kommer tonårsgravidideterna att stiga och den förväntade livslängden att falla.

Allt som tagits upp i detta inlägg förutsätter förstås att Josefsson, Wilkinson och Pickett har rätt. Men det finns det å andra sidan inte särskilt goda skäl till att tro.

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Riskerar Centerpartiet gå av på mitten?

Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Nyliberalismen spökar igen

Det var ganska komiskt att läsa fackliga representanter skriva på SvD Brännpunkt igår då de både en och två gånger attackerade den borgerliga alliansens påstådda nyliberala politik:

“Här borde S kunna axla ansvaret för att formulera småföretagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.”

Kan någon berätta för mig om någon inflytelserik nyliberal som tycker det är bra med dåliga kontroller och ekonomisk brottslighet? Jag kräver inte mycket så det räcker med _en_ person. Detta är ganska kass argumentation som tyvärr inte är helt ovanlig. Självklart har Sveriges socialister mängder av kritik mot regeringens politik, men det blir lite märkligt när man slänger in ordet nyliberal lite här och var bara för att det känns bra.

Att Göran Persson som skolminister kommunaliserade skolorna anser många har lett till negativa konsekvenser i form av att variationen mellan utbildningsmöjligheterna i olika kommuner har blivit mycket stora. Ska jag som inte gillar planekonomi då kalla denna kommunalisering och decentralisering för kommunism?

Nej, använd orden i dess egentliga bemärkelse, annars kommer de att tappa sina innebörder. Och jag kan nog tala för nyliberalismen när jag säger att vi visserligen föredrar att det finns många ägare framför att en liten politisk elit styr och ställer i människors vardag, men det finns ingen nyliberal som förespråkar varken lagbrott, otrygghet eller fiffel.

Sedan har den borgerliga alliansen inte ens fört en nyliberal politik, utan en mycket försiktig mittenpolitik som Yngve Holmberg på sin tid förmodligen hade kallat för socialistisk. Men det är en annan fråga.

Simon Hedlin Larsson