Tag Archives: hämnd

När hämnd upplevs som nytta

Nationalekonomer brukar ofta utgå från att människor agerar rationellt, eller på något sätt förutsägbart. Och själva nyttomaximeringslogiken kan ändå tyckas vara hyfsat realistisk; att anta att människor vill sitt eget bästa känns rimligt. När sedan utfall inte överensstämmer med prognos lär det oftare att ha att göra med faktorer som bristfällig information eller subjektiv uppfattning av nytta att göra, än att personen i fråga inte maximera sitt eget resultat. Och just det där med subjektiv uppfattning av nytta är mycket intressant att observera när det gäller spelteoretiska fenomen. Tar man exempelvis standardexemplet “The Prisoner’s Dilemma” så visar verkligheten att spelarna (personerna) i många fall har en helt annan tolkning av vad som egentligen är i deras eget intresse.

Exemplet går som bekant ut på att två personer är åtalade för ett brott och kan välja att antingen vara tyst eller vittna mot den andre. Fångarna kan inte kommunicera med varandra överhuvudtaget. Är båda tysta får de ett gemensamt straff x, vittnar den ene mot den andre får den som vittnar y och den som blir angiven z, och om båda anger varandra får båda t, där x < y < t < z. Som spelet är uppbyggt är det således bäst för båda att vara tysta, men sett till var och ens individuella strategi är det alltid bäst att vittna i och med risken för att den andre vittnar samtidigt som man själv är tyst och därmed får det hårdaste straffet z. Spelar båda optimalt ur individuell synvinkel kommer det alltså sluta med att båda anger varandra. Enkel psykologi säger emellertid att vid upprepade omgångar av samma spel så kommer spelarna implicit att kunna kommunicera med varandra genom sina val och kommer därför kunna välja att samarbeta genom att vara tysta – vilket båda tjänar på eftersom de då får det lägsta straffet x. Experiment och studier av verkliga förhållanden visar dock en annan bild; många människor upprörs över andra människors olämpliga beteenden att de är beredda att välja alternativ som de själva, ur objektiv synvinkel, förlorar på för att kunna straffa andra.

Föreställer man sig “The Prisoner’s Dilemma” på riktigt kan man tänka sig att den ene blir sur på den andre för att de blev gripna och alltså är beredd att sitta ett längre fängelsestraff – bara för att kunna förvärra situationen för den andre. Att straffa en annan människa blir således viktigare än vad som skulle kunna ses som den objektiva nyttan; i detta fall att få ett lågt straff. Skrämmande? Ja, på sätt och vis då detta illustrerar människans stora hämndbegär. Förvånande? Nej, knappast.

Simon Hedlin Larsson

Är jämställdhet bara till för kvinnor?

Vänsterpartiet är stolta över att nästan två tredjedelar av den av valberedningen föreslagna nya partistyrelsen är kvinnor. För ett parti som vill tvinga andra att kvotera fram jämställdhet framstår detta som ganska paradoxalt. Borde inte jämställdhet innebära en balans mellan könen där varken män eller kvinnor är underrepresenterade? Eller betyder feminism på socialistiska enbart att stärka kvinnor, oberoende av konsekvenser för eventuella män?

Svaret på den senare frågan finner man kanske delvis i Vänsterpartiets stadgar:

§ 21. Kvinnor skall vara representerade i valda organ och på förtroendeposter med minst 50 procent om inte synnerliga skäl förhindrar detta. I de fall där suppleanter förekommer skall såväl antalet ordinarie ledamöter som styrelsen som helhet bestå av minst 50 procent kvinnor. Om synnerliga skäl anförs skall särskilt beslut om detta fattas och skälen antecknas till protokollet.

Varken i denna paragraf eller någon annan regleras andelen män på förtroendeposter. Ordet “män” förekommer överhuvudtaget inte någonstans i stadgarna. Om antalet ordinarie ledamöter såväl som styrelsen som helhet består av 100 procent kvinnor är således detta inget problem ur Vänsterpartiets synvinkel.

Hur har man tänkt här egentligen? En förklaring kan man nog i detta fall hitta på SvD:s ledarblogg.

Signaturen “Karin” skriver i en kommentar med rubriken “Männen har dominerat hundratals år”:

Nu är det dags för kvinnorna att dominera. Hur rättvist var det på Gustav Vasas tid med kungliga rådgivare och annat? Vår generation har chansen att jämna ut oddsen lite och då är det vår moraliska plikt!

Fair point. Resonerar man på det viset blir det dock intressant att se hur man tänker komma tillrätta med det gigantiska förtrycket till följd av att “Europa har dominerat [i] hundratals år”. En enkel gissning är att personer med svenskt medborgarskap överhuvudtaget inte skulle få särskilt mycket inflytande. Varken män eller kvinnor. Förmodligen skulle alla maktpositioner i hela världen istället innehas av svarta män, judinnor, asiatiska risplockare, och alla nästan utrotade infödingstammar. Men rätt ska vara rätt. Och nu var det ju dags för de förtryckta att få dominera – det vill säga hämnas – eller hur?

Simon Hedlin Larsson

Debatterna om brott och straff måste få ett slut

Ännu en gång har man spillt prime time television på att ha en debatt om fängelsestraff. Det gäller gårdagens TV4:s Kvällsöppet som handlade om Sturebyfallet då Therese, 15, ströps av ett jämngammalt par (läs mer om fallet, domen och sorgen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8).

Som vanligt hade man bjudit in advokater, åklagare, anhöriga, journalister och ex-kriminella för att debattera domen – som i detta fall gällde tingsrättens dom på 1,8 år i sluten vård. Dessa diskussioner är alltid meningslösa. Jag har sett säkert 50-60 debatter av samma slag under de senaste åren (Kvällsöppets senaste säsonger lär stå för minst 6-8 av dessa), och man kommer aldrig fram till någonting vettigt.

Det är klart att man som anhörig till ett brottsoffer alltid vill ha högre straff när det gäller så pass grova brott som mord, dråp, vållande till annans död, och så vidare. Det finns inget straff som ur ens personliga perspektiv är gott nog, för det kommer ändå aldrig ge en tillbaka den man har förlorat. Ingenting kommer göra saknaden mindre.

Utöver detta anhörigperspektiv tillkommer dock den juridiska bedömningen. Här går man efter gällande lagstiftning och praxis. Utgår man från tingsrättens grundsyn om hur situationen förhåller sig gällande mordet på Therese är 1,8 år i sluten vård en helt rimlig dom för förövarna – juridiskt sett. Och det är detta som är problemet. För när anhöriga till ett brottsoffer som berövats sitt liv kräver livstid och bortslängd nyckel måste man se till hur lagarna och rättspraxis ser ut.

Därför blir som sagt dessa debatter alltid fullständigt meningslösa för anhöriga och jurister talar alltid förbi varandra. Det finns endast två fall då denna typ av debatt kan vara bra att ha, och det är 1) om den dömande instansen i fråga tros ha utfärdat en juridiskt felaktig dom, eller 2) om man för en diskussion om brottsbalken och straffens funktion och utformning i sig.

Eftersom jag inte hört en enda jurist uttala sig om att tingsrätten skulle ha gjort en felaktig bedömning utifrån de lagar och föreskrifter som finns (även åklagaren i fråga själv säger att han förstår tingsrättens dom, dock att han utgår från en annan grundsyn varför han landade på fyra års sluten vård) fanns det bara ett lämpligt tema för gårdagens Kvällsöppet, vilket då är dagens brottslagstiftning och hur den bör se ut.

I mina ögon bygger brottslagstiftningen på fyra pelare:

1. Rehablitering, 2. Frihetsberövning, 3. Avskräckning, 4. Hämnd

I den ordning som jag räknade upp dem anser jag också att prioriteringen bör vara. Mycket kan man säga om religionernas negativa konsekvenser, men någonting mycket positivt med världens religioner är att man har framhållit kärleksbudskapet. Jag tror på kärlek, medmänsklighet och förlåtelse. Det gäller även från samhällets sida, och därför tycker jag att rehabliteringen är viktigast. Vi kan och bör hata onda handlingar, men hatet ska riktas specifikt mot handlingarna i sig och inte mot människorna som utför dem. Hata synden, men älska människan.

Jag menar således att de som begår brott i så stor utsträckning som möjligt ska återanpassas till att kunna leva så normalt liv som möjligt, oavsett vilket brott det än gäller. Dock så tillkommer en viktig aspekt här, och det är frihetsberövandet. En person som kallblodigt mördar en annan människa kan omöjligt släppas ut efter ett halvår av exemplariskt uppförande. Här måste man nämligen säkerställa att personen i den mån det går att personen inte begår fler brott. Och återfallsstatistiken för just våldsbrott är tyvärr mycket hög, varför det finns goda skäl till mångåriga frihetsberövanden för de värsta brotten.

Att avskräckning i form av att man ser vad andra får för straff tycker jag inte det finns särskilt goda belägg för att det skulle vara en bra metod. Personligen tycker jag det känns som om somliga använder detta som en ursäkt för att göra straffen hårdare, när man egentligen är mer fokuserad på hämnd än på att faktiskt förebygga att andra begår brott.

Kan också passa på att säga att jag givetvis skulle bli helt förkrossad om jag förlorade någon i min nära omgivning och förmodligen skulle jag reagera precis som vem som helst och kräva livstid. Och just därför är det så viktigt att samhällets institutioner inte påverkas av de inblandades känslor, utan fortsätter att vara så sakliga, objektiva och rationella som de bara kan. Därför tycker jag att hämnd bör få så lite utrymme som möjligt i brottslagstiftningen, samt att det finns mycket mer effektiva sätt att förebygga brott (ge bättre stöd till barn med skilda föräldrar, motverka arbetslöshet, arbeta för fri abort och minska alkoholkonsumtionen, etc) än att utdöma livslånga fängelsestraff.

Gårdagens Kvällsöppet lär tyvärr inte ha varit den sista flumdebatten om utdömda straff har varit bra eller dåligt. Man kan ju bara hoppas att de blir färre med åren.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för att läsa intressanta inlägg om: