Efter vad som misstänks ha varit ett al-Qaida-anknutet försök till terrorattentat under juldagen uppmanas nu flygplatser till att förbättra säkerhetskontrollerna inför flighter med destination USA. Frågan är bara hur mycket mer man kan göra inom ramen för vad som inte kostar mer än det smakar?
Som Laura K. Donohue visar i The Cost of Counterterrorism: Power, Politics, and Liberty har många metoder för att bekämpa terrorism visat sig vara ineffektiva. Medan de positiva effekterna har varit tveksamma har vanliga människor fått betala priset i form av integritetskränkningar, ökad byråkrati, strypta friheter, minskad rättssäkerhet, utbredd godtycklighet och tortyr.
Förutom att det är extremt svårt att förhindra terrorattentat leder ökade säkerhetskontroller knappast till att minska terrororganisationernas utbredning. Viljan att genom våld framföra sin åsikt blir inte mindre ens om alla flygresenärer kroppsvisiterades och förbjöds ta ombord handbagage. Inte heller blir denna grupp människor mindre till storleken.
Det behövs en långsiktig strategi för att förebygga politiskt våld, minska fundamentalism och inspirera till öppna samtal. Och i detta fall, som så många andra, finns inga quick fixes eller mirakelkurer. Världen behöver sekularism, demokrati och ekonomisk tillväxt. Inget av detta skapas över en natt. Dock vet vi att länder med högre inkomstnivåer och låg fattigdom tenderar att vara mer sekulariserade och demokratiska. I synnerhet när det gäller demokrati är ekonomisk utveckling närmast en grundläggande förutsättning (Somaliland är undantaget som bekräftar regeln). Precis som bland andra Paul Collier visar (se exempelvis The Bottom Billion och Wars, Guns and Votes) är ekonomiskt välstånd överlägset demokrati som skydd mot att ett land råkar ut för politisk instabilitet, inbördeskrig och kollaps.
Således förefaller det sig naturligt att lägga större vikt vid att förbättra möjligheterna till ekonomisk utveckling för världens fattiga länder. Att främja mikrolån, minska jordbrukssubventioner och sänka handelstariffer är nyttigt. Men det är även viktigt att verka för mer radikala åtgärder som att häva handelsembargon och stoppa bojkotter. På en del håll uppfattas detta som ett känsligt ämne då somliga menar att vi som bor i fria och demokratiska länder inte ska handla med diktaturer. Frågan är emellertid hur detta synsätt hjälper civilbefolkningen i länder som Iran, Nordkorea och Kuba. Världen behöver mer handel – inte mindre. Ekonomiska sanktioner är sällan effektiva, och ofta är de ett resultat av ett moraliskt präglat feltänk som verkar mena att fattiga medborgare minskar regimens förtryck.
Vi som bor i den rika delen av världen behöver handla mer med diktaturer. En långvarig ekonomisk utveckling krävs för att kunna skapa och upprätthålla demokratiska och sekulariserade samhällen. På sikt lär detta också vara det viktigaste vapnet mot terrorismen.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 