Tag Archives: Henrik Berggren

Anglosaxisk bildningstradition

Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter:

Inträdesprovet till All Souls College i Oxford är, enligt International Herald Tribune, världens svåraste. Under två dagar har de sökande sammanlagt tolv timmar på sig att skriva ett antal uppsatser i olika ämnen. /…/ Och så finns essäfrågornas kronjuvel, ettordsämnet. Utifrån ett enda substantiv ska studenterna skriva en elegant och sammanhängande uppsats som visar att de är särskilt lämpade för All Souls. /…/ Förmågan att jonglera med ord och improvisera fram en text från ett stickord är kanske mer en måttstock på journalistisk talang än på vetenskapligt sanningssökande. Det är knappast en tillfällighet att den brittiska pressen är fylld av fyndiga och välskrivande skribenter med en examen från Oxford eller Cambridge.

Denna slutsats är konstig. Varför skulle förmågan att kunna uttrycka sig intellektuellt i skrift vara knuten just till journalistik? Att den brittiska pressen håller hög standard har många faktorer, men om man vill lyfta fram den viktigaste faktorn på utbildningssidan lär det vara bildningsideal. Bland de populäraste kurserna på Oxbridgeskolorna är PPE, Politics, Philosophy and Economics – en oerhört allmänbildande utbildning. Och då kan vi jämföra med Sverige. Hur mycket filosofi är det i statsvetenskaplig undervisning på svenska universitetet? Hur mycket Wittgenstein, Virilio och Augustinus läser man när man tar en svensk pol kand? Hur mycket obligatorisk genus”vetenskap” är det? Just precis…

Ska man dra någon generell slutsats från de hårda inträdesproven till Oxbridge vore det snarare mer lämpligt att säga att det knappast är en tillfällighet att Storbritannien har vunnit näst flest nobelpris av alla länder genom många framstående akademiker med en examen från eller tenure vid Oxford eller Cambridge (Cambridge är för övrigt det universitet som har flest nobelpristagare knutna till sig). De höga mått av kreativitet och självständigt tänkande som anglosaxiska universitet i allmänhet, och Ivy League+Stanford+Berkeley+Chicago och Oxbridge+LSE i synnerhet, kräver och uppmuntrar till utrustar eleverna med en skarpare analytisk förmåga som inte helt oväntat leder till fler nya upptäckter (innovationsgrad och nobelpris) och framgångsrika entreprenörer (hur många på Forbes topplista över rika företagare och på Times lista över världens stora ledare har inte läst en AB/BA, LLB/JD eller MBA på något av ovanstående universitet?)

På denna punkt ligger Sverige långt efter. Vi må ha hög lägstanivå, och antalet högskolepoäng per capita lär knappast vara fler i något annat mångmiljonland. Men den svenska högstanivån på grundutbildningar är skrämmande låg. På den punkten har vänstern lyckats. Duktiga elever har konsekvent hållits tillbaka, och medan ett skarpt intellekt i tonåren i USA och Storbritannien belönas med student awards och scholarships får jämnåriga svenskar nöja sig med att irritera läraren genom att ännu en gång försiktigt säga att man läst ut boken som man fick i extrauppgift att läsa för att man var klar med alla obligatoriska skoluppgifter.

Simon Hedlin Larsson

Att kasta bautasten i Louvren?

Henrik Berggren skriver i en signerad ledare i Dagens Nyheter:

I det moderna mediesamhället råder ett konstant underskott av fakta. Trots att vi hela tiden lär oss mer och mer om världen kan inte kunskapen hålla jämna steg med det ökade utbudet av åsikter. /…/

Man behöver inte gå så långt som Marcel Proust som ansåg att ”fakta aldrig tränger in mot våra övertygelser”. Men det är uppenbart att vi är betydligt mer mottagliga för påståenden som styrker vår världsbild än för sådana som rubbar våra cirklar.

Därför måste källkritik vara inbyggd i den journalistiska verksamheten. Därför måste redaktioner avsätta ordentliga resurser till research och faktagranskning.

De sista två meningarna är såväl viktiga som intressanta. Förresten, är det inte Dagens Nyheter som bredvid artiklar brukar ha faktarutor där de hänvisar till Wikipedia…?

Simon Hedlin Larsson

Jämmer om jämlikhet

Boken The Spirit Level (Jämlikhetsanden på svenska) hyllas idag även på ledarplats i Dagens Nyheter. Henrik Berggren skriver:

“Människan, argumenterar Wilkinson och Pickett, är i grunden en social varelse som jämför sig inom gruppen. Rikedom gör oss inte nöjda utan snarare mer tävlingsinriktade – vilket i sin tur leder till att vi också blir mer ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas.

Så långt är ‘Jämlikhetsanden’ en lysande, om kanske inte helt originell bok. Här finns en stor samling goda argument som alla pekar i en riktning: att det vore omoraliskt att inte göra jämlikhet till en central politisk prioritering.”

Skillnader bör alltså, enligt Berggren, utplånas för att människor inte ska bli ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas. En intressant fråga är varför nu denna ångest över andras bättre prestationer skulle begränsas till landets gränser. Varför skulle en fattig amerikan må sämre än en fattig svensk över en rik amerikans framgångar (förutsatt att tesen om att skillnader ger olycka stämmer)?

Kriminalitet, fetma och tonårsgraviditeter i USA beror enligt Wilkinson, Pickettt och Berggren på att alla inte har ett slott i Naples, äger en limousin med helikopterplatta och äter Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Frågan är varför en svensk, en japan eller en norrman inte skulle må lika dåligt över att inte ha ett slott i Naples, äga en limousin med helikopterplatta och äta Belugakaviar med bakade vaktelägg till frukost som vissa rika amerikaner gör. Varför skulle USA:s rikedom bara göra amerikaner ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas? Det är frågan.

Någon invänder säkert med att Bill Gates enbart gör amerikaner olyckliga för att endast amerikaner – och inga andra – vet hur bra Gates har det. Men ärligt talat, tror ni inte att en större andel av den svenska befolkningen har åkt förbi Zlatan Ibrahimovićs hus, än andelen amerikaner som ens vet i vilken delstat Bill Gates är mantalsskriven? Argumentet att bara amerikaner vet hur rika de rika amerikanerna är håller inte. Från sofforna i vardagsrummet har miljoner svenskar slaviskt följt serier som The O.C., Gossip Girl, och MTV Cribs. Och när vi flyger Economy Class till New York lyssnar vi på Rihanna, Beyonce och Lady Gaga (rika popstjärnor).  Det är otroligt naivt att påstå att svenskar inte vet hur rikedom ser ut, än mindre att vi inte känner till rikedomens existens.

Hade Wilkinson, Pickett och Berggren haft rätt borde Sverige därför ha samma sociala problem som USA. Så är emellertid inte fallet. Men så spelar ju ekonomisk ojämlikhet inte någon roll.

Simon Hedlin Larsson