Tag Archives: historia

Alliansens vändning

DN rapporterar:

Socialdemokraterna har förlorat nära 300.000 väljare på två månader och en säker ledning för oppositionen har förbytts i ett litet övertag för de borgerliga. /…/

De fyra regeringspartierna får 49,1 procent mot 44,5 för de tre oppositionspartierna i DN/Synovates junimätning, den sista före sommaruppehållet. Det borgerliga övertaget med 4,6 procentenheter är visserligen inte en statistiskt säkerställd ledning men ska jämföras med det stora försprång på 8,1 procentenheter som de rödgröna hade så sent som i april.

Sedan dess har det skett en dramatisk omsvängning i opinionen, som en följd av debatten om de rödgrönas budgetförslag, och rapporteringen om att Sveriges ekonomi vänder uppåt medan det är fördjupad kris i flera andra länder.

De rödgröna har förlorat 375.000 väljare under den tiden, medan de borgerliga vunnit 330.000, utifrån DN/Synovates mätningar.

Socialdemokraterna  har sedan april tappat drygt fem procentenheter av sina väljare och är nu nere på 30,0 procent, den lägsta siffran på nästan tio år. Man får gå tillbaka till augusti 2000, då S-ministrar var inblandade i olika affärer, för att hitta lägre siffror.

Alltså, inte sedan Laila Freivalds tvingades avgå som justititeminister har Socialdemokraterna haft så låga siffror, och då hade man två år på sig till nästa val att reparera dessa. En del har framfört att de som leder SCB:s partisympatiundersökning (PSU) på våren under valåret också brukar vinna valet, som så har skett några gånger i följd.

Men om man är intresserad av historia och statistik bör man istället notera detta: Socialdemokraterna har inte sedan 1911 – det vill säga aldrig – vunnit ett val om de inte har fått minst 36 procent av väljarstödet. Att då ligga runt 30 procent i opinionsundersökningar bådar således inte gott för de rödgröna.

Simon Hedlin Larsson

På väg

I det senaste numret av Radikalt Forum skriver jag om att vara på väg. Då tidningen inte finns digitalt blir det en inklistrat .doc-fil istället:

Flygplatser. Om man ska nämna typer av omgivning eller miljö som är viktiga i många filmer hör flygplatser tveklöst till dessa. De symboliserar ankomster och avsked. Återföreningar och farväl. Och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett det förr; människor verkar bli lika berörda varje gång dramatik utspelar sig på en flygplats. Om filmen heter ”Garden State”, ”Up in the Air”, ”The Terminal”, ”Casablanca” eller ”Family Man” saknar betydelse.

För mig symboliserar dock flygplatser något alldeles särskilt, och det är framtiden. Till flygplatser åker man för att man är på väg någonstans; man har ett mål, och man är i rörelse. Och det är i ljuset av detta faktum som jag inte kan låta bli att fråga mig själv ifall Sverige ändå inte har för få flygplatser. För i Sverige frågar vi sällan vart man är på väg. Framtiden är inte särskilt spännande. Det är sällan någon utöver busschaufförerna och spärrvakterna vid tunnelbanan undrar var man ska någonstans.

I Sverige väljer vi nämligen att istället fokusera på var människor kommer ifrån. Det är inte din framtid som är intressant, utan din historia. Jag vet inte om detta är verket av en förändringsskärrad och bakåtsträvande konservatism som menar att det nog förmodligen var bättre förr. Men jag kan i alla fall konstatera att jag aldrig får så många frågor om mitt ursprung som när jag är i Sverige.

Det är märkligt hur detta fenomen skiljer sig så pass mycket mellan olika länder. Allting handlar helt enkelt om vilken flygplats man landar vid. I USA, exempelvis, är det sällan någon som bryr sig var man kommer ifrån. De räknar ändå med att man är amerikan. Även när man bryter på svenska.

De gånger någon emellertid har frågat om mitt ursprung och jag har svarat ”Sweden” har de uppfattat det som om jag kommer från ”Little Sweden” som en del amerikanska orter kallas, bland annat Lindsborg, Kansas. För någon som inte har varit längre innanför kusterna än Flagstaff, Arizona blir det dock svårt att nämna några turistattraktioner i ”Little Sweden” när nyfikna amerikaner ber om tips.

När å andra sidan en britt undrar var jag kommer ifrån vet de naturligtvis vilket ”Sweden” som egentligen åsyftas. Det märkliga är att de flesta verkar dessutom ha varit på besök här i Sverige. De äldre berättar om hur fint de tyckte att Gamla stan var, och varje gång någon i 20-årsåldern säger att han eller hon har besökt Sverige frågar jag om de var på Hultsfredsfestivalen – vilket också mer ofta än sällan stämmer.

Lustigt nog är det i mitt hemland Sverige där människor oftast frågar var jag kommer ifrån. När jag var liten brukar jag svara att jag kom från Sollentuna. Det räckte tydligen inte. De ville veta mer. ”Nej, men inte var du bor. Jag vill veta var du kommer ifrån.” Men eftersom jag inte hade minne av att, utöver semesterresor, ha varit någon annanstans än i Sollentuna var det svårt för mig att förstå vad folk menade.

När jag blev lite äldre förstod jag dock att frågorna om ursprung handlade om varför jag såg ut som jag gjorde. De ville ha en spännande förklaring – kanske få höra talas om ett land de inte kände till innan. Om mitt svar var spännande vet jag inte, men det senare kan jag garantera; nästan ingen har hört talas om Taiwan. Jag tror fortfarande de flesta som har frågat mig var jag kommer ifrån tror att jag kommer från Thailand.

När jag under åren har påpekat att det faktiskt är skillnad mellan Taiwan och Thailand har många svarat: ”Ja, ja, sak samma.” Då var det tydligen inte lika roligt att veta längre. Detta har lett mig till att tro att vi svenskar kanske inte är så intresserade egentligen, men av någon reflexiv anledning måste vi ändå ta reda på var vår omgivning kommer ifrån. En mycket mild form av tvångsbeteende, må hända?

Problemet med denna gårdagsmentalitet är att det påverkar samhällsutvecklingen negativt. Är det när man tänker efter speciellt förvånande att så många utlandslandsfödda lever i social och sysselsättningsmässig isolering i Sverige? När samhället bara frågar vart du kommer ifrån och inte vart du är på väg minskar inte bara samhörigheten med andra medborgare, utan även framtidstron får sig en törn, vilket är en ganska logisk följd när man bara talar om igår och inte om imorgon.

Det är märkligt detta fenomen. Vem som helst kan bli svensk medborgare, och det är förhållandevis ganska enkelt. Men endast en mycket liten del av världens befolkning verkar ha möjligheten att kunna bli svensk. Jag har försökt i 22 år och jag vet fortfarande inte om jag är mer svensk än vad jag är invandrare. Och alltid dessa frågor om var jag kommer ifrån.

”Var kommer du ifrån själv?” frågar jag ibland. ”Jag är svensk,” svarar de då. Jaha, och varför kunde inte jag också svara det nyss när du ställde samma fråga? har jag då tänkt för mig själv. Dock ses väl vi utlandsfödda som lite annorlunda. Vi passar helt enkelt inte in i mallen för vem som är svensk.

Men kanske är vi trots allt lite konstiga? Jag lär exempelvis tillhöra de få som tycker det är ganska trevligt med passkontroller på flygplatser när jag reser utomlands.

Då är det nämligen aldrig någon som frågar var jag kommer ifrån, utan bara vart jag är på väg.

Simon Hedlin Larsson