Tag Archives: ingångslöner

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

LO har aldrig velat att du ska spara pengar

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skriver idag i Aftonbladet på debattemat “pengar och sparande” att det är “Omöjligt att spara i klyftornas Sverige”. Hon menar att bland de viktigaste orsakerna till de påstådda ökade klyftorna är “ökade ekonomiska skillnader mellan de som arbetar och de som är arbetslösa eller sjuka”, vilket givetvis beror på att “skatterna har sänkts, mest för de som redan tjänar bäst”.

Lösningarna kanske inte är så oväntade. “Heltid ska vara en rättighet” och “trygghetssystem repareras”, menar LO-ordföranden.

“A-kassan och sjukförsäkringen levererar inte längre den trygghet de ska göra. Det tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert,” fortsätter hon. Frågan är bara vad a-kassan och sjukförsäkringen har med att det skulle vara svårt att spara? Möjligtvis att de skulle kosta så mycket i skatt att människor får lite till övers, men det är svårt att tänka sig att LO:s ordförande skulle antyda något sådant. Här handlar det förmodligen snarare om en något förvirrad spökskribent som blandar ihop svårigheterna att spara kapital i dagens Sverige, med påstådda anledningar om varför människor ha behov av att spara.

Och om vi ska diskutera vad artikeln faktiskt är tänkte att handla om – pengar och sparande – kan man konstatera att skillnaden mellan rik och fattig inte har ett dugg att göra med möjligheterna till att spara en fraktion av sin inkomst.

Att Lundby-Wedin gick med på att låta någon skriva en artikel på detta tema är faktiskt förvånande; att prata om just sparande borde annars vara någonting som LO drar sig inför i det längsta. Jag menar, är det någon organisation som har verkat för att öka skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa är det ju LO. Detsamma gäller låg- och medelinkomsttagares värdelösa möjligheter till att spara. Höga ingångslöner, extremt höga skatter, låg lönespridning, höga marginalskatter, världens starkaste anställningsskydd, attacker mot visstidsanställningar, ständiga krav på reallöneökningar – att det är ljusår mellan arbetslösa och arbetsmarknaden, samtidigt som få har råd att spara, är ju ett direkt resultat av LO:s alldeles för stora inflytande.

Sedan kan man alltid diskutera huruvida konsekvenserna har varit bra eller dåliga, men helt klart är i alla fall att LO aldrig har haft några ambitioner om att svenska låg- och medelinkomsttagare ska ha några möjligheter till att spara pengar. LO är istället högst ansvariga för att staten idag tar mer än hälften av allt vad du tjänar för att sedan kunna klumpa ut miljonbelopp till olika myndigheter i hopp om att Sverige ska kunna ta hem den åtråvärda titeln flest byråkrater på capita.

Simon Hedlin Larsson

Lösningen på ungdomsarbetslösheten

Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, har många bra förslag på hur vi ska lösa arbetslösheten i allmänhet och på ungdomsarbetslösheten i synnerhet. Det handlar bland annat om att “luckra upp anställningsskyddet, sänka ingångslönerna och förbättra kopplingen mellan skola och näringsliv”, vilket jag anser vara varmt välkommet.

Problemet är tyvärr att man ofta möter fackligt såväl som politiskt motstånd så fort man vill röra vid anställningsskyddet eller ingångslönerna. De som redan har jobb vill såklart ha bästa möjliga anställningsskydd, men tyvärr går detta ofta ut över de som inte har något jobb alls eftersom företag helt enkelt inte har råd att anställa. Dessutom verkar man helt glömma bort att om företagen får det lättare att anställa innebär det en större trygghet för alla – även för de som redan har jobb – eftersom om man blir av med sitt nuvarande arbete är det lättare att få ett nytt.

Föreslår man att sänka ingångslönerna kommer facken med LO i spetsen och smäller en på fingrarna. Lönespridning skapar ökade klyftor, eller något liknande, brukar det låta. Att man genom höga ingångslöner orsakar högre arbetslöshet och större klyftor mellan arbetande och arbetslösa – det verkar dessvärre inte spela någon roll.

Man kan dock hoppas att den historiskt sett starka opinionen mot att underlätta för företagen att driva sina verksamheter i Sverige ändras allteftersom Socialdemokraterna sniglar sig mot mitten. Svenskt Näringsliv må vara en intresseorganisation, men förslagen mot att motverka ungdomsarbetslösheten skulle göra gott för hela det svenska samhället.

Dock ställer jag mig lite skeptisk till hur Bäckström motiverar att det är orättvist att arbetslösheten slår mot ungdomarna: “Dagens unga är beresta, språkkunniga, bättre utbildade än vi, datorkunniga och de behärskar sociala medier.” Min generation haussas alldeles för ofta, och jag tycker vi som är unga idag har väldigt mycket att bevisa samt vara tacksamma över. 80-talisterna är i mina ögon inte mer speciella än någon annan generation, och vi är inte särskilt mycket mer resvana eller bildade heller.

Eller det beror på; läget blir ju såklart annorlunda om man med ‘beresta’ menar ‘har gedigen erfarenhet av utelivet  i Sunny Beach, Phuket, Kuala Lumpur, Alanya och Gran Canaria’, med ‘språkkunniga’ menar ‘frekvent säga “shit”, “oh my God” och”nice”‘, med ‘bättre utbildade’ menar ‘har klarat gymnasiet på fem istället för på tre år’, med ‘datorkunniga’ menar ‘lära sig använda en rosa MacBook när man är van vid en PC’, och med ‘behärska sociala medier’ menar ‘ta kort på allt som precis har nämnts, lägga upp bilderna på Facebook, och sedan blogga om det’.

Simon Hedlin Larsson

Evighetsdisskusionen om bonusar

Så var det dags igen. I gårdagens SVT Agenda uppfattade människorna på stan som blev intervjuade det som stötande att banker trots politikernas uppmaningar fortsätter att dela ut bonusar. Jag kan hålla med om att i de fall då en bank har tilldelats skattepengar av staten bör den inte fortsätta att dela ut bonusar – och jag ställer mig även mycket skeptisk till det faktum att världens politiker räddade bankerna då det finns goda argument för att de skulle ha låtit de finansiella institutionerna betala priset för riskerna de tagit och tillåtits att kollapsa (läs exempelvis Niall Ferguson i Newsweek om just detta).

Dock så tenderar den svenska debatten att göra liten skillnad mellan banker som fått skattepengar och banker som inte har fått skattepengar; bonusar är lika dåligt oavsett, och det gäller dessutom för alla företag och organisationer. Och i ett land som Sverige med så mycket avundsjuka och jantelag lär ju denna diskussion pågå i all oändlighet, och kanske just därför är det extra viktigt att vi som inte har något emot prestationsbaserade bonusar hela tiden finns med i debatten och pekar på den naiva inställning som många kritiker har.

Varför kan inte alla som tycker att företag bör dela bonuspengarna mellan alla anställda gå ihop och köpa eller starta en bank och göra precis så. Sedan får de gärna förklara för mig hur de ska attrahera kompetenta personer till ledningen och styrelsen. Kortare arbetsdagar och minskad arbetsbörda? Nej, det blir ju en form av löneförhöjning sett timm kr/timme. Förmånatliga pensionsvillkor, exempelvis gå vid 60? Nej, även detta gynnar den ekonomiska ersättningen. Och så vidare.

Min personliga uppfattning är att det viktigaste på ett arbete är arbetsuppgifterna och kollegerna. De förra känner man förhoppningsvis väl till innan man blir anställd, men viktigt att komma ihåg är att de kan vara mycket likartade inom många företag och därför inte spela så stor roll när man väljer mellan A och B. De senare vet man sällan någonting alls om, för även om man kanske läst på om de andra i ledning och dylikt har man liten uppfattning om exempelvis hur bra de är på att samarbeta och på att agera i krislägen.

Så hur ska mutinationella företag kunna konkurrera om samhällets mest kompenta personer om inte just genom löner? Och som förespråkare av rörliga, prestationsbaserade bonusar tycker jag personligen att det är bättre att man får betalt efter att aktiekursen har stigit, företaget har uppvisat ett positivt resultat tre år i följd, eller efter någon annan parameter som mäter bolagets utveckling. Alternativet blir ju att betala ut skyhöga, fasta ingångslöner utan några som helst krav på motprestation, och jag har svårt att tänka mig att det är något som bonuskritikerna gillar, trots att det skulle bli resultatet om de fick som de ville.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: