Tag Archives: inkomstskillnader

Bekämpa fattigdom – inte skillnader

Precis som Maria Eriksson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida är ekonomisk ojämlikhet knappast förklaringen till sociala problem, såsom tonårsgraviditeter, våld och liknande. Att exempelvis USA har högre nivåer av kriminalitet och drogmissbruk än Sverige har ingenting med skillnaden mellan den rike och den fattige amerikanen att göra. Det enda som är relevant i sammanhanget är att den fattige personen just är fattig. Fattigdom får nämligen förödande konsekvenser, inte bara för de som tvingas genomlida hemlöshet, svält och sjukdomar, utan även för omgivningen och för samhället i stort.

De som pekar ut länder som Mexiko, Portugal och Argentina som bevis för att ekonomisk ojämlikhet skapar samhällsproblem bör ta sig en närmare titt på hur stor del av befolkningen i respektive land som är fattig, och sedan återkomma för att berätta om det verkligen är inkomstskillnader och inte levnadsstandard som är den viktigaste orsaken till de sociala problemen. Det borde knappast vara kontroversiellt att hävda att en person i land x som tjänar 1 000 kr om året är mer benägen att stjäla från någon annan än den i land y som tjänar 300 000 kr om året.  Och det har absolut ingenting med ekonomisk ojämlikhet att göra – vi har ju inte ens sagt ett ord om vare sig Kuznetskurvor eller Ginikoefficienter för länderna x och y.

Är det någon som fortfarande inte är övertygad om att det är fattigdom och inte ekonomiska skillnader som bör bekämpas kan väl den personen skriva en debattartikel till Aftonbladet och hylla finanskrisen – ett synnerligen jämlikhetsstärkande fenomen. Världens rika människor har förlorat biljoner (x 000 000 000 000)  inom loppet av bara något år, och äger nu en väsentligt mindre del av världens totala rikedom. Den ekonomiska jämlikheten har således ökat. Frågan är dock hur dessa minskade ekonomiska klyftor har hjälpt världens hungriga, sjuka och arbetslösa…

På vilket sätt skulle det hjälpa dessa barn att andra människor blir fattigare? (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Skillnader som inte spelar någon roll

Att ekonomisk ojämlikhet används frekvent som ett politiskt vapen, speciellt från vänsterhåll, är knappast en nyhet. Ej heller är det en ny upptäckt att ekonomisk ojämlikhet som fenomen i sig inte spelar någon särskild roll. Självklart gör ojämlikhet människor mer avundsjuka, men ur ett ekonomisk perspektiv (och vad som också borde vara ur ett politiskt perspektiv) är det fattigdomen som är problemet och inte skillnaden mellan olika medborgares inkomster (se exempelvis Benn Steil och Manuel Hinds (2009) Money, Markets & Sovereignty).

Den fattiga personen blir ju knappast fattigare i absoluta termer för att en annan person är rik. Person x kommer inte ha råd med färre LED-TV:s bara för att person y kan köpa tio stycken fler. Och inte heller blir x rikare av att man eldar upp y:s pengar. En bra jämförelse kan därför göras med en person som är kortvuxen. Han eller hon krymper knappast i längd bara för att vissa människor är över två meter långa. Och inte heller blir den kortvuxne längre av att man sågar alla långa människor i två delar.

Skillnader kan väcka stor uppmärksamhet. Det betyder emellertid inte att de spelar någon roll. (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Vill vi minska klyftorna?

Jag skriver i det senaste numret av Radikalt Forum (2009(3): pp.17) om inkomstskillnader och fattigdom. Eftersom pappersversionen inte finns på nätet klistrar jag in texten här:

Globaliseringsmotståndarna har under årens gång bytt argument. Först sa man att globalisering orsakar fattigdom. Sedan växlade man spår och klagade på klyftor och inkomstskillnader, och det allra senaste är nu att som Branko Milanovic, ledande ekonom på Världsbanken, tala om upplevda inkomstsskillnader.

En del som ställer sig skeptiska till globaliseringen har således övergett anklagelserna om stigande fattigdom och ökade klyftor, och istället valt att tala om hur människors ökande medvetenhet om hur bra somliga har det gör att de upplever att klyftorna är större, oavsett hur verkligheten egentligen förhåller sig.

Detta må vara en intressant observation, men den är knappast lämplig som politiskt underlag; att försöka kvantifiera människors känslor och anpassa lagstiftningen och statens budget därefter är varken realistiskt eller önskvärt.

Om man vill komma med förslag på politiska åtgärder är det bättre att som nobelpristagaren Joseph Stiglitz hålla kvar vid gamla argument och hävda att de faktiska och statistisk mätbara klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. I Globalization and Its Discontents skriver han:

Trots upprepade löften om minskad fattigdom under det sista decenniet av 1900-talet har det antalet människor som lever i fattigdom faktiskt blivit nästan hundra miljoner fler.

Problemet med Stiglitz slutsats är dock att han baserar den på Världsbankens data, utan att ta hänsyn till att Världsbanken i början av 1990-talet i mycket väsentlig grad modifierade sin metod för att beräkna fattigdom. Detta faktum har också framförts av Världsbankens egna ekonomer, exempelvis av Surjit Bhalla i Imagine There’s No Country: Poverty, Inequality and Growth in the Age of Globalization.

Det finns således starka skäl till att tro att världsfattigdomen snarare har minskat, och så även inkomstskillnaderna. Låt dock för sakens skull säga att globaliseringsmotståndarna har rätt i att klyftorna har ökat – detta är trots allt mycket svårare att mäta än absolut fattigdom och fortfarande förmål för debatt inom forskningen. Vad är då lösningen? Är det ökade handelshinder och mer utbredd ekonomisk nationalism?

Vissa kanske tror att ökad protektionism skulle minska gapet mellan rika och fattiga i och med att det kommer leda till minskad ekonomisk tillväxt världen över, och att detta i det långa loppet skulle ge oss en mer utbredd delad fattigdom som Ernst Wigforss hade varit stolt över.

Historiska tillbakablickar visar dock något annat. I sina essäer om depressionen på 1930-talet pekar Ben Bernanke, i likhet med Benn Steil och Manuel Hinds på Council on Foreign Relations, på att när Smooth-Hawley Tariff Act skrevs under år 1930 och USA införde världens högsta handelstariffer ökade klyftorna mellan de rika och de fattiga länderna. Detta berodde helt enkelt på att de välutvecklade länderna kunde fortsätta handla med varandra och dessutom hade en etablerad inhemsk produktion att falla tillbaka på, medan många av världens fattiga länder var beroende av den internationella handeln och därför mer eller mindre kollapsade till följd av den starkt ökande protektionismen.

Att minska klyftorna mellan olika länder är således lättare sagt än gjort. Men är det ens önskvärt? Om Dow Jones eller Nikkei kraschar kommer de globala inkomstskillnaderna att minska, men frågan är hur det hjälper världens hungriga att de rika också svälter.

Inom utvecklingsekonomisk forskning brukar de som förespråkar en jämnare inkomstfördelning argumentera för att det leder till att fler människor är beredda att investera. Som Urban Bäckström visar i Dags att köpa aktier? behöver det dock inte alltid vara fallet. Ser man till Sverige och de höga skatter vi har haft, har detta snarare minskat antalet investeringar i och med att privatpersoner har haft det svårt att bilda kapital.

Det fokuserar idag för mycket på klyftor och inkomstskillnader. Det som är relevant är inte hur stort gapet är mellan den som har mest och den som har minst; det viktiga är att den som har minst har det bra.

Simon Hedlin Larsson, studerar nationalekonomi och statsvetenskap på University of Birmingham och ekonomisk historia och historia på Lunds universitet