Tag Archives: integration

Klokt om invandring och integration

Folkpartiledaren Jan Björklund visar prov på mycket kloka åsikter i en intervju i Dagens Nyheter:

– Ska individen ha mycket frihet så blir motkravet att man också tar ansvar.

Han tar ofta flykting- och invandringspolitiken som exempel. Han säger att integrationspolitiken fortfarande är för omhändertagande.

– Tänk om Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs böcker hade bemötts på det där sättet! De fick ju leta reda på en jordplätt och bygga ett hus och börja försörja sig och stå på egna ben. Det borde vara grundattityden även i Sverige.

Även gällande det omdebatterade språktestet – som förmodligen skulle fungera bäst i form av ett lag- och regeltest som dock bara ges på svenska – levererar Björklund tydliga, positiva besked:

– Det finns naturligtvis människor som är sargade, och då måste man ha regler som tillämpas med förnuft. Men de allra flesta som kommer hit och som har bestämt sig för att rycka upp sina bopålar och flytta över halva jordklotet, de är inte människor som måste tas om hand.

Trots att Folkpartiet ända sedan valet 2002 drivit kravet på att de som vill bli svenska medborgare måste klara ett språktest så har Jan Björklund inte lyckats övertyga sina borgerliga partiledarkolleger om saken.

– Men jag tror fortfarande att det vore ett viktigt steg för att förändra svensk integrationspolitik.

Samhällsorienteringskurs okej, men var är medborgarskapstestet?

Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet, har på uppdrag av regeringen utrett ett eventuellt införande av en kurs i samhällsorientering för nyanlända. Amnå drar följande slutsats på DN Debatt:

En kurs i samhällsorientering för alla nyanlända i Sverige ger dem bättre chans till delaktighet och jämlikhet. Utan kunskap om samhällets grundläggande värderingar saknas en viktig förutsättning för att kunna leva och verka i Sverige. Statens skyldighet bör vara att tillhandahålla samhällsorientering som tar fasta på tre kunskapsområden – värden (de konstitutionella grundvalarna), välfärds­staten (de offentliga institutionerna) och vardagslivet (praktiskt tillämpad kännedom om hur välfärdsstaten fungerar). Kommunerna bör erbjuda varje nyanländ person minst 60 timmars utbildning, utan att dela in dem i traditionella kategorier efter etniska eller religiösa identiteter.

Visst, det kan väl finnas poänger med en kurs. Så länge den inte är obligatorisk. Att tvinga på människor värderingar ger i teorin nämligen stort utrymme för manipulation och propaganda. Men viktigare än så, var är testet som säkerhetsställer just att människor lär sig rätt saker på denna kurs?

Amnå landar tyvärr i helt fel uppfattning i den frågan:

Däremot anstår det inte staten att villkora medborgarskap med godkänd utbildning i samhällsorientering. En demokratisk stat räknar in alla sina medborgare generellt, blint och jämlikt, utan att testa deras kunskapsnivåer. Något annat vore ett brott mot den solidariskt inkluderande idén bakom folkhemmet och välfärdsstaten.

Varför inte? Låt oss säga att man testar människors kunskaper om språk, lagar och regler. Varför skulle det vara fel att villkora medborgarskap på ett sådant sätt? Människor måste ju rimligen ha grundkunskaper om ett lands språk, lagar och regler för att kunna leva i samhället på ett bra sätt.

Det är dessutom ingen universell rättighet att kunna få medborgarskap var man vill utan motprestation. Precis som när man går i skolan, tar körkort, eller skaffar någon typ av licens så krävs det att man testar sina kunskaper och färdigheter. Varför skulle inte samma sak kunna gälla för medborgarskap?

Tänk nu på att ett test i svenska språket och svenska lagar och regler för medborgarskap inte har något att göra med att bo och vistas i landet; det handlar uteslutande om personer som inte är svenska medborgare men som vill bli det.

Dagens system är mycket märkligt och tycks bygga på idén att alla världens människor automatiskt ska bli svenska medborgare, samtidigt som ytterst få invandrare paradoxalt nog blir betraktade som “riktiga” svenskar. Vore det inte bättre om man gjorde tvärtom? Ställ krav på nya medborgare och se till att alla som klarar kraven också ses som svenskar, istället för att som idag ha någon miljon “kvasisvenskar” som är svenska medborgare men inte har nordeuropeiskt utseende och därför till viss del står utanför samhället – oavsett hur länge de har bott i Sverige och var de är födda.

Det finns ingen vettig anledning till att alla världens snart sju miljarder människor så enkelt som möjligt ska erhålla svenskt medborgarskap. Det viktiga är att alla ska kunna bli svenska medborgare, och att kraven som ställs ska vara just objektiva, mätbara och icke-diskriminerande. Om dessa kunskapskrav kan kopplas till den av Amnå föreslagna samhällsorienteringskursen vore det ett plus. Varför inte skära ner de sextio föreslagna timmarna och lägga till en femtio timmar eller så i undervisning om lagar och regler, som dessutom bara undervisas på svenska. Koppla kursen till en bättre fungerande undervisning i Svenskundervisning för invandrare (sfi) och inför ett obligatoriskt test för medborgarskap som prövar kunskaper i svenska språket, och grundläggande lagar och regler som gäller i Sverige. Då skulle vi genast börja röra oss mot ett bättre fungerande samhälle.

Simon Hedlin Larsson

Reflektioner efter den internationella kvinnodagen

Bland de klokaste kommentarerna under gårdagens internationella kvinnodag stod Lena Olving, vice vd på Saab, för:

“Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön,” säger hon till Svenska Dagbladet.

Vidare sätter hon huvudet på spiken när hon identifierar ett problem som ofta glöms bort, och som, ironiskt nog, genusgalningar och kvoteringsivrare undermedvetet cementerar:

“Jag blev jämförd med Pippi Långstrump en gång, vilket jag tyckte var lite gulligt, men Carl- Henric Svanberg har ju aldrig jämförts med Bamse. Man använder annorlunda sätt att beskriva kvinnlig kompetens, det räcker inte upp och ned att man är det man är.”

Av någon anledning hör man ofta att någon är en “kompetent kvinna”, men när det gäller en man är denne bara “kompetent”. Barack Obama “är framgångsrik” medan Hillary Clinton “är en framgångsrik kvinna”. Varför är det så viktigt att påpeka att kvinnor är kvinnor?

Man kan ha en lång filosofisk diskursiv diskussion om detta och falla in på critical feminism och konceptet the “Other”, men kontentan är att så länge fokus ligger på kön kommer könsskillnaderna aldrig att försvinna. Människor måste i lagböcker och regelverk, såväl som i språk och enligt norm, bemötas och behandlas som personer, och inte som män respektive kvinnor.

Som förnuftiga feminister tidigare påpekat är det i Sveriges fall främst en fråga om attityder och inte lagar, varför det knappast finns en quick fix på de svenska ojämställdhetsproblem. Här behöver vi istället arbeta med normer och värderingar, vilket förmodligen bäst görs genom projekt som Womengineer.se.

Ett mycket bra jämställdhetsprojekt.

Vill man å andra sidan göra något konkret på politisk väg för att öka jämställdheten är nog det viktigaste att underlätta för utlandsfödda att lära sig svenska och finna en lämplig sysselsättning. Den värsta, och mest bortglömda, ojämställdheten i dagens Sverige finns nämligen i förorterna bland invandrarkvinnor. Många av dessa har varit i Sverige större delen av sina liv, men de kan fortfarande inte hålla en längre konversation på svenska. Flera saknar både jobb och utbildning, och när barnen är tillräckligt stora för att gå i skolan blir dessa kvinnor lämnade i hemmen dagarna i ända.

Att göra om Svenskundervisning för invandrare (sfi) är bra, men räcker knappast. Ett lag- och regeltest för medborgarskap vore tveklöst på sin plats för att säkra att även de som bor ytterst segregerat, med grannar som talar samma modersmål som en själv, lär sig åtminstone lite granna om det svenska språket och den svenska lagen. Dessutom bör instegsjobben – som idag gäller nyanlända (de som inom 36 månader har beviljats uppehållstillstånd) som studerar sfi och blir anställda, vars lönekostnader då subventioneras av staten – breddas till att gälla betydligt fler.

Att ställa sakliga kunskapskrav genom lag- och regeltest för medborgarskap är ingen dum idé. (Bilden är hämtad här.)

Om man nu inte vill göra en insats värd namnet för att minska byråkratin i arbetsmarknadslagstiftningen för att på så sätt göra det lättare att anställa borde man väl åtminstone kunna bredda instegsjobben till att omfatta fler, exempelvis genom att ta bort tidsspärren helt. Man bör också överväga att låta instegsjobben omfatta alla som studerar en eftergymnasial utbildning för att på så sätt även ge ungdomar, oavsett bakgrund, möjlighet att redan under studietiden ta ett första steg in på arbetsmarknaden. Visst behöver man nog sänka taket från dagens 750 kr per dag till ett något lägre belopp för att kostnaderna för denna åtgärd inte ska bli för höga. Men man bör också erinra sig att arbetslöshet faktiskt också kostar.

För att ytterliggare stärka jämställdheten krävs någon form av lokal samordning, lämpligen via kommunen, för frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor. Det finns idag många tusen stora och små föreningar och organisationer som på olika sätt försöker hjälpa utlandsfödda att nyttja sin potential och förverkliga sina drömmar i det svenska samhället. Problemet är att kommunikationen brister, och att i synnerhet mindre organisationer har svårt att nå ut till potentiella deltagare. Därför krävs samordning. Frågan är dock hur mycket i detta som är politik, och hur mycket som är sunt förnuft. Dock är det väl inte otänkbart att kommuner börjar avsätta lite pengar till samordningsprojekt; en kontaktperson, en hemsida och en regelbundet bokad lokal lär räcka långt. Det viktiga är att de frivilliga som arbetar med liknande frågor ska kunna bistå och hjälpa varandra, samtidigt som man som utlandsfödd kan vända sig till en person/punkt/plats för att få information om ett stort antal aktiviteter, istället för att behöva leta upp varje organisation var för sig. Det är redan så mycket som är rörigt när man kommer till ett nytt land.

Simon Hedlin Larsson

Så vinner Alliansen tillbaka förtroendet

Idag skriver jag på Newsmill på temat “Alliansens opinionskris” om hur jag anser att den borgerliga alliansregeringen bör agera för att hämta upp sitt underläge inför valet nästa år. Jag klipper in den relativt långa texten, med vissa redigeringar, här:

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning (PSU) leder det rödgröna blocket med 7,5 procentenheter över den borgerliga alliansen. I Sifos senaste mätning som presenterades i söndags var gapet ännu större, hela 11,4 procentenheter.

Vad är det som har orsakat detta avstånd mellan blocken? Finns det någon chans för den borgerliga regeringen att knappa in på de rödgrönas ledning i tid till valet? Och hur ska man i sådana fall gå tillväga?

För att besvara de två senare frågorna är det lämpligt att först se över vad som har lett till att de rödgröna har dragit ifrån. I mina ögon kan man isolera ett flertal faktorer som har varit mer avgörande än andra för respektive borgerligt partis minskade väljarstöd:

  • Moderaterna. Lider av att ha en partiordförande som inte tycker om att synas. Fredrik Reinfeldt må vara en lyssnare, men att lyssna är inte detsamma som att leda. I tre år har svenska folket klagat på förhastade beslut och för snabbt igenomklubbade lagförslag. I vissa fall har detta stämt, och då ofta berott på att finansdepartementet tagit liten hänsyn till remissinstanser och annan kritik. I andra fall har det rört sig om väl förberedda propositioner som utretts ordentligt, men som inte har kommunicerats till svenska folket som istället har sett reformerna som fallande bomber. I båda fallen är naturligtvis statsministern ytterst ansvarig.

 

  • Centerpartiet. Har försökt framstå som det företagarvänliga partiet, men har mest förknippats med att vara partiet som ansetts vara för liberalt för landsbor, men samtidigt för konservativt för liberaler. Energiuppgörelsen och integritetsfrågorna tros ha kostat partiet många väljare – framförallt till MP – som nog kan sägas vara regeringens tydligast splittrade parti. Att Maud Olofsson och Anders Borg inte lyckats enas om en gemensam linje för både arbete och företag är uppenbart, och flera som har röstat på Centerpartiet känner sig svikna i småföretagarpolitiken. Utöver detta får även partiet bära största skulden för mediedrevet kring Vattenfall och Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24).

 

  • Folkpartiet. Är förmodligen det borgerliga parti som har störst potential att göra ett kanonval nästa år, men samtidigt också löper stor risk att förlora många väljare . Detta beror på att man ligger i mitten av den politiska skalan och kan både vinna och förlora väljare till M och S. Fenomenet märks dels i senaste PSU, men även i valet 2002 då Folkpartiet fick 13,3 % av rösterna och var närmare att bli Sveriges näst största parti än på mycket länge. Förutom M och S konkurrerar Folkpartiet även om samma väljare med Miljöpartiet, Piratpartiet och Sverigedemokraterna, i framförallt miljöfrågor, integritetsfrågor respektive integrationsfrågor. Att vissa opinionsundersökningar pekar på väljarförluster sedan riksdagsvalet 2006 torde bero delvis på FRA-lagen och IPRED som fått integritetsvänner att byta sympatier, samt att man varit otydlig med integrationspolitiken som nu främst utmärks av att partistyrelsen inte fick med sig ombuden på årets landsmöte i frågan om att införa en obligatorisk medborgarskapskurs.

 

  • Kristdemokraterna. Har haft stora svårigheter att omsätta värdekonservatismen i praktisk politik som inte gått på kollisionskurs med övriga allianspartier. Man har tvingats vika sig i många frågor, varav flera var valfrågor 2006: bensinskatten, vigsel av homosexuella, och föräldraförsäkringen är några exempel. Förutom ett par försäljningar av statligt ägda bolag förknippas Kristdemokraterna mest med en avreglering av apoteksmonopolet som inte fått det positiva genomslag i media man hoppats på. “Alla vägar bär till Rom,” skrev Geoffrey Chaucer. Men enligt flera opinionsundersökningar ser det i Kristdemokraternas fall ut att snarare handla om att “alla vägar bär ut ur riksdagen”. Om Miljöpartiet av många väljare uppfattas som moderna och rätt i tiden, är Kristdemokraterna tveklöst det riksdagsparti som framstår som omodernt och mossigt. Att försöka reparera situationen genom att lansera “verklighetens folk” var en god tanke, men när Göran Hägglund i debatter knappt kunde ge fler konkreta exempel på den förtryckande kultureliten än studenten Anna Odell upplevdes utspelet mest som tom retorik och populism. Att använda samma begrepp som Ny demokrati drev i sin kampanj inför valet 1991 var förmodligen heller inte särskilt klokt.

Om dessa är problemen – vilka är då lösningarna?

Innan jag går vidare in på hur jag anser att alliansen bör agera för att återvinna majoritetens förtroende bör en parantes göras. Det kan nämligen vara värt att påpeka att en del av de rödgrönas stora försprång i opinionsundersökningar handlar om att personer som normalt sett ligger på soffan den tredje söndagen i september vart fjärde år nu uppger att de skulle rösta på S, MP eller V om det vore val idag.

Hur det ser ut den 19 september 2010 är däremot omöjligt att veta. Enligt PSU som publicerades i november, exempelvis, har Miljöpartiet mellan maj och november gjort nettovinster på hela 1,2 procentenheter från gruppen “vet ej”. Ser man till nettoflöden mellan blocken är de inte lika stora som man kan tro av det 7,5 procentenheter stora gapet. Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate, bekräftar denna bild när han kommenterar DN/Synovates decembermätning och pekar på att många som röstade borgerligt förra valet för tillfället inte uppger att de tycker att något parti är bäst. Om nio månader kan det dock mycket väl vara ett borgerligt parti.

Hur man än vänder och vrider på saken kvarstår dock det faktum att den borgerliga alliansregeringen har det tufft. Mycket beror, enligt min uppfattning, på osedvanligt dålig kommunikation med väljarna. FRA-lagen och sjukförsäkringen, exempelvis, hade förmodligen väckt avsevärt mindre uppståndelse om Reinfeldt hade valt att ta debatten själv istället för att skicka ut Sten Tolgfors respektive Cristina Husmark Pehrsson. Statsministern är ansvarig för att inte ha hållit tillräckligt hårt i tyglarna.

Ett stort ansvar vilar också på Anders Borg som till exempel har drivit fram ändringarna i a-kassan och det fjärde jobbskatteavdraget – frågor som förmodligen kommer bli heta i valet, och där regeringen framstår som förhastad och kanske till och med något förvirrad. Tar man exempelvis det fjärde jobbskatteavdraget har man från Rosenbad inte riktigt lyckats förklara för svenska folket varför det var nödvändigt att låna pengar till skattesänkningar, som dessutom ger pensionärer en relativ nackdel och kan framställas från rödgrönt håll som att regeringen vill höja skatten för pensionärer. I höstens budgetdebatt i riksdagen kändes det faktiskt inte som att Roger Tiefensee (c), Carl B Hamilton (fp) och Stefan Attefall (kd) ens själva trodde fullt ut på det senaste jobbskatteavdraget. Den enda som var säker på sin sak var som vanligt Anders Borg.

Är valet 2010 redan förlorat? Det tror jag inte. Men det behövs ordentliga krafttag och inga halvmesyrer om man ska lyckas bli omvalda när det bara nio månader kvar till valet. Detta anser jag att de borgerliga partierna bör prioritera och satsa på härnäst:

  • Moderaterna. Det mest effektiva sättet för Fredrik Reinfeldt att framstå mer som en ledare är hålla finansministern i styr och synas mer själv. Ett statsråd som har kört sitt eget race och ofta lagt sig i vad andra departement gör har inte bara skadat Moderaterna, utan även de andra regeringspartierna som utåt varit tvungna att försvara en politik som de internt har motsatt sig men tvingat vika sig för. Att statsministern syns mer och tar fler debatter blir viktigare ju närmare valrörelsen vi kommer; när oppositionen skickar Mona Sahlin finns det ingen anledning för regeringen att låta Sten Tolgfors eller Cristina Husmark Pehrsson synas i tv-rutan. Samtidigt måste man bredda politiken och inte bara satsa på arbetslinjen, vars effektivitet nu i långkonjunkturen dessutom ifrågasätts. Även om arbetslösheten är och förblir en viktig fråga är många väljare trötta på det ständiga tjatet om “arbetslinjen” och “utanförskapet”. Nya vinklar och termer behövs inför nästa års val – varför inte en rejäl satsning på de arbetslösa som går ut på att underlätta för småföretagen att anställa och expandera? En ny jobbpolitik bör utgå från företagens vilja att anställa och inte från människors vilja att arbeta.

 

  • Centerpartiet. Är ett splittrat parti som behöver enas. En finansminister som hålls borta från näringsdepartementet skulle naturligtvis göra vice statsminister Olofssons vardag enklare, och innebära möjligheter att satsa mer på småföretagarna och landsortsväljarna . Men Centerpartiet är också, liksom Folkpartiet, i stort behov av att skapa en ny och attraktiv miljöpolitik som stoppar väljarflödena till Miljöpartiet. Dessutom måste man fundera på hur man ska kunna ena landsbygd och stad, och mer klassiska centerpartister och unga liberaler. Som det ser ut nu verkar det bästa kortet vara att driva en politik för att minska arbetslösheten genom att satsa på företagen, vilket man mycket väl skulle kunna göra tillsammans med Moderaterna. Man får dock vara försiktig så att man inte trampar Folkpartiet på tårna i dessa frågor, speciellt de som rör skattesänkningar; det finns annars en risk att det enbart slutar med en klassisk väljarrockad inom det borgerliga blocket.

 

  • Folkpartiet. Måste hitta tillbaka till sina rötter. Historiskt sett har Folkpartiet lockat miljövänner, integritetsbeskyddare och personer som har velat föra en rationell integrationspolitik. Idag har man emellertid reducerats till att framhålla en mycket smalare profil som på flera sätt framstår som de nya gamla Moderaterna, med extra tyngd på utbildningspolitiken. Att vilja skapa en mer flexibel arbetsmarknad för att minska skillnaderna mellan de arbetande och de arbetslösa – och framförallt för att öka möjligheterna för de senare att få ett jobb – är tveklöst något som Sverige behöver. Men man bör inte tappa gamla profilfrågor; oftast slutar det nämligen med att man också tappar väljare. Folkpartiet måste bredda sin miljö- och klimatpolitik till att inte bara handla om kärnkraft, utan också om biologisk mångfald, stöd till ekoturism i tropiska länder, satsningar på fattiga kvinnors utbildning för att minska födelsetalen, och så vidare. Dessa är även exempel på frågor som Centerpartiet skulle må bra av att driva. Folkpartiet behöver också lyssna mer till sina unga väljare för att hitta moderna politiska lösningar på tekniska fenomen såsom fildelning och datatrafik. Man behöver hitta metoder som gör att upphovsrättsinnehavarna får betalt för att sälja sina produkter på ett tillgängligt och effektivt sätt, samtidigt som den personliga integriteten skyddas från övergrepp och godtycklig övervakning. Spotify och Voddler är steg i rätt riktning, och att skjuta till statliga medel för att öka investeringsgraden i liknande lösningar ter sig inte som en omöjlig åtgärd. Gällande integrationsfrågorna måste man lämna förhastade populistiska förslag som obligatoriska medborgarskapskurser och gå efter vad som faktiskt fungerar i praktiken. Ser man till andra länder med lyckad integration brukar gemensamma nämnare vara piskor i form av lag- och regeltest, samt morötter i form av tillgång till arbete och utbildning.

 

  • Kristdemokraterna. Är det regeringsparti som är i störst behov av en moderniseringsprocess. Konceptet kärnfamiljen bestående av en man och en kvinna håller på att gå mot sitt bäst före-datum – åtminstone i den politiska världen där HBT-rättigheter, liksom stöd till andra minoriteter, står högt upp på agendan. Det är dock inte värdekonservatismens hyllande av familjen i sig som är problemet. Kristdemokraternas främsta brist ligger i att man inte har kunnat anpassa sig till nutiden. Istället för att vara skeptiska till homosexuellas rätt att gifta sig, förändringar av föräldraförsäkringen och höjda bensinskatter borde man ha ägnat tid och resurser för att finna utrymme för klassiska värderingar i moderna frågor. Det är ingen omöjlighet att gå från ett förbuds- till ett frihetsparti. Personligen tycker jag man kom relativt nära en lösning med “verklighetens folk” där man faktiskt pekar på det faktum att många svenskar inte bryr sig särskilt mycket om flertalet frågor som hanteras i riksdagens plenisal. De flesta bryr sig förmodligen mest om enstaka frågor som arbetslösheten, sjukvården, infrastrukturen och annat som är närvarande i ens vardag. Kristdemokraterna bör fortsätta satsa på verklighetens folk, men det måste handla om mer praktisk politik och mindre populistisk retorik. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett exempel på en fråga man skulle kunna profilera sig i. Då ger man människor fler alternativ till att förflytta sig; det blir en direkt insats för låginkomsttagare, men också en åtgärd för miljön – ett område som partiet historiskt varit svagt inom. Att hjälpa till för att öka konkurrensen inom äldrevården är ett annat förslag. Många äldre människor får idag lida av problem som kommer av att företag har lokala monopol, med bristande kvalitet och höga priser som resultat. Att i största allmänhet främja privata initiativ och konkurrens går väl i linje med Kristdemokraternas värderingar eftersom detta normalt sett leder till ökad tillgång och pressade priser – något som är av största betydelse för svenska hushåll. Att satsa på integritetsfrågor är inte heller en omöjlighet; verklighetens folk tror jag definitivt vill ha sina privatliv i fred. Att försöka hitta nya vinklar och frågor tror jag är Kristdemokraternas främsta framgångsrecept i dagsläget. Man har under de senaste åren hamnat i situationer där i praktiken sex av sju riksdagspartier har velat driva en fråga, men Kristdemokraterna har satt sig på tvären. Engagemang, tid och resurser är begränsade storheter och det gäller att välja sina strider, vilket i Kristdemokraternas fall bör handla om nya strider. Om man försöker profilera sig mer i miljö- och integritetsfrågor, som intresserar de yngre generationerna, är det dock viktigt att man gör ungdomar så delaktiga som möjligt. Inget annat parti skulle må så bra som Kristdemokraterna – som ofta ses som ett parti för äldre, och som också är hyfsat mansdominerat – av att lyfta fram unga kvinnor i valrörelsen och på ledande positioner inom partiet. Vill man sedan exempelvis vända sig mot könskvotering och stödja ägarmakt och företagens självbestämmanderätt kommer man ha mycket större legitimitet i denna typ av frågor genom att man själv har en bredd i de egna leden.

Om nio månader är det val. Att den borgerliga regeringen i dagsläget tvingas slå ur underläge är det få som invänder emot. Fredrik Reinfeldt säger själv att om ingenting förändras kommer Mona Sahlin att bli statsminister i september. Han menar dock att när EU-ordförandeskapet är slut kommer han kunna återuppta sina Sverigeresor för att påbörja upphämtningen i opinionen. Jag tror emellertid att det kommer krävas mer än så.

 Simon Hedlin Larsson

Intolerans möts med intolerans

Svenska Dagbladet rapporterar:

“Två dagar efter den omvälvande folkomröstningen i Schweiz då 57,5 procent av befolkningen röstade för att förbjuda minaretbyggen, driver det högerpopulistiska SVP-partiet på ytterligare i sin kampanj mot islam. Högst på agendan står slöjförbud på offentliga platser. Dessutom vill partiet ha hårdare lagar mot tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse – företeelser som partiet hävdar är muslimska problem. Man vill också stoppa dispens från simlektioner för muslimska elever.”

Adrian Amstutz som är parlamentariker för SVP säger:

“Väljarna har gett en tydlig signal att man vill stoppa politisk islam som breder ut sig på bekostnad av våra värderingar. Muslimerna måste sporras att integreras i vårt samhälle.”

Jag tror ju knappast att slöjförbud kommer öka incitamenten för de muslimer som är intoleranta att ta åt sig västerländska värden, ungefär som den andra sidans anklagelser om islamofobi inte kommer att få människor att tycka bättre om islam. Men det kanske bara är jag?

Att motverka tvångsäktenskap och könsstympning stödjer jag absolut – det senare finns ju inte ens föreskrivet inom någon av de abrahamitiska religionerna, i alla fall inte inom islam – men för mig handlar det inte om att motverka en viss religion, utan bara om att skydda kvinnornas rättigheter. Att dela upp eller erbjuda dispens från simundervisningen har jag inte sett några sakliga argument för, och därför tycker jag inte att man kan kräva det. Däremot är jag för skolornas självbestämmanderätt och om skolledningen bestämmer sig för det tänker inte jag som politiker aktivt förbjuda det.

Simundervisningen är ingen tung integrationsfråga utan har mest kommit att bli en symbolfråga för de som tycker att detta är ett verk av islam och att man har fått för stort inflytande över samhället. Men som sagt, jag tycker politiker bör varken uppmuntra eller förbjuda i denna fråga – det är upp till skolorna att fatta beslut. Den lagstiftande makten bör istället fokusera på – som jag har tjatat om och kommer att fortsätta tjata om – att se till så alla som kommer till ett land lär sig språket, följer lagarna och kommer ut på arbetsmarknden eller börjar studera.

Och oavsett om några tycker att de frågor som jag inte tycker att politiker bör lägga sig i – som slöjan och simundervisningen – faktiskt är viktiga, så borde de ändå dela min uppfattning om vad som är högsta prioritet. När språkundervisningen fungerar dåligt och lagar inte efterlevs, är det då verkligen läge att börja stifta ännu fler lagar om frågor som dessutom måste anses vara betydligt mindre relevanta för integrationen?

Simon Hedlin Larsson

Vårdnadsbidrag, nej tack

Det finns många problem med vårdnadsbidraget. Till de mest väsentliga hör det faktum att det har visat sig vara i synnerhet invandrarkvinnor som tar ut det. Invandrarkvinnor som redan tillhör de mest utslagna grupperna i samhället. Att införa ännu ett bidrag var knappast vare sig morot eller piska för att ändra på den saken.

Väldigt många utlandsfödda kvinnor som har kommit till Sverige i vuxen ålder är långtidsarbetslösa, kan inte ett ord svenska och träffar knappt någon utanför familjen om det inte är en granne som råkar tala samma modersmål. Situationen som den ser ut är varken bra för dem eller för samhället. Varför detta uppmärksammas så lite har jag alltid haft svårt för att förstå. Och det är med sådana här problem i åtanke som det blir direkt löjligt när feminister börjar prata om sne könsfördelning bland professorer i form av en systematisk och rikstäckande diskriminering av kvinnor.

Vårdnadsbidraget har förmodligen gjort större skada än nytta, och de problem som det orsakar i strävan efter en lyckad integration måste tas på allvar. Bland annat på grund av detta bör det därför avskaffas. Jag vill utöver ett avskaffande se en reformerad språkundervisning, ett införande av ett lagar- och reglertest, samt en flexiblare arbetsmarknad.

För alla som har ett intresse i den samhällsekonomiska utvecklingen borde detta vara föga kontroversiellt. Och de som vill minska segregationen och öka jämställdheten borde inte heller vara främmande för mina förslag.

Simon Hedlin Larsson

Obligatorisk medborgarskapskurs orsakar illamående

Partistyrelsen fick alltså vika sig på Folkpartiets landsmöte i frågan om obligatorisk medborgarskapskurs (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Tur det.

Som jag skrev igår är denna idé om en obligatorisk medborgarskapskurs ett grovt feltänk som jag personligen tror grundar sig delvis i att partistyrelsen består av proffspolitiker som tror att alla led – från regeringen till myndighet till institution till individ – fungerar perfekt. Så fungerar givetvis inte verkligheten.

Även om jag inte tror att så skulle bli fallet, låt oss säga att de politiska riktlinjerna vore optimala. Kommer berörda myndigheterna lyda dessa? Förhoppningsvis till viss grad. Men vad händer med institutionerna som ska lära människor att bli svenska? Hur vet man att cheferna för dessa insitutioner inte påverkar arbetet efter egna åsikter och värderingar? Och hur är det med lärarna, som åtminstone i den vanliga skolan har stor makt att utforma sin undervisning. Vem vet egentligen vad som lärs ut i dessa klassrum om hur man beter sig svenskt och icke-svenskt (det vill säga icke-önskvärt)?

På svenska grundskolor, gymnasier, högskolor och universitet lär sig elever att vara källkritiska och ifrågasätta strukturer, normer och värderingar. På en obligatorisk medborgarskapskurs ska man istället lära sig hur man ska bete sig, hur man ska tänka och hur man ska tycka. Kom då också ihåg att för många nyanlända blir denna utbildning den viktigaste kontakten med det svenska samhället. Politiker, myndigheter, institutionschefer och i synnerhet lärare får en oerhört stor makt över dessa människors liv – en makt som är skrämmande och som jag ställer mig prompt emot.

Denna obligatoriska medborgarskapskurs är inte bara ett dumt förslag, det kan i somliga fall vara rent av farligt då immigranter prackas på massa åsikter som bestämts av toppolitiker och som samhället i stort kanske inte alls håller med om.

För att få körkort i Sverige krävs det att man gör ett teori- och ett körprov, men det är ingen som tvingar en att gå i körskolan, och staten har heller inget monopol på körskolor där politiker har bestämt riktlinjerna för verksamheten.

Men om Folkpartiets partistyrelse får bestämma ska det inte krävas något prov för att bli svensk medborgare, däremot ska alla tvingas till att gå en statligt styrd kurs för att kunna ansöka om medborgarskap. Detta är så fel som det bara kan bli.

Vad svensk integrationspolitik behöver är ett obligatoriskt medborgarskapstest som prövar individens kunskaper om svenska lagar och regler – inget annat. Hur personen i fråga tillgodogör sig dessa kunskaper ska vi som är politiker strunta fullkomligt i. Det är testet och inte kursen som ska vara obligatoriskt – precis som i USA och i Storbritannien.

Om immigranter sedan erbjuds en kurs i lagar och regler för att underlätta inlärningen är det givetvis bra, men den måste vara frivillig och den ska heller inte ha något att göra med regeringens vedervärdiga, nyligen tillsatta utredning om att undersöka typiskt svenska normer och värderingar.

Stor tack därför till alla de som såg till att landsmötet röstade ned partistyrelsen! Och låt oss hoppas att detta förslag inte dyker upp igen.

Simon Hedlin Larsson