Demonstrationerna i Iran har återigen väckt svensk media till liv (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Hur läget bör tolkas och uppfattas råder det emellertid vitt skilda uppfattningar om. Svenska Dagbladet menar att “[f]allet [för regimen] kan komma snabbt”, och att folket “ges en reell chans att slippa förtrycket”. Dagens Nyheter, å andra sidan, presenterar en dyster framtidsutsikt för vad många beskrivit som det största hoppet för en kommande muslimsk demokrati i Mellanöstern. “Frågan är hur det ska gå till”, “ingen lätt uppgift”, “lär bli svårare”, “inte okomplicerat”, och “utmaningen är enorm”, skriver DN:s ledarredaktion.
Hur problemen skall lösas är inte särskilt tydligt. Svenska Dagbladet nöjer sig med att säga att “[d]emonstranterna förtjänar allt stöd”, medan Dagens Nyheter menar att västvärlden “kan bli tydligare i sitt stöd till den iranska oppositionen”. Men ingen av de två dagstidningarna går närmare in på hur detta stöd ska förverkligas och omsättas i praktiken. Är det svenska folket som ska stödja oppositionen? Eller är det regeringen som bör uttala sitt stöd, likt Barack Obama? Och spelar det ens någon roll?
Som påpekat senast i lördags är ekonomisk utveckling den enda möjliga vägen från diktatur till demokrati. Iran kommer inte bli lika öppet som Sverige på många generationer, och att tro att ett, två eller tre maktskiften kommer göra Iran till en demokrati av västerländsk standard är inte realistiskt. Precis som Kina visar tar det i många fall väldigt lång tid för ett land att öppnas upp. Samtidigt ska man vara klar på att det otvivelaktigt har blivit bättre för kineserna på grund av den ekonomiska tillväxten. Det finns olika grader i helvetet, kanske någon halvt invänder. Visst, men alla steg i rätt riktning är värdefulla, oavsett storlek. Och man ska inte tveka en sekund på att den kinesiska civilbefolkning har fått det oändligt mycket bättre de senaste trettio åren. 500 miljoner människor har lämnat fattigdom och landet går faktiskt, om än (för) långsamt, mot frihet och öppenhet.
Aldrig någonsin har en diktatur blivit en stabil, spirande demokrati på grund av att omvärlden har isolerat landet i fråga. Däremot finns det många exempel på demokratier som genom ekonomiskt välstånd har blivit de rättssäkra och fria länder de är idag. Det gäller nämligen alla stater som förknippas med skydd mot förtryck, välfärd och offentlig makt som utgår från folket.
Det mest konkreta Sverige kan göra för den iranska civilbefolkningen är således inte att låta Carl Bildt uttala sig kritiskt om regimen (vilket han i och för sig redan har gjort), utan att istället ägna de sista dagarna av EU-ordförandeskapet åt att tala om vikten av att upphäva de ekonomiska sanktioner som implementerats mot Iran (se exempelvis Suzanne Maloney (2010) “Sanctioning Iran: If Only It Were So Simple”, The Washington Quarterly, 33(1): pp.131-147 och Arsalan Ghorbani Sheikhneshin (2009) “Iran and the US: Current Situation and Future Prospects, Journal of International and Area Studies, 16(1): pp.93-113).
Endast genom internationell handel kommer Iran kunna bli den demokratiska, muslimska förebild i Mellanöstern som så många av oss hoppas på. Att inte handla med diktaturer är att inte handla med den förtryckta civilbefolkningen. Det om något är omoraliskt.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 