Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:
Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.
Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:
1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.
2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.
Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.
Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?
Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.
Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.
Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.
Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.
Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.
Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.
Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.
Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 
