Tag Archives: isbjörnskramare

Mångfald istället för enfald – var är den rationella miljörörelsen?

Går man in på Svenska Dagbladets hemsida idag kan man hitta en intressant nyhet som det görs reklam för. Bilden är på en ål och den länkande texten under bilden säger “Ny röd lista – fiskarna som hotas. En art har försvunnit helt.” Trycker man på länken och läser nyheten står det bland annat:

Det ser mörkt ut för fiskarna i svenska vatten. Pigghaj, långa, kolja och torsk är exempel på fiskar som är akut hotade. Men allra värst är det för slätrockan. Den bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige, uppger Sveriges Radio Väst.

Okej. Först “[e]n art har försvunnit helt”. Sedan “slätrockan /…/ bedöms av Artdatabanken ha försvunnit som reproducerande art i Sverige”. Det är en (!) art vi talar om, och den tros (!) ha försvunnit från ett (!) lands geografiska territorium. Så vad göra för att lösa detta gigantiska problem? Två alternativ:

1) Vi invaderar och tar tillbaka Danmark så att Skagerraks slätrockor inkorporeras under svensk flagga.

2) Vi inser att vi inte kan uppmärksamma och lösa alla problem – man kan inte och hinner inte bry sig om allt, punkt – och väljer därför att prioritera de viktigaste problemen. Då inser vi att en av 450 arter broskfiskar som befinner sig relativt högt upp i näringsvävarna omöjligen kan spela en avgörande roll för världens framtid och att en arts försvinnande från ett enskilt lands territorium inte är det värsta som har hänt mänskligheten.

Det finns en galen och extremt irrationell logik som länge har präglat politiken, miljörörelsen och nyhetsrapporteringen (det sista är föga förvånande om man kikar på vilka grupper inom journalistkåren som är överrepresenterade…). Politiska partier har kommit in i nationella parlament för att några sälungar dött – vilket är mycket ironiskt då samma rörelse har profilerat sig genom att försvara en annan enskild art, isbjörnen, som nästan uteslutande lever på sälar.

Var är den rationella miljökampen för riktig biologisk mångfald, som inte genomför absurda aktioner för att försvara enskilda arter som en ensam broskfisk och världens största rovdjur? Var är åtgärderna för att rädda regnskogen och världshaven?

Tapichalaca. Bilden är hämtad från verkligheten och således inte från filmen “Avatar”.

Det sämsta argumentet för att göra något i klimatfrågan är att hävda att det skulle hjälpa isbjörnen. Ändå används det frekvent i debatten, inte minst av Nordpolens Messias Al Gore. Men hur kan denna ensamma art spela så stor roll? Det viktigaste skälet att minska den mänskliga påverkan på klimatet handlar ju uteslutande om människor som annars riskerar att drabbas. Människor måste alltid komma först.

Och när vi sedan börjar diskutera övriga djur och växter måste mångfald gå före enfald. Man kan inte vara så naiv att man hakar upp sig på individuella arter (som inte är Ho´mo sa´piens och därmed ens egen art) när massor av arter utrotas från jordens yta dagligen för att bli lågavkastande svedjebruksodlingsmark och mahognybord.

Söker man på Miljöpartiets hemsida får man 43 träffar på ordet “säl” (27 på “sälar”), men bara 12 träffar på “regnskog”. Samma sökningar på Socialdemokraternas hemsida ger 120 träffar på “säl” (dock är det mycket som inte var relaterat till djuret säl, 33 träffar på “sälar”) och 4 på “regnskog”. “Världhav” gav en ensam träff.

Det saknas inte miljöengagemang – ser man till dagens ungdomar är det få frågor som väcker större engagemang (eller mer känslor) – och det märks också såväl på den politiska retoriken som på samtalen vid köksbordet. Vad det är brist på är istället lösningar som är rationella och praktiskt genomförbara.

Dagens miljörörelse har gjort sig känd för att förespråka resurshushållning, men det finns nog ingen politisk ideologi som är så dålig på att prioritera som den gröna, som vill satsa på precis allt. Förutom tillväxt då.

Istället för att klä ut sig till isbjörnar, bege sig till flygplatser och störa barnfamiljer som utan dåligt samvete vill kunna åka en vecka till Kanarieöarna på semester kanske man kan skippa isbjörnskostymen och lägga pengarna på att köpa regnskog istället, exempelvis genom World Land Trust.

Men då får man ju å andra sidan inte möjlighet att begå civil olydnad och lägga upp kampanjbilder på Facebook och Twitter…

Simon Hedlin Larsson

Returns and exchanges

Vi var flera som tyckte att frånvaron av ett avtal på klimattoppmötet i Köpenhamn var någonting positivt (en del av argumenten finner ni här, här och här). Dock är denna bild ändå ganska underhållande:

Bilden är hämtad här

Simon Hedlin Larsson

Gin and tonic, isbjörnar och inuiter

Den framgångsrike brittiske journalisten Johann Hari skriver ett intressant reportage om en resa till Grönland i det senaste numret av Intelligent Life, en systertidning till The Economist (2009, “On Thin Ice”, Intelligent Life, 3(2): pp.60-70). Två citat är särskilt värda att nämna – det första för att det är roligt, det andra för att det är tänkvärt :

“The waters are still and the icebergs clink: it is as if we are sailing across a gigantic gin and tonic.”

samt

“People always talk about the polar bear dying out by 2070, but the Inuit face extinction for the same reason and at the same time.”

Simon Hedlin Larsson

Den förödande viljan att göra gott

Det har blivit populärt bland människor att vilja göra gott. Miljörörelsen är ett bra exempel. Men många gånger leder det tyvärr fel och den altruistiska avsikten kan faktiskt få helt motsatt effekt. Miljörörelsen är kanske det bästa exemplet.

Linda Flood skriver i Svenska Dagbladet apropå julen att vi bör nöja oss med det vi har och tänka på hur andra faktiskt har det. En miljard människor knappt kommer få någon mat idag, påpekar hon i hopp om att ge läsarna dåligt samvete. Hon går också till attack mot Marabous reklamkampanj, www.raddajulen.nu, där tillslut ägglikören blev utröstad från Aladdin-asken:

“Ja, man undrar ju hur julen skulle se ut utan Aladdin. Skulle julfriden infinna sig?

Även om reklamkampanjen har gjorts med glimten i ögat, känns den väldigt osmaklig.

/…/

Så glöm chokladen för en stund. Strunta i att barren ramlar av julgranen redan i morgon bitti och att barnen ser missnöjt på den öppnade klappen.”

Måttfullhet, lycka och att tänka på sin omgivning kan ses som tre av miljörörelsens viktigaste signum. Men hur smart är det egentligen att skippa Aladdin-asken på julbordet? Blir fattiga människor rikare av det? Får den som svälter mat på bordet för att svenska folket inte köper choklad till julhelgen?

Verkligen inte. Men detta faktum struntar isbjörnskramarna i som vanligt. Så länge man skär ner på sina konsumtionsvanor har man enligt många miljövänner all anledning att vara stolt – oavsett vilka konsekvenser detta får för omgivningen.

När Flood förespråkar att bojkotta Aladdin-asken av solidaritetsskäl för att visa hänsyn mot världens svältande barn anar hon föga vilket självmål denna uppmaning faktsikt är. Ta exempelvis Cadbury, världens största konfektyrtillverkare, som här om året beslutade att investera i ett tioårsprogram som går ut på att lägga hundratals miljoner kronor på Ghanas kakaobönder. Avsikten är helt och hållet kapitalistisk – Cadbury vill öka böndernas avkastning och maximera sin egen vinst – men ser man till programmets delar består det av att bygga vattenbrunnar, skolor och bibliotek. Man investerar i att lära bönderna att bättre nyttja jorden till att odla fler grödor per kvadratmeter, vilket inte bara hjälper fattiga afrikaner utan också minskar skogsskövlingen och miljöskadorna. Dessutom undervisar man i ledarskap och i hur man organiserar arbetskraften bättre. Vem förlorar på detta, Linda Flood?

Man kan också syna en av det multinationella företaget Kraft Foods (som äger Marabou) konkurrenter, Unilever. Den humanitära organisationen Oxfam följde Unilevers verksamhet i Indonesien under ett par år för att undersöka huruvida livsmedelsgiganten hjälpte eller stjälpte det indonesiska samhället. Resultatet var slående, och man uppskattade att Unilever bidrog till att sysselsätta över 300 000 människor på heltid. Utöver detta betalar man dessutom miljardbelopp i skatt varje år till den indonesiska staten.

Många kapitalistiska jättar, och i synnerhet de som är involverade i konfektyrindustrin och i chokladtillverkning hjälper varje dag många människor att lämna fattigdom och få möjlighet till självförsörjning.

Därför bör människor hädanefter köpa mer choklad, gärna från företag som Cadbury, Unilever och Kraft Foods. Varför inte börja redan i år med att ha en extra Aladdin-ask på julbordet?

God Jul – och glöm inte chokladen!

Simon Hedlin Larsson