Tag Archives: islam

Jimmie Åkesson och i-ordet

Vana skribenter och retoriker vet hur det är. När man skriver eller pratar om ett fenomen vill man inte använda samma ord för många meningar i följd. Stilistiskt blir det mer tilltalande att använda synonymer. “Invandring” blir därför även “immigration”, “rörlighet över gränserna” och “människor som flyttar från ett land till ett annat”.

I det senaste numret av Neo testar Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, en helt ny vinkel för att förklara att han inte tycker om islam. Om det är av stilistiska skäl eller för att islam helt enkelt har blivit ett skällsord av sådan rang att man endast bör uttala det i Rowlingiansk anda som “det som inte får nämnas vid namn” får emellertid låtas vara osagt:

Vad tycker du om religiösa friskolor?
– Inte jättebra, men vi är i första hand motståndare till religiösa friskolor som inte vilar på judisk-kristen grund. /…/ [D]et finns ingen anledning att stänga exempelvis Judiska skolan i Stockholm.
Då är det inte så många abrahamitiska religioner kvar?
– Nej, det är det inte. Det är sant.
Så det är sådana skolor ni inte gillar?
– Mm.

Simon Hedlin Larsson

Slöjdebatten: Ett försök till nyansering

Det finns tre sorters debatter av idiotisk art: korkad debatt, oerhört korkad debatt och slöjdebatten.

Debatten om slöjans vara eller icke vara är infekterad, osaklig, onyanserad och fylld av känsloargument. Media och högljudda tyckare har försökt dualisera frågan till att helt enkelt handla om pro eller con, vilket man har gjort antingen på grund av okunskap eller av en strävan att polarisera.

Faktum är att det finns många olika perspektiv på frågan, och i synnerhet de som målas upp som tillhörande nej-sidan har mycket disparata åsikter och uppfattningar. Det gäller inte minst vad det är för typ av politisk åtgärd man egentligen önskar. En del vill förbjuda specifikt muslimska klädesplagg, medan andra vill förbjuda alla ansiktstäckande klädesplagg. Dessutom finns det subgrupper som tycker olika om var förbudet bör gälla. Skälen till och tankarna bakom ståndpunkterna går också isär och här följer därför en reflekterande redogörelse kring dessa två huvudperspektiv med två respektive “underargument”.

Förbud mot specifika klädesplagg, exempelvis burka och niqab

Islamskepticism. De som vill förbjuda specifika klädesplagg, nästan alltid muslimska sådana och oftast burka och niqab, bör inte kunna ha särskilt många fler argument för sin åsikt än att de är skeptiska mot islam eller menar att dessa klädesplagg handlar om kvinnoförtryck. Många tycker nog att islamskepticismen är mycket osaklig, men om de som vill förbjuda just burka och niqab vågade stå för att de är tveksamma till islam och att det är det egentliga argumentet till deras åsikter skulle debatten om denna fråga åtminstone kunna börja handla om rätt saker. Alldeles för många verkar dölja sina motiv bakom svepskäl som dålig kommunikation. Men om man nu är frustrerad över vad man tror är en misslyckad invandring, men som egentligen är en misslyckad integration – kan man inte bara säga det då? Lägg alla korten på bordet istället för att hitta på andra argument.

Om detta för övrigt når någon centerpartist som känner Staffan Danielsson eller Lennart Pettersson kan ju den gärna få svara om den tror att Danielsson och Pettersson bara var slarviga när de skrev riksdagsmotionen 2009/10:K250 (kanske fel sak att vara slarvig med dock?). Annars är det mycket lätt att tolka motionen som att Danielsson och Pettersson bara är emot just burka och niqab, då de uttryckligen skriver att riksdagen ska “… återkomma med förslag om tydliga gränser för användningen av burka eller niqab i Sverige”. Om så är fallet håller ju knappast Danielssons argument som han drog i SVT Debatt att han hör dåligt, för då borde ju motionen gällt alla klädesplagg som är ansiktstäckande, och inte bara “användningen av burka eller niqab”. Därför vore det bra om Danielsson och Pettersson kunde klargöra om de antingen är skeptiska mot islam som religion, om de gör detta för muslimska kvinnors skull, eller bara slarvade när de skrev motionen.

Kvinnoförtryck. Och då går vi in på vad som borde vara det andra huvudsakliga argumentet bakom att vilja förbjuda just muslimska klädesplagg som burka, niqab, hijab och chador. Somliga hävdar att dessa klädesplagg symboliserar det kvinnoförtryck som finns inom delar av islam. Vad man vill är alltså att förbjuda symboler som är förknippat med hemskheter. Frågan är dock vad som händer med samhället om man ska börja förbjuda symboler. Ska det vara förbjudet att skriva SS i en följd? Blir hammaren och skäran bannlyst? Kommer Kinas, Kubas, Irans och Rysslands respektive flagga att censureras? Och vad händer egentligen med färgen rött?

När man ändå är i farten kanske man också borde passa på att förbjuda att ha mustasch? Dessutom undrar man ju vad som sker med de tio svenskar som heter Himmler; måste de byta namn? Talar vi om att stoppa symboler för förtryck borde ju själva ordet “kommunism” resultera i böter. Tveklöst.

Det kan också vara lämpligt att nämna att det finns en mindre grupp som menar att burka och niqab inte bara är symboler för kvinnoförtryck, utan också är exempel på kvinnoförtryck. Att de mot sin vilja tvingats att bära exempelvis burka eller hijab. Men kan man inte fråga de kvinnor som bär slöja om de har blivit tvingade av någon annan till att göra det? Hur många är det som svarar ja på det?

Någon som läser detta menar säkert på att om de är förtryckta så skulle de inte säga det. Okej, det är ett rimligt argument. Men menar den personen då att vi också bör förbjuda giftemål, eftersom många människor tvingas in i det med?

Man måste göra skillnad på förtryck och fri vilja. Det går inte att förbjuda handlingar hur som helst bara för att vissa blir förtryckta genom dessa. I många fall är ju lagstiftning faktiskt förtryckande, se exempelvis bara på Nordkorea där det finns fyra tillåtna frisyrer lagstadgade. Med en generell förbudslogik borde man ju i sådana fall kanske lagstifta mot lagstiftning. Om man vill vara konsekvent, det vill säga. Och det vill ju de flesta inte.

Bilden är hämtad här.

Förbud mot ansiktstäckande klädesplagg

Kommunikation. Att förbjuda alla ansiktstäckande klädesplagg känns som en mer vettig linje att driva, framförallt för att den inte fastnar i samma spår av inkonsekvens och särbehandling som de som vill förbjuda specifika klädesplagg. Ett vanligt argument för det förstnämnda är att det är svårt att kommunicera med personer som bär burka och niqab, som ju täcker stora delar av ansiktet. Burka, niqab, tomtemasker och sopsäckar över huvudet vållar problem framförallt för personer som är anställda inom vård och utbildning där muntlig kommunikation i de flesta fall är a och o. Och här bör det vara upp till rektorer och andra arbetsgivare att bestämma vad som gäller på respektive skola, sjukhus och övriga arbetsplatser.

Söker en person jobbet som säljare och inte vill ta chefen i hand under anställningsintervjun är det rimligt att neka denne jobbet, oavsett vad personen har för grund för att inte vilja skaka i hand. Kräver en skola dress code (se exempelvis JENSEN gymnasium) för personalen och en anställd inte vill följa dress coden – oavsett anledning till detta – får denne helt enkelt finna sig i situationen. Föreligger sakliga skäl bestämmer arbetsgivaren och då ska ingen religion eller annan institution särbehandlas. Varför denna linje är fullt rimlig är för att den är rationell, konsekvent och inte har någonting specifikt med religioner att göra.

En del vill flytta ansvaret från arbetsgivare och föra in detta i lagboken, och dessutom reglera att det ska gälla även människor som vistas på dessa platser, inte enbart anställda. För de som har förtroende för att varje arbetsgivare är kapabel att fatta detta beslut själv, och även utfärda policies som gäller för andra personer som vistas på deras mark, vore detta ett olyckligt beslut. Men av de förslag på förbud som framförts vore detta förmodligen det minst dåliga.

Identifikation. Detta argument hörs sällan i Sverige, men tas upp på en del håll i Europa, inte minst i den belgiska debatten. Det har diskuterats en del huruvida allt från ligister till terrorister skulle kunna dölja sina identiteter under ansiktstäckande klädesplagg, varför dessa borde förbjudas på offentliga platser. Återigen, förespråkar man ett förbud av alla ansiktstäckande klädesplagg är man åtminstone konsekvent och resonemanget går därför att köpa som sådant, även om det emellertid finns goda skäl att tro att många gömmer sin islamskepticism bakom argumentet om identifikation.

Hur som helst, trots att det finns en saklig grund för att förbjuda ansiktstäckande klädesplagg på grund av identifikationsproblem är även denna typ av förbud problematiskt. För vad man då gör är ju att i praktiken förbjuda människor från täcka delar av deras ansikten. Skulle detta förbud införas skulle det knappast vara det värsta som hänt samhället, men nog lär det vålla i alla fall ett par problem.

Ska man på fest och vill bära en mask, exempelvis, får man vänta tills man är där med att sätta på sig masken. Råkar man ta på den på offentlig plats blir det böter. Detsamma gäller personer som deltar i festivaler, karnevaler och uppträdanden som i sådana fall skulle tvingas till att inte spexa till sina utstyrslar för mycket. Även solglasögon – som i allra högsta grad förhindrar identifikation – bör räknas in här och också förbjudas. Dessutom finns det ju ett hundratal personer eller så med dermatologiska sjukdomar som för att lindra/förhindra symptom bär ansiktstäckande klädesplagg under vintertid som inte längre skulle ha rätt till denna möjlighet. Och säg nu inte att dessa som drabbas tillhör en mycket liten grupp människor, för hur många är det egentligen som bär burka eller niqab i Sverige? Femtio personer?

Sedan finns en helt annan aspekt också och det är: vilken nytta skulle ett förbud egentligen leda till? Huliganer som kastar gatsten eller möts på pendeltågsstationer för att slåss täcker ibland ansiktet för att inte kunna bli identifierade i övervakningskamer. Men varför skulle de strunta i att täcka ansiktet bara för att man införde ett förbud? Detta kommer ju bli en lag som bara slår mot de laglydiga och endast har en mycket marginell betydelse för att bekämpa kriminalitet.

Och att detta skulle vara en metod för att bekämpa terrorism är ju rent trams, och förmodligen bara ett svepskäl för att dölja andra åsikter som man känner sig mindre bekväm med. Sedan när bryr sig terrorister ifall de kan åka på en veckas fängelse eller några dagsböter? Varför skulle en självmordsbombare bry sig om lagar som förbjuder en från att täcka ansiktet? Varför skulle en självmordsbombare ens täcka sitt ansikte? Skulle den vara rädd för att åka fast eller?

Slutsats. Som konstaterat har många försökt dualisera debatten om burka, niqab, hijab och chador till att handla om ja eller nej till förbud. Men på förbudsidan finns det åtminstone två olika slags approacher, som ytterliggare kan delas upp i skilda åsikter om var ett eventuellt förbud bör gälla. Till dessa två approacher hör också minst fyra sorters argument som har redogjorts för och analyserats här.

Islamskepticism lär nog många mena är det mest osakliga argumentet, och trots det lär nog flera anse att det är det vanligaste argumentet. Kanske syns argumentet inte så väl emellertid just på grund av att det uppfattas som osakligt, varför många istället väljer att argumentera utifrån någon av de andra tre ståndpunkterna: kvinnoförtryck, kommunikation och identifikation. Av dessa tre är resonemanget om kvinnoförtryck minst rimligt eftersom det ofta förefaller sig vara inkonsekvent och svårt att hålla ihop när det kommer till andra symboler förknippat med (eller exempel på) kvinnoförtryck och övrigt förtryck.

Att argumentera för att allmänt förbud av ansiktstäckande klädsel när det gäller identifikation finns det en vettig tanke bakom, men frågan är om en sådan lag skulle ge något resultat. Även på denna punkt känns det i flera fall som man söker ett svepskäl och som om identifikationsargumentet egentligen döljer en helt annan agenda.

Kommunikationsargumentet framstår helt klart som det mest sakliga, och här kan man också peka på hur ett eventuellt förbud i lag skulle kunna ge önskat resultat. Dock finns det argument för att vara skeptisk även mot detta. Är det inte bättre att överlåta frågan till landets arbetsgivare istället för att politiker genom trubbiga lagar ska fatta oflexibla beslut där undantag inte tillåts? Och sist men inte minst, kan vi inte bara släppa denna fråga och låta människor få bära burka och niqab om de vill?

Striden mot religiös extremism – som exempelvis islamismen – och kvinnoförtrycket bör tas på andra områden.

Simon Hedlin Larsson

Dags att göra skillnad på islam och islamism

Helt rätt av integrationsminister Nyamko Sabuni att kartlägga islamistisk extremism. När slöjförbud råder i Frankrike och minaretförbud införs i Schweiz är behovet av att skilja på vanliga muslimer och religiösa extremister mycket stort. Det gäller emellertid att vara mycket konsekvent på en rad punkter:

  • Alla religioner ska behandlas likadant och kunna kritiseras öppet
  • Alla former av religiös extremism och “gudomliga lagar” ska motverkas
  • Absolut religionsfrihet råder, men den måste utövas inom ramen för ett lands lagar och regler
  • Ingen person kan utkrävas ansvar för vad andra personer med samma religion gör; men det är viktigt att man tar avstånd från sådant som man som individ tycker är fel, vilket såklart även gäller icke-religiösa personer

Självklarheter kan tyckas. Men med tanke på en del tidigare kommentarer känns det ibland nödvändigt att slänga in en och annan brasklapp och överpedagogiskt förtydligande.

Simon Hedlin Larsson

Kollektiv skuldbeläggning – men av vem och av vad?

Fatima Doubakil, ordförande Muslimska mänskliga rättighetskommittén, menar i gårdagens SVT Debatt att man kollektivt skuldbelägger islam och alla muslimer när man pekar ut problem med politiska islamistiska fundamentalister (som jag menar har kidnappet en religion). Resonemanget är dock inte speciellt trovärdigt då Doubakil samtidigt hävdar att alla muslimer är förtryckta i det svenska samhället, och i en artikel på Newsmill låter Fredrik Malm, folkpartistisk riksdagsledamot (som jag dessutom tror att Doubakil medvetet feltolkar), representera hela Folkpartiet.

Hur var det nu med den kollektiva skuldbeläggningen?

Simon Hedlin Larsson

Intolerans möts med intolerans

Svenska Dagbladet rapporterar:

“Två dagar efter den omvälvande folkomröstningen i Schweiz då 57,5 procent av befolkningen röstade för att förbjuda minaretbyggen, driver det högerpopulistiska SVP-partiet på ytterligare i sin kampanj mot islam. Högst på agendan står slöjförbud på offentliga platser. Dessutom vill partiet ha hårdare lagar mot tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse – företeelser som partiet hävdar är muslimska problem. Man vill också stoppa dispens från simlektioner för muslimska elever.”

Adrian Amstutz som är parlamentariker för SVP säger:

“Väljarna har gett en tydlig signal att man vill stoppa politisk islam som breder ut sig på bekostnad av våra värderingar. Muslimerna måste sporras att integreras i vårt samhälle.”

Jag tror ju knappast att slöjförbud kommer öka incitamenten för de muslimer som är intoleranta att ta åt sig västerländska värden, ungefär som den andra sidans anklagelser om islamofobi inte kommer att få människor att tycka bättre om islam. Men det kanske bara är jag?

Att motverka tvångsäktenskap och könsstympning stödjer jag absolut – det senare finns ju inte ens föreskrivet inom någon av de abrahamitiska religionerna, i alla fall inte inom islam – men för mig handlar det inte om att motverka en viss religion, utan bara om att skydda kvinnornas rättigheter. Att dela upp eller erbjuda dispens från simundervisningen har jag inte sett några sakliga argument för, och därför tycker jag inte att man kan kräva det. Däremot är jag för skolornas självbestämmanderätt och om skolledningen bestämmer sig för det tänker inte jag som politiker aktivt förbjuda det.

Simundervisningen är ingen tung integrationsfråga utan har mest kommit att bli en symbolfråga för de som tycker att detta är ett verk av islam och att man har fått för stort inflytande över samhället. Men som sagt, jag tycker politiker bör varken uppmuntra eller förbjuda i denna fråga – det är upp till skolorna att fatta beslut. Den lagstiftande makten bör istället fokusera på – som jag har tjatat om och kommer att fortsätta tjata om – att se till så alla som kommer till ett land lär sig språket, följer lagarna och kommer ut på arbetsmarknden eller börjar studera.

Och oavsett om några tycker att de frågor som jag inte tycker att politiker bör lägga sig i – som slöjan och simundervisningen – faktiskt är viktiga, så borde de ändå dela min uppfattning om vad som är högsta prioritet. När språkundervisningen fungerar dåligt och lagar inte efterlevs, är det då verkligen läge att börja stifta ännu fler lagar om frågor som dessutom måste anses vara betydligt mindre relevanta för integrationen?

Simon Hedlin Larsson

Den oskyldiga kristendomen

Det är alltid spännande att höra de röster i debatter om religion som målar upp kristendomen som det fromma och oskyldiga lammet. Priset i minaretdebatten, hittills i alla fall, tar väl ändå Rosemari Södergren i en artikel på Newsmill där hon förklarar att hon gillar kyrkor, men inte vill bo i närheten av en minaret:

“Jo, för att jag tycker om kristendomens grundideologi att gud älskar människan så mycket att han/hon lät sin egen son dö. Det är en symbolbild för den allra största kärleken.”

Och det låter ju såklart jättefint. Men hur var det nu med den yttersta domen, helvetet och att dräpa den som arbetar på söndagar?

Uppenbarligen är det något som Södergren inte gillar med islam, men trots att Newsmill erbjuder generösa utrymmen finner jag inte ett enda konkret exempel i hennes text. Jag har ingen aning, men jag kan föreställa mig att det kan ha något att göra med exempelvis terrordåd, kvinnosyn och muslimska diktaturer i Mellanöstern.

Om det är fallet tycker jag det kan vara lämpligt att Södergren erinrar sig om att kristendomen kanske inte heller är helt oskyldig. Heinrich Himmler, Augusto Pinochet, Vladimir Lenin, Radovan Karadžić och Hugo Chavez är/var ju alla kristna, bara för att nämna ett par exempel. Sedermera var det ju kristna som låg bakom folkmordet i Rwanda och en djupt troende kristen president som invaderade Irak.

Hur ser Södergren på dessa faktum, månne tro?

Simon Hedlin Larsson

Dumt att ropa islamofobi och rasism

Om bland det dummaste man kunde göra för islams utveckling i demokratisk, tolerant och frihetlig riktning var att förbjuda minareter, måste det ha varit bland de dummaste sätten att bemöta detta förbud att ropa islamofobi och rasism.

Det spelar ingen roll huruvida man anser sig ha goda belägg för ett sådant påstående eller inte; ingen vill ju kallas islamofob eller rasist, och det enda som blir resultatet är allt större spänningar mellan olika samhällsgrupper och åsiktläger. Tror någon på allvar att någon av de som stödde minaretförbudet plötsligt kommer att ändra uppfattning för att någon statsvetare, samhällsdebattör eller samfundsrepresentant kallar dem för islamofober? Alla utspel av den här typen förvärrar bara situationen.

Jag ser inga hot i religionerna som sådana så länge de är som är anhängare av dessa är beredda att acceptera och följa de politiska beslut som fattas av folkvalda parlamentariker. Men att kalla de som oroar sig över exempelvis islams så kallade “utbredning i Europa” för islamofober eller rasister är ungefär lika sakligt och åstadkommer samma resultat som att kalla en meningsmotståndare för idiot.

Vad Sverige och hela Europa behöver är en bred och djup diskussion om hur människor som bor i den här världsdelen ska enas bakom gemensamma värderingar och normer för hur samhället bör fungera och människor bör förhålla sig till varandra. Målet är att sluta upp bakom ett gemensamt ramverk – i mina ögon: språk, lagar och regler. Med ett sådant kan människor sedan välja att tro på vad de vill och vilken religion de vill vara en del av (om någon).

Simon Hedlin Larsson