Tag Archives: J. K. Rowling

Jimmie Åkesson och i-ordet

Posted on 22 February 2011 | Leave a comment

Vana skribenter och retoriker vet hur det är. När man skriver eller pratar om ett fenomen vill man inte använda samma ord för många meningar i följd. Stilistiskt blir det mer tilltalande att använda synonymer. “Invandring” blir därför även “immigration”, “rörlighet över gränserna” och “människor som flyttar från ett land till ett annat”.

I det senaste numret av Neo testar Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, en helt ny vinkel för att förklara att han inte tycker om islam. Om det är av stilistiska skäl eller för att islam helt enkelt har blivit ett skällsord av sådan rang att man endast bör uttala det i Rowlingiansk anda som “det som inte får nämnas vid namn” får emellertid låtas vara osagt:

Vad tycker du om religiösa friskolor?
– Inte jättebra, men vi är i första hand motståndare till religiösa friskolor som inte vilar på judisk-kristen grund. /…/ [D]et finns ingen anledning att stänga exempelvis Judiska skolan i Stockholm.
Då är det inte så många abrahamitiska religioner kvar?
– Nej, det är det inte. Det är sant.
Så det är sådana skolor ni inte gillar?
– Mm.

Simon Hedlin Larsson

Leave a comment

Posted in Allmänt

Tagged , ,

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

Posted on 27 February 2010 | 1 comment

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

1 Comment

Posted in Allmänt

Tagged , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förlorade böcker?

Posted on 07 January 2010 | 1 comment

Dagens Nyheters huvudledare idag menar att tillgången på klassisk svensk litteratur är dålig:

“Därför behövs en bokutredning som funderar hårt och djupt över vad staten kan göra för att se till att så många medborgare som möjligt har möjligheten att komma i kontakt med kvalificerad litteratur.

En mer enkel fråga handlar om den usla tillgängligheten när det gäller klassisk svensk litteratur. I många länder är klassikerna på det egna språket tillgängliga i relativt billiga pocketupplagor.

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande tonåring” (obs min fetstil).

Stämmer detta verkligen? Adlibris säljer Den allvarsamma leken (2003, Albert Bonniers Förlag) för 41 kr, Hemsöborna (1994, Klassikerförlaget Steniq) för 39 kr och Doktor Glas (2001, Bonnier Pocket*) för 41 kr. På Pocket Shop hittar man Gösta Berlings saga (2005, Bonnierpocket*) för 65 kr och Nässlorna blomma (2004, Bonnierpocket*). Från bokus.com kan man köpa Röde Orm (2007, Norstedts Pocket) för 82 kr och Den stora gåtan (2004, Albert Bonniers Förlag) för 108 kr.

* Ordagrant kopierat från gällande produktbeskrivning.

Det verkar således inte vara något fel på utbudet. Även dagens yngre generationer har möjlighet att få läsa om Höganäskrus, predikstolar, vikingar och haikuer. De har också chansen att lära känna karaktärerna Arvid och Lydia, Helga och Pastor Gregorius, samt den ensamme Martin Tomasson. Om de vill. Och det är väl just där skon klämmer. För medan Hjalmar Söderberg ställer den dostojevskijska frågan ifall den enskilda människans goda avsikter rättfärdigar moraliska övertramp står lättlästa verk av Stieg Larsson, Dan Brown och J. K. Rowling på lut i bokhyllan och närmast ber om att få bli lästa.

“Står sinnelagsetiken över pliktetiken, och om den gör det gäller det i sådana fall på samhällsnivå såväl som på individnivå,” frågar Söderberg. “Vi vill hellre ta reda på om Severus Snape är god eller ond,” (den stora rowlingska frågan i Harry Potter-heptalogin) svarar dagens ungdomar.

På något sätt förstår man ändå varför många unga ratar den klassiska litteraturen. Vad är det liksom för märkvärdigt med en stor svärdfisk (Ernest Hemingway, The Old Man and the Sea)? Spana istället in det gigantiska heliga trädet i filmen Avatar! Detsamma gäller det där skålpundet kött (William Shakespeare, The Merchant of Venice); är det ens någon som vet vad ett skålpund är?Vem bryr sig för övrigt om ett par snubbar på en öde ö (William Golding, Lord of the Flies) – det är ju en ny säsong av Robinson nu! Och det där med jobbig hemresa (Homeros, Odysséen) – det har ju varenda kotte varit med om som någon gång mellanlandat på Heathrow!

Och visst, väljer man att se världslitteraturens stora verk ur det perspektivet är det föga förvånande att man hellre följer Lisbeth Salander i en tempofylld och spännande triologi eller läser om JW:s svarttaxi och Stockholms undergroundmaffia (Jens Lapidus, Snabba cash). Men nog måste man även i fallet moderna bestsellers ställa sig frågan hur märkvärdiga dessa litterära verk egentligen är. Om man ser The Snows of Kilimanjaro svart på vitt som en man och en kvinna som gör en misslyckad bestigning av ett berg – som inte ens är Mount Everest – då kan man lika gärna säga att Sofies verden inte handlar om så mycket mer än en flicka som skickar lite brev. Och storyn i The Lord of the Rings kretsar väl egentligen mest kring en liten metallbit. Handlar förresten inte O Alquimista (sv: Alkemisten) om en fåraherde som letar efter en skatt i den egyptiska öknen…?

Simon Hedlin Larsson

1 Comment

Posted in Allmänt

Tagged , , , , , , , , ,