Tag Archives: jämlikhet

Jämlikhet inget för svenskarna

(Gruppen män är det i dag kutym att vara generaliserande och föraktande mot. Men hur är det med gruppen svenskar? Får man vara lika nedsättande mot svenskar som mot män? Varför inte testa? Följande fiktiva text är skriven med inspiration från denna artikel i Dagens Nyheter.)

På Stockholmsbörsen finns bara sju vd:ar med invandrarbakgrund och även i ledningsgrupperna dominerar svenskarna stort. En ny undersökning från Handelshögskolan visar att invandrarna är medvetna om det hårda klimatet, medan svenskarna ofta inte ens ser problemet.

Handelshögskolan i Stockholm har gjort en undersökning bland studenter som har lämnat skolan. Var fjärde invandrare anser att svenskar och invandrare har långt ifrån samma förutsättningar att avancera i sitt företag. Få svenskar, 7 procent, uppfattar att det finns en sådan olikhet.

På frågan om man själv har erfarit några problem i karriären som man relaterar till sitt ursprung svarar mer än varannan invandrare att det har den gjort i stor utsträckning, men bara var tionde svensk håller med. Hela 34 procent av svenskarna svarar inte ens på frågan.

Professor Wichard Rahlund vid institutionen för marknadsföring och strategi på Handelshögskolan har analyserat resultaten av undersökningen.

– Det är ett problem att verkligheten uppfattas så olika av invandrare och svenskar. För svenskarna är det så att om de inte har personlig erfarenhet av problemet, då existerar det inte. Det finns ingenting att diskutera.

Wichard Rahlund har till och med fått mejl från svenskar som tyckte undersökningen var ointressant.

Som exempel på problem de möter i arbetet nämner invandrarna att de inte blir lyssnade på, att de får sämre löneutveckling och att de hamnar utanför de relevanta interna nätverken.

Det är inte lika illa i alla branscher. Tillverkningsindustrin, medier och konsultverksamhet utmärker sig positivt, medan skillnaderna upplevs mer accentuerat inom IT/telekom, tjänstesektorn och i den akademiska världen.

Gemensamt för alla branscher är att ju högre position den svarande har, desto svårare blir det att urskilja olikheterna.

– Invandrare i chefsställning tenderar att se världen med svenskarnas ögon, säger Wichard Rahlund.

Jämfört med invandrarna har svenskarna nästan dubbelt så stor tilltro till att jämlikhetsproblemen kommer att lösa sig själva. Det tror inte invandrarna, och bara 15 procent av Handelshögskolans före detta studenter med invandrarbakgrund avfärdar kvotering helt och hållet.

En ljusglimt i undersökningen är att många svenskar faktiskt tror att jämlikhet skulle ge positiva effekter, även på lönsamheten.

Vad säger du till en invandrarstudent som känner sig nedslagen av att klimatet är så hårt för invandrare i näringslivet?

– Du måste lära dig att ta för dig! Värdera din kompetens. Visa framfötterna, säger Wichard Rahlund.

Studentkårens ordförande Pannes Halm tycker att det är sorgligt att verkligheten utanför skolan ser ut så här.

– Det styrker oss i övertygelsen om att vi måste jobba aktivt för jämlikhet här på skolan. Även svenskarna begränsas av sina roller.

– Handels fostrar många som kommer att få stort inflytande ute i samhället. Därför är det otroligt viktigt att de som går ut härifrån har ett jämlikt mind-set, säger Pannes Halm.

Simon Hedlin Larsson

The Spirit Level Delusion

Myntet har två sidor, förklarade Anthony Giddens när han argumenterade för sin theory of structuration. Och visst har myntet två sidor. Det finns alltid olika perspektiv och aspekter; världen är sällan så enkel som vissa personer (läs: extreme leftists) påstår och önskar att den vore. När Ulla Andersson från Vänsterpartiet i vårens budgetedebatt förklarar att The Spirit Level har kollat på “forskningen” och “forskningen visar” att ekonomisk jämlikhet har ett egenvärde så stämmer det naturligtvis inte.

Faktum är att det är få ekonomer som argumenterar för att man ens kan dra faktiska slutsatser, det vill säga vare sig positiva eller negativa, av globala inkomstskillnader. När någon säger att ekonomisk jämlikhet är bra handlar det oftast om naturvetare som med glasklar foundationalist ontologi och starkt positivistisk epistemologi försöker applicera en naturvetenskaplig metodologi på samhällsekonomiska fenomen. Men som många statsvetare, däribland Nicola Smith, påpekat handlar den metodologiska debatten inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna inte längre om positivism, kritisk realism eller poststrukturalism – positivismen är nämligen död.

Att epidemiologer som Kate Pickett och Richard Wilkinson i Jämlikhetsanden (The Spirit Level) försöker bevisa den progressiva inkomstskattens egenvärde med ett par grovt manipulerade scatter plot diagram som saknar temporalt perspektiv betyder alltså egentligen ingenting.

Och när man ändå diskuterar all kritik och alla rimliga invändningar man kan ha mot denna bok är det lämpligt att passa på att starkt rekommendera den nya boken The Spirit Level Delusion som släpps de 17 maj och går på djupet i sin kritiska analys av Wilkinsons och Picketts argumentation, framförallt vad gäller statistisk manipulation.

Bilden är hämtad här.

Boken kan man köpa på Amazon, men den finns även tillgänglig att köpa signerad av författaren Christopher Snowdon via bokens egen blogg. Någon borde ju för övrigt passa på att översätta och ge ut boken i Sverige, tycker man.

“Every man has a right to utter what he thinks truth, and every man has the right to knock him down for it.”

– Samuel Johnson

Wilkinson tjänar för mycket pengar

Richard Wilkinson, i egenskap av universitetsprofessor, tillhör de tio procent eller så som har högst inkomst i hela Storbritannien. Eftersom Storbritannien har relativt sett hög ekonomisk ojämlikhet tjänar Wilkinson väldigt mycket mer pengar än en person som står i kassan på livsmedelsbutiken Tesco. Wilkinson implicerar i ett debattinlägg i Expressen att han tycker detta är ett stort problem. Han tjänar helt enkelt för mycket pengar i förhållande till resten av befolkningen, tycker han själv.

Wilkinson menar att hans egen inkomst orsakar en rad samhälls- och hälsoproblem. Om han bara kom överens med sin arbetsgivare att sänka hans lön (och andra följde hans exempel) skulle Storbritannien få “bättre psykisk hälsa, färre drogproblem, lägre våldsfrekvens, färre tonårsfödslar, högre välbefinnande bland barn och bättre resultat inom utbildningsväsendet”.

Enligt Wilkinson verkar det således vara positivt när rika människors hus brinner ner. Då minskar droganvändningen i takt med att inkomstklyftorna minskar. Kanske borde alla rika britter – inklusive Wilkinson själv – bränna ner sina hem? Har Wilkinson rätt om den ekonomiska jämlikheten kommer nämligen våldet att minska. Dumpar vi alla lyxbilar i havet kommer helt plötsligt färre tonårstjejer att bli gravida. Bara sådär liksom. Och går Berkshire Hathaway i konkurs kommer amerikanska skolbarn att prestera bättre.

Nej, Wilkinson är som vanligt helt fel ute. Och som vanligt kan han inte ge ett enda vettigt argument till varför skillnaden mellan fattig och rik skulle spela någon roll.

Simon Hedlin Larsson

En källa! Mitt kungarike för en källa!

Socialdemokraterna har i åratal hoppats på att någon ska publicera en källa som bevisar deras högsta dröm om att grannens nya bil orsakar sociala problem i vårt land. Så kom äntligen boken Jämlikhetsanden. Denna enskilda bok skulle kunna innebära det ultimata och efterlängtade beviset för att socialdemokratisk jantelag inte bara handlar om avundsjuka, utan faktiskt leder till att samhällsproblem minskar.

Jan G Andersson skriver i Östran:

“‘Jämlikhetsanden’ har inte lämnat någon ro i högerlägret.”

Det är väl emellertid snarare i vänsterlägret det är brist på lugn och ro; såhär exalterade och upphetsade har väl svenska socialdemokrater inte varit sedan de fick införa värnskatten.

Andersson gör för övrigt tyvärr samma fel som de flesta som hyllar boken när han blandar ihop fattigdom och jämlikhet:

“Lyfter man istället de mest utsatta i samhället som arbetslösa, långtidssjuka och fattigpensionärer till en anständig nivå får man också samtidigt ett värn för medelklassen som inte förlorar fotfästet om olycka och ofärd skulle slå till. Jämlikhet har alltså inte bara ett moraliskt värde av anständighet utan är helt överlägsen för att bygga ett socialt stabilt samhälle.”

Men att lyfta samhällets utsatta har ju absolut ingenting som helst att göra med hur mycket pengar samhällets rikaste människor har, eller skillnaden mellan fattig och rik.

Om Andersson menar allvar med att fattigdomsbekämpning måste handla om extremt progressiv beskattning och att jämlikhet gynnar alla i samhället bör han snarast skriva en krönika och posta till Mona Sahlin om att Socialdemokraterna bör gå till val på att ge bort 97 procent av statsbudgeten i bistånd – så att världen blir lite mer jämlik och lite bättre! Det enda sättet att göra de fattiga rikare är ju att ge bort de rikas pengar, och jämlikhet vinner ju alla på – eller hur var det nu?

Simon Hedlin Larsson

Leder ekonomisk ojämlikhet till ohälsa?

Bland Richard Wilkinsons och Kate Picketts mest besynnerliga argument i boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) är att ekonomisk ojämlikhet leder till olika sorters förhöjd mortalitet, exempelvis högre spädbarnsdödlighet. USA, med hög Gini-koefficient och relativt sett hög spädbarnsdödlighet framställs givetvis som skräckexemplet. Varför skillnaden mellan rik och fattig skulle döda spädbarn framgår inte speciellt tydligt – kanske beroende på att det inte lär finnas något som helst kausalt samband. Ett lands ekonomiska ojämlikhet leder inte till större risk att drabbas av infektioner eller andningsstörningar. 10/10-kvoten är inte dödlig.

Ser man exempelvis till mödradödlighet, som uppmärksammats under den senaste veckan då bland andra Amnesty International har krävt att president Barack Obama måste ingripa, är problemet låg levnadsstandard, inte skillnader i levnadsstandard. CNN rapporterar:

“Deaths from pregnancy and childbirth in the United States have doubled in the past 20 years, a development that a human rights group called ‘scandalous and disgraceful’ Friday.

In addition, the rights group said, about 1.7 million women a year, one-third of pregnant women in the United States, suffer from pregnancy-related complications.

Most of the deaths and complications occur among minorities and women living in poverty, it noted” (OBS, min fetstil).

Det är fattigdom som dödar – inte skillnader.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk ojämlikhet del 3

Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielssons inlägg i Sveriges Radios “OBS” om ekonomisk ojämlikhet var väl det som ägnade minst tid åt att diskutera själva fenomenet. Det mesta är abstrakt flum om politiska visioner utan någon större konkretion. Ett axplock:

“Jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, de går att finna i statistiken, i siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur de ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen.”

“I det politiska samtalet får man trots att alla inblandade parter egentligen vet hur det står till, ofta börja med att bevisa att det överhuvudtaget finns ojämlikheter.”

“Missförstå mig inte, jag påstår inte att det inte finns saker som är bra i Sverige, saker som man borde bygga vidare på och utveckla. Som gör landet mer jämlikt. Men alldeles för länge har vi fått se hur det får stå tillbaka och hur det istället dras ner och försämras.”

“Ojämlika samhällen är ingen naturlag, även om de som påstår att kejsaren är påklädd försöker intala oss det.”

“Det går att göra annorlunda, det går att bygga landet mer jämlikt.”

Så vad var det du ville göra politiskt, sa du?

I klagovisan finns få lösningar, även om vi får veta att det finns samhällsproblem (surprise) och att saker och ting i samhället kan göras bättre (surprise again).

Men å andra sidan behöver väl kanske Gabrielsson inte berätta det. De flesta vet ändå vad Vänsterpartiet och deras ungdomsförbund vill. Öka progressiviteten, höja skatterna och satsa på allt som går att satsa på. Frågan är vad detta hade att göra med ekonomisk ojämlikhet, och om det finns ett egenvärde i att utplåna inkomstskillnader (att vänstern vill göra det för att få råd med sina monsterbudgetar visste vi ju redan).

Det närmaste Gabrielsson kommer till ett svar på den frågan är när hon avslutar:

“Att vi mår bättre, har bättre hälsa och är lyckligare i samhällen med hög jämlikhet är egentligen ganska självklart. När människor kan se sig själv i andra, förstår de också varandra bättre.”

Egenvärdet i jämlikhet handlar således om identifikation, för det leder till förståelse, medmänsklighet och (om man får tro vänsterns utrikespolitiska agenda) fred på jorden. Men har detta egentligen någonting med ekonomisk ojämlikhet att göra? Nej, absolut inte. Om jämlikhet får ett värde i att förbättra identifikationen mellan människorna är det ju identifikationen i sig som har ett egenvärde, och inte minskade inkomstskillnader.

Om nu identifikation är så viktigt kan vi ju börja strypa offentlighetsprincipen och göra taxerade inkomster hemliga, samtidigt som vi uppmanar människor att inte köpa dyra kläder eller attiraljer. Dresscode på offentlig plats och pristak på individuella konsumtionsprodukter känns också passande. Med sådan politik minskar man inte inkomstskillnaderna – som vi dock konstaterat inte spelar någon roll – utan man höjer istället möjligheterna till identifikation som kommer av ökad likabehandling och likahandlande.

Det viktiga är inte hur mycket du tjänar, utan vad du gör med pengarna. Så länge du klär dig inom normalfördelningens μ ± 2σ-intervall och inte berättar för någon hur mycket pengar du har kommer andra att kunna identifiera sig med dig, och då blir hela samhället bättre på alla möjliga vis eftersom jämlikheten ökar. Den där semesterresan till USA kan du glömma – tänk hur svårt folk skulle ha att identifiera sig med dig när du kommer hem och har åkt häst och vagn i Central Park! Kanske kan en resa till Thailand vara okej dock; det går rykten hos resebolag att det är bland de vanligaste turistmålen för svenskar. En ny bil får du emellertid vänta med tills alla har råd att köpa en ny bil, sedan kan alla köpa en ny bil (givetvis likadana) samtidigt. När vi sedan sitter i stillastående köer på Centralbron i Stockholm kan vi åtminstone se oss själva i andra då vi alla åker runt i likadana Saab Similar, årsmodell 1958.

Det är dags att vi rättar in oss i ledet och gör som alla andra – vänstern har bestämt att vi ska bli lyckligare och mer (jäm)lika!

Simon Hedlin Larsson

Ny forskning visar: äktenskap leder till sociala, ekonomiska och miljörelaterade problem!

Richard Wilkinson och Kate Pickett är på väg att göra revolution med sin bok The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden), åtminstone i Sverige. Fortsätter bokens popularitet att öka i samma takt kommer snart ett ex av The Spirit Level ersätta Bibeln på nattduksbordet bredvid sängen. Boken försöker som bekant påvisa att ekonomisk ojämlikhet leder till sociala problem för de länder som lider av höga inkomstskillnader.

De flesta försök att kritisera bokens metodologi har avfärdats från vänsterhåll med att man har använt ett så pass stort statistiskt underlag, och att man tydligt kan se relationen mellan ojämlikhet och ohälsa i diagrammen som presenteras i boken. Att liten hänsyn tas i boken till utveckling över tid, och att man till största del har jämfört ett urval av länder rakt av under en given tidsperiod verkar förvånansvärt få se som problematiskt. Det verkar heller inte spela någon roll att många respekterade forskare ifrågasätter huruvida man ens kan förklara _någon_ typ av kausalt samband med ekonomisk ojämlikhet som utgångspunkt (se exempelvis Atkinson, A. B. och Brandolini, A. (2006), ‘On data: a case study of the evolutionof income inequality across time andacross countries’, Cambridge Journal of Economics, 33, pp. 381-404, och McGillivray, M. och Markova, N. (2009), ‘Global Inequality in Well-being Dimensions’, Journal of Development Studies, pp. 371-378).

Nej, för The Spirit Levels fans är det en självklarhet att ojämlikhet och problem i ett land hänger ihop. Det är också uppenbart att inkomstskillnader -> sociala problem, och inte sociala problem -> inkomstskillnader. Det ser man ju i diagrammen – hallå! – den ekonomiska ojämlikheten representeras av x-axeln (den vågräta axeln), och alla som lärt sig åtminstone räta linjens ekvation vet ju att y är en funktion av x! Alltså är det x som är orsaken och – i detta fall – skurken.

Wilkinsons och Picketts “forskning” gräver upp döda hästar som seriösa ekonomer och statsvetare slutade rida på för längesen. För den ekonomiska jämlikhetens anhängare verkar det räcka med att grafiskt “bevisa” ett samband; gör man bara det kan man sedan godtyckligt (eller politiskt) bestämma vad som orsakar vad. Och det fina med denna (naiva) metodologi är att den öppnar för helt nya möjligheter. Aldrig mer isolera faktorer. Aldrig mer göra statistiska jämförelser över tid. Och aldrig mer behöva förklara varför x skulle orsaka y; ett fint scatter diagram med en trendlinje räcker mer än väl!

Med anledning av detta kan således tillfället tas i akt för att presentera ny, revolutionerande forskning – helt dagsfärsk! Wilkinson och Pickett har visat att ekonomisk ojämlikhet leder till sociala problem. Spännande, tänkte nog många när de hörde talas om boken. Men vad sägs då om detta avslöjande: giftermål orsakar inte bara samma typer av sociala problem som Wilkinson och Pickett tar upp, utan giftermål leder även till ekonomiska problem och miljöproblem!

Just precis. The Spirit Level kan slänga sig i väggen, för här kommer bevisen för att giftermål inte bara leder till sämre studieresultat och kortare förväntad livslängd, utan även högre inflation, minskad läkartäthet och sämre tillgång till rent vatten! Dessutom finns ett mycket tydligt samband mellan antalet äktenskap och lägre Human Development Index, det vill säga FN:s kombinerade mått på hälsa, utbildning och levnadsstandard.

I studien har ett flertal länder ingått, och särskilt hänsyn har tagits till representativitet, liknande det man gör i opinionsundersökningar. Statistiken är hämtad från bland andra FN, Världsbanken, OECD, The Economist, IMF och Thomson Datastream. De undersökta länderna och deras respektive siffra för antal äktenskap per 1000 invånare är följande:

Algeriet 8,9
Filippinerna 6,5
Frankrike 4
Iran 11
Italien 4,4
Kanada 4,5
Litauen 6,3
Rumänien 6,4
Ryssland 7,7
Spanien 4,9
Sverige 4,9
Vietnam 12,1

Samtliga länder har ingått i samtliga jämförelser, förutom tillgång till rent vatten där Italien och Litauen har utgått på grund av bristande statistiska källor. Sett till grannländers och liknande länders statistik kan den dock antas vara åtminstone 97 % i båda fallen. Men på grund av låg tillförlitlighet har båda länderna uteslutits i den sjätte och sista jämförelsen.

Eftersom scatter diagram är så populära nuförtiden (särskilt med infogade trend lines) används givetvis samma presentationsformat för denna högst moderna statistiska studie (om någon undrar varför diagrammen är på engelska är det av praktiska skäl då statistiken också var på engelska):

Äktenskap och inflation

Äktenskap och förväntad livslängd för män

Äktenskap och Human Development Index

Äktenskap och studerande på gymnasiet (eller motsvarande)

Äktenskap och läkartäthet

Äktenskap och tillgång till rent vatten

Med största ödmjukhet måste man ändå få lov att konstatera att resultaten är slående. De sju länder som har högst antal giftermål per capita är också de länder som har högst inflation, lägst förväntad livslängd, och sämst resultat i samlingsmåttet Human Development Index. Gällande skolgången är sambandet lika tydligt, de sju länder där medborgarna gifter sig minst är de länder som där högst andel av den relevanta befolkningsdelen går på gymnasiet, eller motsvarande. För läkartätheten finns ett samband, om än inte lika tydligt; de fem länder med lägst läkartäthet tillhör också de 50 % av de undersökta länderna som gifter sig mest. Bland de mest intressanta upptäckter gäller tillgången till rent vatten. Äktenskap driver inte bara upp inflationen och sänker medellivslängden. Endast de länder där det är färre än 5 äktenskap per 1000 personer är de länder som har en dricksvattenstandard som når upp till europeiska nivåer.

För Guds skull (och för mänsklighetens, samhällets, ekonomins och miljöns skull) – gift dig inte! (Bilden är hämtad här.)

Någon kanske anser att det vore lämpligt att förklara varför giftermål skulle minska studieresultaten, läkartätheten och tillgången till rent dricksvatten. Men är det något Wilkinsons och Picketts The Spirit Level har lärt oss är det att det räcker med att rita diagram och konstatera att världen förhåller sig på ett särskilt vis: det är ju helt uppenbart! Ekonomisk ojämlikhet leder uppenbart till sociala problem, och äktenskap leder uppenbart inte bara till sociala problem, utan även rent ekonomiska och miljörelaterade problem.

The Spirit Level uppmanar implicit rika människor att inte bli för rika, samtidigt som man menar på att staten med lagar och skatter bör se till att ingen blir för rik. Denna studie uppmanar därför explicit gifta människor att skilja sig, samtidigt som man menar på att staten med lagar och skatter bör se till att ingen gifter sig.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 2

Nu har även Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi vid Malmö högskola, fått möjligheten att i “OBS” diskutera ekonomisk jämlikhet och boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden). Hon inleder sitt anförande på följande vis:

“Om man ska sammanfatta denna studie i en mening kan det låta så här: Människor mår kasst av att ha det sämre än andra, av att känna sig underlägsna och trampade på.

Nu vet jag inte hur många som blir jätteförvånade över att höra det, men det märkvärdiga med Jämlikhetsanden är inte påståendet utan det enorma statistiska material som visar att i utvecklade samhällen så är det mer jämlikhet, inte mer ekonomisk tillväxt, som ger ökad livskvalitet.”

Nog vore det onekligen intressant att höra Halldenius berätta om vilka länder som har haft negativt ekonomisk tillväxt som upplever den förhöjda livskvalitet som hon talar om. En intressant iakttagelse är att under perioden 1997-2007 var det bara två länder i hela världen som hade negativ tillväxt, och det var “framgångsländerna” Zimbabwe med en tillväxt på i genomsnitt -3,9 % per år, och Guinea-Bissau med -1,3 % per år. Att tillväxt är en förutsättning för välstånd är inte en åsikt utan en sanning, och det är inte ens något som boken ifrågasätter, varför detta påstående får stå helt och hållet för Halldenius själv.

Vidare så är kommentaren om avundsjuka värd att ifrågasätta. “Människor mår kasst av att ha det sämre än andra,” säger Halldenius. Visst, för många stämmer det nog. Men som det tidigare (och ännu tidigare) har resonerats kring: varför skulle denna må-dåligt känsla över andras framgång begränsas till landets territorium? Om fattiga amerikaner mår dåligt över rika amerikaners förmögenheter, varför mår inte svenskar lika dåligt över rika amerikaners förmögenheter? Varför har inte Sverige samma sociala problem som USA?

Och även om någon skulle kommentera att det handlar om vad man upplever dagligen, är det garanterat fler svenskar procentuellt sett som har läst om och sett Göran Perssons Torp i Sörmland än amerikaner som har läst om och sett Al Gores lyxvilla i Memphis. Varför mår inte svenskar lika dåligt som amerikaner? Om en åtminstone lika stor andel av den svenska befolkningen som den amerikanska ser och hör rikedom dagligen, varför har inte vi samma höga nivåer av oavslutade grundskolestudier, spädbarnsdödlighet och drogmissbruk i Sverige som i USA?

“Men du glömmer ju att det procentuellt sett finns fler fattiga amerikaner, och att det alltså är en relativt större del av USA:s befolkning som upplever psykiska problem till följd av andras rikedom,” kanske någon säger. “Amerikaner och svenskar som är fattiga lär må ungefär lika dåligt per capita över rikedom, men i och med att det är en större andel amerikaner än svenskar som är fattiga kommer det vara fler amerikaner som mår dåligt, vilket leder till att USA:s problem är större än Sveriges.”

Bra kommentar! Men vänta nu – vad sa du om antalet fattiga? Är det i jämförelse med Sverige en större del av USA:s befolkning som har mycket dålig levnadsstandard? Det är alltså procentuellt sett fler fattiga amerikaner än fattiga svenskar, menar du? Och därefter förklarade du hur detta hängde ihop med USA:s höga nivåer av sociala problem?

Och där har vi – inte helt oväntat – svaret. Det är fattigdomen som är problemet. Inte skillnaden.

Som Steve Martin säger på bästa fransk-engelska när han spelar inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther och har löst ett fall:The case is closed.”

Simon Hedlin Larsson

Den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter

Det finns goda anledningar till att inte läsa kultursidorna i svenska tidningar. En av dem heter Dan Josefsson. I dagens Aftonbladet skriver Josefsson om “Boken som delar högern“, vilket syftar på den frekvent diskuterade The Spirit Level (eller Jämlikhetsanden som den översatts till på svenska):

“Förklaringen till detta är att en viss typ av sociala och medicinska problem som visat sig vara starkt bundna till klass och social position inte tycks minska i takt med att de rika länder ytterligare ökar sitt ekonomiska välstånd. Dessa problem är istället kopplade till ojämlikhet: Ju mer ojämlikhet, desto större problem.

Det här förklarar det märkliga fenomenet att rika och extremt ojämlika länder som USA och Storbritannien har högre spädbarnsdödlighet än fattigare, men mycket jämlikare länder som Danmark och Sverige. Andra undersökta problemområden med stark koppling till klass och social status är graden av tillit människor emellan, psykiska sjukdomar inklusive drog- och alkoholmissbruk, förväntad livslängd, sjuklig övervikt, utbildningsresultat i skolorna, andelen tonåringar som föder barn, antalet mord, andel av befolkningen i fängelse och den sociala rörligheten.”

Ekonomisk ojämlikhet leder således, enligt Josefsson och bokens författare Richard Wilkinson och Kate Pickett, till att fler barn dör under första levnadsåret. En logiskt följd av detta resonemang är att om Stefan Persson under detta år ökar sin inkomst mer, relativt sett, än den fattigaste invånaren i Sverige kommer fler nyfödda barn att dö. Och eftersom den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter upphör vid gränserna (Josefsson, Wilkinson och Pickett menar ju att USA:s ekonomiska ojämlikhet enbart skadar amerikanerna, och inte exempelvis kanadensare eller norrmän) är det bara sådana som Stefan Persson och Göran Persson med taxerad inkomst i Sverige som för landets räkning måste se upp med att inte tjäna för mycket pengar – ökar familjen Rausing eller Ingvar Kamprad sina respektive avkastningar “för mycket” spär de inte på Sveriges utan istället Schweiz ojämlikhet, och det blir Schweiz som får ökade sociala problem.

Det spelar således ingen roll var de rika bor, arbetar eller har sin hemvist. Det viktiga är i vilket land de har registrerade inkomster. Skulle Warren Buffett och Lakshmi Mittal investera sina förmögenheter i kollapsande Island och börja ta ut stora avkastningar från placeringar i isländska banker skulle ojämlikheten och Gini-koefficienterna skjuta i höjden och situationen skulle förvärras. Dessutom kan man av bokens budskap dra slutsatsen att internationella organisationer inte bör befinna sig i fattiga länder – ut med FN, Läkare Utan Gränser, Kiva, WHO, Hand-In-Hand och Rädda Barnen – eftersom att deras personal tjänar mer pengar än genomsnittsinvånaren i landet och därför bidrar till högre ekonomisk ojämlikhet.

Hit men inte längre når de ödesdigra konsekvenserna av USA:s höga ekonomiska ojämlikhet. Enligt författarna till The Spirit Level förvärrar ojämlikheten i ett land enbart just det landets sociala problem. Tur för kubaner och kanadensenare alltså. (Bilden är hämtad här.)

En mycket intressant fråga är hur denna onda ekonomiska ojämlikhet verkar i praktiken när den raserar vårt moderna samhälle. Det har varken Wilkinson, Pickett eller någon av de vänsterskribenter som hyllat boken något särskilt konkret svar på.Vad vi dock vet är att ojämlikheten, enligt bokens författare, bara spelar roll inom ett lands territorium och att konsekvenserna som följer är geografiskt bundna. Enligt The Spirit Level spelar misärlandet Burkina Fasos problem ingen roll för framgångsstaten och grannlandet Ghana, utan det är bara ghananernas inkomstskillnader som har någon betydelse.

Vidare implicerar detta att om man hittar diamanter på Hawaii kommer USA:s fastland att drabbas av högre nivåer av kriminalitet, drogmissbruk och fetma. Börjar påven sälja signerade biblar och blir världens rikaste person kommer däremot ingen italienare att påverkas negativt eftersom att Vatikanstaten är en suverän stat. Men flyttar man Dubai med tillgångar till ön St Helena kommer britterna att bli olyckliga, och i Storbritannien kommer den sociala rörligheten att minska samtidigt som skolresultaten försämras. Ojämlikhetens offer för St Helenas synder slutar emellertid inte där; på Anguilla, Bermuda, Falklandsöarna och övriga delar av det brittiska riket kommer tonårsgravidideterna att stiga och den förväntade livslängden att falla.

Allt som tagits upp i detta inlägg förutsätter förstås att Josefsson, Wilkinson och Pickett har rätt. Men det finns det å andra sidan inte särskilt goda skäl till att tro.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

Jämlikhetens sanna glädje

Bilden är hämtad från Svenska Dagbladet, 13/02-10: pp.2.

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson

Dags att skrota mångfaldsplaner

När Moderaternas riksdagslistor nu håller på att fastställas väcks en hel del debatt. Den mest idiotiska, i vanlig ordning, är diskussionen om mångfald.

48 procent av Moderaternas toppkandidater, i dagsläget, är kvinnor. På valbar plats är det dock endast 41 procent kvinnor, vilket anses vara över minimigränsen på 40 procent, men fortfarande inte tillräckligt mycket. Dock tas även bristen på utonnordiska invandrare upp; som det ser ut nu är endast cirka tre procent alla M:s kandidater på valbar plats invandrare som inte har vuxit upp i Norden.

Givetvis är denna grupp grovt underrpresenterad eftersom det knappast är så lite som tre procent av Sveriges befolkning som är födda utanför Norden. Men ärligt talat, vad spelar det för roll?

Jag är född på Taiwan och är således “utomnordisk invandrare”, men ändå talar jag bättre svenska än många som kommer från Finland eller Danmark som har finska respektive danska som modersmål (mitt modersmål är svenska eftersom jag kom hit som väldigt ung, samt att mina föräldrar har svenska som modersmål). Varför ska man ständigt försöka dela in människor i fack tillsammans med andra som man inte nödvändigtvis har speciellt mycket gemensamt med alls?

Vad är det med mitt födelseland som gör mig till en sådan särskild resurs att vi som tillhör denna kategori måste prioriteras? Varför är det beklagligt att “så få” utomnordiska invandrare hamnar högt upp på riksdagslistori? Av identifikationsskäl kan det rent taktiskt vara klokt att politiska partier breddar sina trupper, men det är knappast ett demokratiskt problem om inte riksdagen består av samma procentandel invandrare, handikappade, utomnordiska invandrare, kvinnor, korta män, synskadade, ad infinitum, som samhället består av. Att för övrigt flera kommuner har mångfaldsplaner för att i praktiken försöka leva upp till detta (åtminstone delvis) är bara pinsamt.

Viktigt är att kompetens gäller framför allt annat. Viktigt är också att motverka diskriminering. Om jag som utomnordisk invandrare tillför något just på grund av att jag är född öster om Rumänien (vilket jag starkt betvivlar) har jag således en speciell färdighet som räknas in i min kompetens. Motverkar man bara diskriminering så kommer jag kunna använda denna kompetens, exempelvis genom att prestera bra i provval och lyckas som politiker.

Om jag, å andra sidan, trots mitt utomnordiska ursprung, ändå är mest som vem som helst som bor i det här landet, då har jag ju ingen särskild kompetens på grund av mitt födelseland och då finns det således ingen anledning till att tycka att det ska vara exempelvis 20 procent utomnordiska invandrare på valbar plats på de politiska partiernas riksdagslistor.

Den viktiga slutsatsen är att det aldrig finns och aldrig kommer finnas några sakliga skäl för kvotering eller positiv särbehandling. Antingen är kvinnor, invandrare, hjulbenta och gråhåriga så pass annorlunda jämfört med “vanliga människor” i en sådan positiv utsträckning att de kan sägas vara mer kompetenta. Då räcker det med att motverka diskriminering så kommer denna särskilda kompetens att tas till vara på. Eller så är det omöjligt att dela in människor och dra slutsater på ett sådant sätt (vilket jag menar). Och återigen är det enda som är viktigt att arbeta för att minska diskrimineringen, och att arbeta med värderingar som tjänar detta syfte.

Det är hög tid att slopa alla mångfaldsplaner och alla “mångfaldsmål” för att istället satsa på kompetensplaner och kompetensmål där man arbetar för att ta till vara på varje enskild persons kunskaper och förmågor på bästa sätt, oavsett etnicitet, kön, modersmål och annat trams.

Simon Hedlin Larsson

Klok röst om Nobelpriset

Svenska Dagbladet rapporterar:

“Av årets tolv Nobelpristagare i Stockholm är fem kvinnor. Det är rekordmånga efter flera år av hård kritik mot att kvinnor är så urdåligt representerade bland pristagarna.

Michael Sohlman, vd på Nobelstiftelsen, vill inte ta åt sig av kritiken men säger att han är nöjd med att det nu inte bara kommer att vara frackklädda män på podiet vid prisutdelningen.

– Samtidigt är det ju så att Nobelprisen speglar hur samhället och forskarvärlden såg ut 30-40 år tidigare, tillägger han.”

TACK! Äntligen en vettig åsikt gör sig hörd i en fullständigt galen debatt där de allra flest bara fokuserar på kön!

Själv tror jag ju på jämlikhet och då struntar man i kön, religion och liknande och fokuserar på det som är väsentligt och hur människor faktiskt är som personer.

Simon Hedlin Larsson

Feminismens stora paradox och största svaghet

De som förespråkar jämlikhet och motsätter sig alla former av förtryck och diskriminering brukar, som jag, förespråka att man i största möjliga utsträckning tar hänsyn till den enskilde individens egenskaper och förmågor. Det vill säga man bedömer människor utifrån kompetens, och lägger minsta möjliga vikt vid exempelvis kön, religion, handikapp och hårfärg.

Och det är här man finner feminismens största nackdel, för om ni tänker efter så är de två grupper som fokuserar mest på just vilket kön man är av nämligen förtryckarna och feministerna.

Simon Hedlin Larsson