Tag Archives: jämlikhet

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 2

Nu har även Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi vid Malmö högskola, fått möjligheten att i “OBS” diskutera ekonomisk jämlikhet och boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden). Hon inleder sitt anförande på följande vis:

“Om man ska sammanfatta denna studie i en mening kan det låta så här: Människor mår kasst av att ha det sämre än andra, av att känna sig underlägsna och trampade på.

Nu vet jag inte hur många som blir jätteförvånade över att höra det, men det märkvärdiga med Jämlikhetsanden är inte påståendet utan det enorma statistiska material som visar att i utvecklade samhällen så är det mer jämlikhet, inte mer ekonomisk tillväxt, som ger ökad livskvalitet.”

Nog vore det onekligen intressant att höra Halldenius berätta om vilka länder som har haft negativt ekonomisk tillväxt som upplever den förhöjda livskvalitet som hon talar om. En intressant iakttagelse är att under perioden 1997-2007 var det bara två länder i hela världen som hade negativ tillväxt, och det var “framgångsländerna” Zimbabwe med en tillväxt på i genomsnitt -3,9 % per år, och Guinea-Bissau med -1,3 % per år. Att tillväxt är en förutsättning för välstånd är inte en åsikt utan en sanning, och det är inte ens något som boken ifrågasätter, varför detta påstående får stå helt och hållet för Halldenius själv.

Vidare så är kommentaren om avundsjuka värd att ifrågasätta. “Människor mår kasst av att ha det sämre än andra,” säger Halldenius. Visst, för många stämmer det nog. Men som det tidigare (och ännu tidigare) har resonerats kring: varför skulle denna må-dåligt känsla över andras framgång begränsas till landets territorium? Om fattiga amerikaner mår dåligt över rika amerikaners förmögenheter, varför mår inte svenskar lika dåligt över rika amerikaners förmögenheter? Varför har inte Sverige samma sociala problem som USA?

Och även om någon skulle kommentera att det handlar om vad man upplever dagligen, är det garanterat fler svenskar procentuellt sett som har läst om och sett Göran Perssons Torp i Sörmland än amerikaner som har läst om och sett Al Gores lyxvilla i Memphis. Varför mår inte svenskar lika dåligt som amerikaner? Om en åtminstone lika stor andel av den svenska befolkningen som den amerikanska ser och hör rikedom dagligen, varför har inte vi samma höga nivåer av oavslutade grundskolestudier, spädbarnsdödlighet och drogmissbruk i Sverige som i USA?

“Men du glömmer ju att det procentuellt sett finns fler fattiga amerikaner, och att det alltså är en relativt större del av USA:s befolkning som upplever psykiska problem till följd av andras rikedom,” kanske någon säger. “Amerikaner och svenskar som är fattiga lär må ungefär lika dåligt per capita över rikedom, men i och med att det är en större andel amerikaner än svenskar som är fattiga kommer det vara fler amerikaner som mår dåligt, vilket leder till att USA:s problem är större än Sveriges.”

Bra kommentar! Men vänta nu – vad sa du om antalet fattiga? Är det i jämförelse med Sverige en större del av USA:s befolkning som har mycket dålig levnadsstandard? Det är alltså procentuellt sett fler fattiga amerikaner än fattiga svenskar, menar du? Och därefter förklarade du hur detta hängde ihop med USA:s höga nivåer av sociala problem?

Och där har vi – inte helt oväntat – svaret. Det är fattigdomen som är problemet. Inte skillnaden.

Som Steve Martin säger på bästa fransk-engelska när han spelar inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther och har löst ett fall:The case is closed.”

Simon Hedlin Larsson

Den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter

Det finns goda anledningar till att inte läsa kultursidorna i svenska tidningar. En av dem heter Dan Josefsson. I dagens Aftonbladet skriver Josefsson om “Boken som delar högern“, vilket syftar på den frekvent diskuterade The Spirit Level (eller Jämlikhetsanden som den översatts till på svenska):

“Förklaringen till detta är att en viss typ av sociala och medicinska problem som visat sig vara starkt bundna till klass och social position inte tycks minska i takt med att de rika länder ytterligare ökar sitt ekonomiska välstånd. Dessa problem är istället kopplade till ojämlikhet: Ju mer ojämlikhet, desto större problem.

Det här förklarar det märkliga fenomenet att rika och extremt ojämlika länder som USA och Storbritannien har högre spädbarnsdödlighet än fattigare, men mycket jämlikare länder som Danmark och Sverige. Andra undersökta problemområden med stark koppling till klass och social status är graden av tillit människor emellan, psykiska sjukdomar inklusive drog- och alkoholmissbruk, förväntad livslängd, sjuklig övervikt, utbildningsresultat i skolorna, andelen tonåringar som föder barn, antalet mord, andel av befolkningen i fängelse och den sociala rörligheten.”

Ekonomisk ojämlikhet leder således, enligt Josefsson och bokens författare Richard Wilkinson och Kate Pickett, till att fler barn dör under första levnadsåret. En logiskt följd av detta resonemang är att om Stefan Persson under detta år ökar sin inkomst mer, relativt sett, än den fattigaste invånaren i Sverige kommer fler nyfödda barn att dö. Och eftersom den ekonomiska ojämlikhetens mörka krafter upphör vid gränserna (Josefsson, Wilkinson och Pickett menar ju att USA:s ekonomiska ojämlikhet enbart skadar amerikanerna, och inte exempelvis kanadensare eller norrmän) är det bara sådana som Stefan Persson och Göran Persson med taxerad inkomst i Sverige som för landets räkning måste se upp med att inte tjäna för mycket pengar – ökar familjen Rausing eller Ingvar Kamprad sina respektive avkastningar “för mycket” spär de inte på Sveriges utan istället Schweiz ojämlikhet, och det blir Schweiz som får ökade sociala problem.

Det spelar således ingen roll var de rika bor, arbetar eller har sin hemvist. Det viktiga är i vilket land de har registrerade inkomster. Skulle Warren Buffett och Lakshmi Mittal investera sina förmögenheter i kollapsande Island och börja ta ut stora avkastningar från placeringar i isländska banker skulle ojämlikheten och Gini-koefficienterna skjuta i höjden och situationen skulle förvärras. Dessutom kan man av bokens budskap dra slutsatsen att internationella organisationer inte bör befinna sig i fattiga länder – ut med FN, Läkare Utan Gränser, Kiva, WHO, Hand-In-Hand och Rädda Barnen – eftersom att deras personal tjänar mer pengar än genomsnittsinvånaren i landet och därför bidrar till högre ekonomisk ojämlikhet.

Hit men inte längre når de ödesdigra konsekvenserna av USA:s höga ekonomiska ojämlikhet. Enligt författarna till The Spirit Level förvärrar ojämlikheten i ett land enbart just det landets sociala problem. Tur för kubaner och kanadensenare alltså. (Bilden är hämtad här.)

En mycket intressant fråga är hur denna onda ekonomiska ojämlikhet verkar i praktiken när den raserar vårt moderna samhälle. Det har varken Wilkinson, Pickett eller någon av de vänsterskribenter som hyllat boken något särskilt konkret svar på.Vad vi dock vet är att ojämlikheten, enligt bokens författare, bara spelar roll inom ett lands territorium och att konsekvenserna som följer är geografiskt bundna. Enligt The Spirit Level spelar misärlandet Burkina Fasos problem ingen roll för framgångsstaten och grannlandet Ghana, utan det är bara ghananernas inkomstskillnader som har någon betydelse.

Vidare implicerar detta att om man hittar diamanter på Hawaii kommer USA:s fastland att drabbas av högre nivåer av kriminalitet, drogmissbruk och fetma. Börjar påven sälja signerade biblar och blir världens rikaste person kommer däremot ingen italienare att påverkas negativt eftersom att Vatikanstaten är en suverän stat. Men flyttar man Dubai med tillgångar till ön St Helena kommer britterna att bli olyckliga, och i Storbritannien kommer den sociala rörligheten att minska samtidigt som skolresultaten försämras. Ojämlikhetens offer för St Helenas synder slutar emellertid inte där; på Anguilla, Bermuda, Falklandsöarna och övriga delar av det brittiska riket kommer tonårsgravidideterna att stiga och den förväntade livslängden att falla.

Allt som tagits upp i detta inlägg förutsätter förstås att Josefsson, Wilkinson och Pickett har rätt. Men det finns det å andra sidan inte särskilt goda skäl till att tro.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

Jämlikhetens sanna glädje

Bilden är hämtad från Svenska Dagbladet, 13/02-10: pp.2.

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Feministiskt självmål

Idag har Håkan Boström en utmärkt kolumn i Dagens Nyheter som handlar om hur vi arbetar för att motverka att duktiga kvinnor diskrimineras på högskolor och universitet:

“Så när Uppsala universitet nu planerar att införa ‘genusmärkning’ av de humanistiska och samhälls­vetenskapliga institutionerna kan det se ut som bara ännu ett steg i rätt riktning.

Den arbetsgrupp vid universitetet som tagit fram förslaget om ‘genusmärkning’ har dock sedan länge lämnat kampen mot individuell diskriminering bakom sig. Perspektivet är helt igenom kollektivistiskt, för att inte säga socialistiskt.”

Boström förklarar vidare hur paradoxalt detta egentligen är:

“Kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön – tvärtemot grundtanken att kön inte ska spela någon roll.”

och ger exempel på hur feminismen i fall som detta helt slår slint och skjuter bollen i eget mål:

“På en liten institution kan de individuella kompetenserna skilja sig högst väsentligt och slumpartat. De kvinnor som råkar vara där just då kanske är överlägsna sina manliga kolleger – ska de då stå tillbaka för att de råkar vara på fel plats vid fel tillfälle?”

De flesta tycker inte att det är något problem i sig att män är överrepresenterade på teknikutbildningar eller att tjejer går ut gymnasiet med högre betyg så länge människor har fått göra fria val och inte hållits tillbaka på grund av kön. Det tycker dock inte genusgalningarna. Får de bestämma kan hur många människor som helst diskrimineras så länge allting är 50-50. Det viktiga för dem är inte att vi behandlas lika, utan att vi beter oss lika. Som enskild individ ska du följaktligen ständigt vara beredd på att göra personliga uppoffringar i ditt liv för att tjäna det högre syftet könsbalansen.

Vilken konstig värld vi lever i.

Simon Hedlin Larsson

Rapportering från klimattoppmötet

Idag är kökaoset utanför Bella Center avsevärt mindre (lyssna när Sveriges Radio intervjuar mig om gårdagen här). Köerna har istället ersatts av ett mindre krig mellan polis och demonstranter (se 1, 2, 3, 4, 5).

Är man på insidan är det dock inga problem; här flyter det som det ska. Jag sprang nyss in i senator John Kerry, har hunnit lyssna på ett föredrag av John P. Holdren, Barack Obamas rådgivare i vetenskaps- och teknikfrågor, och är just nu på ett seminarium på temat “Women as agents of change” med nordiska och afrikanska utvecklings- och biståndsministrar.

Att satsa mer tid och resurser på att hjälpa och stödja fattiga kvinnor är helt klart en viktig aspekt på klimatfrågan. När många pratar om överbefolkning och behov av flera jordklot för att stilla människors materiella behov är det viktigt att komma ihåg att det absolut bästa sättet att minska födelsetalen är att prioritera kvinnors utbildning högre. Fler unga flickor som får möjlighet att gå i skolan innebär direkt minskade fertilitetsnivåer ner mot den gyllene nivåen 2,1 då populationen varken ökar eller minskar. Dessutom innebär stärka rättigheter för kvinnor det rent matematiska faktumet att fler människor involveras i forskning och utveckling för att lösa klimatfrågan. Fler människor arbetar och mer ekonomiska resurser blir tillgängliga för politiska åtgärder.

För övrigt vill jag kommentera rapporterna om problem i klimatförhandlingarna genom att påpeka att det oftast blir såhär på toppmöten. Senast var väl på Bali då mötessekreteraren hulkade efter en utskällning av kinesiska delegater. Om man emellertid ska se till förhandlingar där utgångsläget har varit mycket dystert men som ändå har slutat i någonting praktiskt kan man ju exempelvis ta starten av EMU.

Mitt tips är att klimatförhandlingarna löser sig när fler regeringschefer har anlänt och fler förhandlingspass har hållits. Förmodligen godtar EU USA:s minimibud om att stödja de fattiga ländernas koldioxidminskningar utan några förbindelser om egna utsläppsminskningar, och världen rättar sig därefter. Detta innebär att man fattar en svag överenskommelse som många parter hoppas kunna revidera och stärka under år 2010. Små åtaganden och mycket retorik, det vill säga. Och förmodligen sker detta vid 2-3-tiden natten till lördag.

Simon Hedlin Larsson